sugarrush skrev 2011-02-13 21:32:28 följande:
Gumman! Jag vet precis hur jobbigt det är eftersom jag är mitt i det själv. Eller, det har faktiskt blivit klart bättre de sista två veckorna när jag känt mer och mer symptom, men vecka 4-5 var jag verkligen supernere. Kunde inte se hur det skulle kunna gå bra den här gången. Fan, jag ångrade nästan att jag blivit gravid igen vissa dagar, för jag var så säker på att det skulle bli mf igen och då hade jag hellre inte blivit gravid alls... men sånt får man ju inte säga liksom.
Men, tiden har faktiskt gått förhållandevis fort fram tills nu, och det gör den förhoppningsvis för dig också. Känner man mycket symptom så är det liksom lättare att slappna av. Jag har inte mått så illa i någon graviditet som nu, och det har varit underbart, faktiskt, även om det varit omöjligt att jobba vissa dagar.
Jag går hos en psykolog och hon gav mig tipset att hålla mig sysselsatt, för att klara av den här tiden. Försök fokusera på dig själv nu, gör saker som gör dig glad, träffa vänner, promenera, se roliga filmer, vad som helst. Men sitt inte hemma och grubbla bara. Tänk på dig själv och var SNÄLL mot dig själv, och försök att inte tänka för mkt på bebisen i magen. När de 12 första veckorna gått, DÅ kan du börja tänka mer på bebisen! Det är ju ingen brådska, då har du förmodligen ändå minst 25 veckor kvar att förbereda, planera och drömma om bebisen.
Och du, boka in några tidiga VUL om du känner dig orolig. Det är INTE värt att gå omkring och må dåligt och vara nervös. Ta hand om dig själv och se till att må bra!
Känner mig så gnällig när jag ser vad du gått igenom, 3 missfall om jag förstår din sidfot rätt.
Fy vad livet är orättvisst att genomgå så mycket skit. Jag har genomgått ett MA och håller redan på att oroa ihjäl mig över ytterligare ett till, det får bara inte hände och så hardu genomgått det 3 ggr.
Förra gången försvann alla symtom i v.5 och jag kände mig så säker att det skulle gå åt skogen, denna gång har jag dock känt mer men när ett symtom varit så tydligt i flera dagar och plöstligt upphör så förknippar man ju det med vad som hände en förra gången då det försvann symtom efter symtom, men nu börjar jag känna av brösten igen. Aldrig är man nöjd men jag kan söga att hellretar jag jobbiga symtom och får vara gravid än inga alls. På nåt sätt så inbillar jagmig iaf att så länge jag känner symtom så är jag gravid.
och jag kan känna ockdå ska jag ändå få missfall så kunde jag lika gärna ha misslyckats denna gång också och fått negativt igen som så många av de andra gångerna jag fått det, ska jag plussa så ska jag minsann få en bebis annars får det vara.
men som du skriver så talar man inte högt om det för då är man så otacksam.
Jag är så nojjig över allt, hade helt förträngt att svart te var skadligt för bebisentrost att jag vet att embryot inte tar upp nån näring från mig än utan lever på gulekroppens näring i några veckor till.
Jag tänker verkligen mycket på att leva sunt och inte bara tänka i negativa tankar, men det är så svårt och man suger ju åt sig allt som en svamp. Känner att det är på sin plats att antingen sluka en tjock bibel om graviditet eller vänta med sånt tills man kommit en bra bit på väg då man känner sig otymplig och att man känner bebisen sparka där inne i magen för annars blir man väl ännu mer nervvrak.
-dag!! 
. Om maken hade velat hade jag frågat om könet, men jag vill ju inte gå emot hans önskemål och så skulle det ju vara sååå svårt att hålla tyst!
