Plus igen efter mf/ma

Jag antar att du menar gravidmage... annars kan jag komma i morgon... har en med gas och lite fett nu?  Gissar att du föredrar det andra.

Mycket att fundera över helt klart... ni kanske kan skriva ett brev där nu börjar som en vanlig förlossning och om du är helt slut och inte orkar att det blir ett mer planerat snitt... än akutsnitt tänkte jag.. ?

Åh då är vi två!
Det är inget fel på gas- och fettmagar. Min är tok-snygg... eller inte...!

Aporpå magar och gaser, har du testat lactulos?

Jag börjar faktiskt bli rädd att tiden går så fort och att vi ska ha bebis.... vi liksom. Kan inte förstå det. tänk om hela livet som nu är så perfekt inte blir perfekt längre? tänk om jag och sambon inte orkar kramas, om vi inte kan resa som förr och ja..... läskigt är det!!! Kan inte fatta det!

Dagens fråga: på förlossningen, föder man alltid i deras snygga skjortor där eller tar man med eget?

Klart jag skulle älska dig MCT. What's not to love? ;)

Sötfilur; du får göra som du vill med kläder, men det är rätt smidigt med deras skjortor. Dom är mjuka och sköna, lätta att knäppa upp och framför allt behöver du inte oroa dig för att grisa ner dom, för det kommer du med största sannolikhet göra. Å dessutom slipper du tvätt. ;)
Men du kan ju vänta med att byta om tills senare i förlossningsskedet om du vill...

Förstår att det är mycket att tänka på och förhoppningsvis kommer du fram till ett beslut som känns bra för just dig. Jag har velat ha snitt sedan dag ett men helt enkelt inte orkat kämpa för det. Jag är så otroligt rädd för att barnet ska få permanenta förlossningsskador och dessa är ju mer sällsynta vid snitt. Min barnmorska har dock hela tiden resonerat med mig kring att en vaginal förlossning är det mest naturliga både för min kropp och för bebisen och det kan jag väl hålla med om till viss del - om förlossningen blir exemplarisk utan komplikationer. Har jag otur spricker jag hela vägen och får problem resten av livet samtidigt som barnet blir stressat och får syrebrist. Dessa katastroftankar kan komma över mig i tid och otid och jag har skrivit in dessa rädslor i mitt förlossningsbrev så att barnmorskorna kan guida mig på bästa sätt. Ett snitt är ju inte helt riskfritt det heller, även om det är under ordnade kontrollerade former.

vill inte sätta massa griller i huvudet på dig som påverkar ditt beslut. Ville bara delge mina tankar och att för mig skulle ett snitt inte innebära ett nederlag eller misslyckande utan helt enkelt ett tryggt sätt att få ut min bebis. Jag har i perioder haft depressionproblem och har ett enormt kontrollbehov. Ett planerat snitt där jag vet exakt var, hur och när det ska ske hade varit underbart för mig, samtidigt så har jag som sagt inte orkat kämpa för att få det så utan försökt se till fördelarna med en vaginal förlossning. min mamma och min  barnmorska har under tiden peppat mig och sagt att jag ska se det som en övning att våga släppa kontrollen och att det kommer göra att jag växer som person. Så det är min fokus just nu, att även om jag måste släppa kontrollen så kommer jag antaglien vara sjukt stolt över mig själv efteråt. Men vissa dagar är hemska då bara önskar jag att jag hade kämpat mig till ett snitt, är så rädd att drabbas av panik. Jag ligger i riskzonen att få en förlossningsdepression och detta är verkligen något jag inte vill och det är också en anledning till att en vaginal förlossning inom vården anses vara det bästa för då får man vara med kroppsligt och mentalt att föda fram sitt barn till skillnad från ett snitt där du självklart kan vara vaken men upplevelsen blir en annan (men självklart fantastisk) och de naturliga hormonerna dröjer ofta efter ett snitt.

Usch det var inte meningen att det skulle handla om mig nu. Hoppas du förstår vad jag försöker få fram. Det är verkligen svårt det här med förlossning när man har oro och ångest som problematiserar saken. Man vill ju bara ha sin bebis på bästa sätt!

Kanske kan det vara en idé som MCT skrev att du får inskrivet i din journal att du när som helst under förlossningen kan säga till att: "Nu orkar jag inte mer, nu får ni snitta". Det hade jag nog velat. För som du säger kan det ju bli en helt underbar vaginal förlossning utan problem och den upplevelsen vill man ju inte bli berövad på, men det kan också bli långt och utdraget och helt köra slut på en både mentalt och kroppsligt. Då hade det varit skönt att bara kunna säga till att nu fixar jag inte mer, snitt, tack!

Kram på dig!

Livet ändras helt klart när man fått barn, hur goda föresatser man än hade om att allt skulle förbli som vanligt.
Den första månaden ungefär tyckte jag var tuff, för allt fokus ligger verkligen på bebisen. Bara att kunna sitta ner och äta middag tillsammans är ett äventyr. Men... Det blir lättare och lättare och efter ett par månader, där vi är nu, börjar det faktiskt kännas lite som vanligt igen.
Vi planerar tex en solresa i sommar, tillsammans med ett annat par vars dotter är lika gammal som Ted. Enda skillnaden från våra tidigare resor är att vi nu reser charter och kommer köra på all inclusive, bara för att förenkla så mycket som möjligt. Å vi är INTE typiska charterresenärer, men hellre det än inte resa alls...

Det tror jag blir jättebra! Nedtrappning känns tryggt.

Och du, jag kan bara säga att det är SKÖNT att slippa morgon-proggisen. Slippa gå upp i ottan för att fixa med det liksom. Man kan sova längre liksom...

Sugarrush: ja det skulle vara GULD!! Jag kliver upp 05,30 redan som det är! Hahha!