Måste få skriva av mig lite....har inget med mf eller ma att göra och knappt med denna graviditet heller så känns det ointressant så är det bara att hoppa över. Behöver bara ventilera i 2 sekunder och hoppas att det är ok att jag gör det härinne...
Jag känner mig så grymmt deprimerad just nu. Fick precis min nyaste advokatsräkning från min amerikanska advokat....nästan på 7000 dollar ligger den på! Eller närmare 6000 för jag har betalat en del fast det inte kom med på räkningen....men det är bara såååå deprimerande att se den summan.
Jag....vi....har lagt ut säkert närmare 200.000 kronor på denna advokat och i slutändan har vi fått....NADA. Jag är så besviken....så himmla besviken. och det har absolut inget med att göra att min advokat inte skulle göra ett bra jobb, för det gör han och han är väldigt engagerad, men det har bara inte hjälpt. Hela den här jävla kampen var dömd att vara lönlös från början....jag känner att jag hade lika gärna kunnat låta bli.
Och ändå...varje gång jag kommer på en ny anfallsvinkel så är jag hoppfull att NU, DENNA gången då ska det gå. då ska vi vinna....och så tickar pengarna iväg.
Och ja, det är bara pengar och hade vi vunnit så hade jag kännt att det var värt vartenda öre.....men nu är det ju inte så. Nu har vi ju fortfarande efter 3½ år inte vunnit....och jag måste nog inse att vi nog aldrig kommer att göra det heller.
Och förutom pengar till advokaten så har hela den här processen kostat oss så mycket mer. Känslor, hopp, kraft och pengar spenderat på annat. Vi har ju för fan köpt ett extra stort hus så vi skulle få plats om vi vann 
Men vi kommer aldrig någonsin att vinna. Och vi kommer aldrig ha den storfamilj som vi egentligen är....kommer aldrig få ha alla mina barn hos mig. Någonsin.
lika bra att sälja och flytta till mindre....vad ska vi med bara 1 barn i en villa som har plats för 5? Ja, går allt bra så får vi ju 2 barn....men det är fortfarande 3 för lite.
Jag är mamma till 4 barn varav jag inte får ha 3 av dem hos mig. Varför? Jo, för att allt som kan gå fel i en vårdnadstvist i utlandet HAR gått fel. Äldsta barnet har blivit för rotat med skola och kompisar nu, mellanbarnet lever i nuet och är glad var hon än är och minstingen....ja, hon vet inte ens om att jag är hennes mamma
Och jag...jag kämpar för drömmar.
Det känns bara så överjävligt orättvist just nu. Inte bara att jag har blivit berövad 3 barn jag burit och fött, som jag ammat och varit hemmamamma med och som nu har en ny kvinna i sina liv som dem kallar för "mamma" och som har fått dem bästa 3 töserna i världen helt gratis utan att lyfta ett finger och kämpa för dem...nä, förutom det så sitter man med alla räkningar för slit som var helt meningslöst. Varför var jag så dum och kämpade så hårt när det ändå är och har varit förgäves?
Tänk så mycket känslor som bubblar upp för en dum räknings skull. Jag ber om ursäkt för mitt totalt ot inlägg...just nu orkar jag bara inte hålla ihop...det blev liksom så svart på vitt vad det "kostat" att kämpa för ingenting
Fan altså. Får inte behålla de barn jag fött och knappt de jag fått äran att bära på heller. Jag hoppas så innerligt att vi får behålla denna bebis....jag klarar inte av att förlora fler barn.
*kram från en ledsen odd som loggar av för att kramas med det enda barn av fyra hon har hos sig*
Så förstår ju att det inte smäller till på en gång för en annan 
