PåvägMotSyskon skrev 2010-07-06 21:21:13 följande:
Det får vara hur Ot det vill, när du mår som du gör så får du skriva av dig.. Sidan är ju mest en kul tidsfördrift i väntan på pluss osv..
SJÄLVKLART får du och andra skriva här om det är något som händer i era liv, något jobbigt. Vi är glada att du orkar berätta, fö det är en smärta att skriva också, för då upplever man det hela om igen, å det är de som framkallar tårarna..
önskar det fanns något man kunde göra.. tycker de borde finnas något..
Har ni båda inte gemensam vårdnad?? Här i sverige skriver ju pappan på vårdnaden, hur är det där? tycker att du som mamma BÖR ha rätt till dem. BEsöksrätt borde du ju ha, å isf bör ju barnen ha svenska pass så du kan ha dem hos dig. m.m Ja de låter kanske enklare än va det är.. men vill försöka komma på något som kan gå.
Ja önskar er All lycka i världen, att dina barn ska få komma till den mamma som verkar vara den vettigaste föräldern och mammas trygga famn är en famn man inte vill lämna när man väl är i den.
kram från mig
Finns tyvärr inget att göra...allt har gjorts.
Eftersom skillsmässan ägde rum i USA så är det USAs lagar som gäller och inte sveriges. Dessutom så vägrade exet att skriva på papper för minstingtösen att hon skulle få registreras i sverige (hon är den enda av dem som föddes i USA) så i sverige finns hon inte ens. Jag har inga papper som hellst heller att kunna bevisa att hon finns....han behöll allt allt allt.
Besöksrätt har jag däremot, men för besöken så måste jag åka dit och det har inte vi råd med med mer än en gång per år. I år har vi redan varit där 2 ggr pga 2 rättegångar...då var vi där 10 respektive 14 dagar och det kostade ca 65.000 kronor. Nästa gång vi kan åka igen blir först nästa sommar.
Det endaste som blev bättre under den senaste rättegången är att jag nu har laglig rätt att ha videosamtal med dem 3 ggr i veckan. Det låter himla bra och allt, men det är väldigt jobbigt också. Dels är det jobbigt att dem "glömmer bort" våra avtalade dagar och tider och så sitter jag där och väntar och ingen dyker upp...och sedan är det jobbigt för att jag, när det blir av, 3 ggr i veckan påminns över hur oviktig jag är. Äldsta tösen är den enda som visar intresse att vilja prata med mig och då sitter hon hellre och spelar spel på datorn samtidigt än pratar, mellantösen dyker bara upp och säger hej snabbt innan hon försvinner igen om jag ropar på henne och minstingen hon är helt ointresserad, så henne får jag aldrig se. Och hela tiden får jag höra hur dem kallar den nya för mamma i bakgrunden eller att mitt ex står och tjuvlyssnar
Samtidigt är jag otroligt glad över att vi har videosamtal nu....då känns det inte lika jobbigt att bara ses en gång per år för jag får ju "se" dem. men ja, det tar på krafterna.
Tro mig...vi har försökt med allt som kan gå. Det absolut sista som jag nu jobbar på är att jag vill att dem får komma hit på sina sommarlov...får vi det igenom så nöjer jag mig med det, det kan jag leva med.
*kram*
kajsalisa skrev 2010-07-06 21:59:50 följande:
Älskade Odd. Mina tankar finns med dig varje gång jag läser om dina resor och ditt kämpande. Du är en hjälte som jobbar så för dina barn och jag önskar så att utgången hade varit annorlunda. Det kändes ju så positivt före förra resan... Pengar är bara pengar och dina barn vet att du älskar dom. Snart kommer dom vara stora nog att ta egna beslut om sin tillvaro. Ge inte upp!! Skickar stora styrkekramar till dig!!!
Tack vännen!
Jo...jag vet att dem växer upp och en dag kommer dem att förstå, men det känns väldigt långt borta.
*kram till dig med*
