Plus igen efter mf/ma

Hej igen...nu är jag tillbaks.

ÅH...nu tänker jag tycka lite synd om mig....och kanske ni kan prata lite vett i mig samtidigt?

Mannen min är på övernattnings APT (arbetsplatsträff eller vad det heter) och jag har såååååå svårt för sånnt!

altså...jag litar till 150% på min man, det är verkligen inte det....men jag har så mycket bagage som börjar spöka i min hjärna och det är så grymt jobbigt Exet var jämt borta och festade och drack, otrogen var han med och ljög om allt och det har satt sina spår. Den han dessutom var otrogen med var en tjej som lotsades vara min vän i över 1 år (tills jag kom på dem) vilket har gjort att jag har svårt för att lita på andra tjejjer.

I alla fall...nu är min man på övernattning på nått fint ställe med 25 kollegor och dem ska äta middag och dricka lite vin och sånnt ikväll. alla är säkert uppklädda och kvinnorna (5 stycken) som är med är säkert jätte fina dem med. Och här hemma sitter gravida jag med mage och trött jämt och till skillnad säkert skittråkig (ja, just nu har spökerna dödat mitt självförtroende). Jag litar på min man....men spökerna viskar hela tiden "varför skulle han inte ha lite kul med nån pingla?" och "fulla människor kan man inte lita på"

Nej...fulla människor kan man inte lita på...jag vet, jag har levt med en alkolist i 7 år....så fulla människor kan man inte lita på. Men mannen min, HONOM KAN jag lita på....det vet jag! Och ändå finns det där hjärnspöket och gnager på mitt förstånd

Och så försökte jag ringa tidigare (visste att han hade en ledig stund) och så är telefonen avstängd och OJ vad det snurrar till med ångest i huvudet på mig och grejjen är den att jag vet att det är fel på hans telefon för den stänger av sig hela tiden (han ska byta ut den) men så fort jag insåg att den är avstängd så kommer massor med gamla känslor upp, ångest och frustration...och så får jag sådan panik.

Jag har jobbat jätte jätte jätte mycket med mina spöken för jag vill verkligen inte att mitt förflutna ska påverka min älskade man, han är världens bästa och förtjänar verkligen inte allt skit som mina spöken intalar mig. Han förtjänar att få gå ut med sina kollegor och äta gott och dricka lite vin någon gång (händer kanske 2 ggr per år, och då är det just obligatoriska APTn...han går aldrig ut själv annars) utan att jag gör det surt för honom och sitter hemma som ett nervvrak. Jag vill inte vara såhär

Just nu både spökar det i mitt huvud och jag är så hormonell att jag har hormoner som kommer ur öronen....life is great

Jag tar tillbaka mina tidigare ord om att jag mådde bra idag. Haha, kunde jag ju tro. Spydde 3 ggr rakt ut för en stund sen, låg o kippade efter luft på toan o sen kravlade jag mig till sängen där jag ligger nu. Tog en lergigan nyss så förhoppningsvis hjälper den snart. Nu e magen heeelt tom så ja vill få i mig någe, annars mår ja ändå lika illa för ja är hungrig. Äsch, lyxproblem!

Tack rara MCT och Längtan!

Ja, jag har hållt igång hela dagen....busat med lilleman, spammat tråden och jagat folk (mvc, vc, specmvc, studievägledare) på telefonen. sedan har jag gjort min läxa (intervjua barn) och städat...men nu är det färdigstädat, lilleman är lagd för natten och ja....nu sitter jag här med mina spöken. Finns ju trevligare sällskap om jag får säga så.

MCT, jag kämpar jätte mycket med det här som icke gravid också. I början var det helt hemskt och jag fick panik av bara tanken....men det har jag jobbat bort. Nu är jag i jämförelse nästan botad typ. SUCK för idioter som gör att man blir miljöstörd och har kvar skit även efter man blivit av med dem.

Längtan, ja, du har så rätt....han är en klippa! Och jag har kännt honom så himla länge innan vi blev vi två (7-8 år) så jag vet ju vad han är för person även ur ett annat perspektiv än partnerperspektivet. Han är verkligen en helgo kille som man kan lita på i 150% i alla lägen (även som berusad....vi har festat på bra förr i tiden som vänner)

Jag tror att det som spelar in är att i dem här lägen så sjunker mitt självförtroende till botten...eller kanske inte självförtroendet utan faktiskt mer självkänslan. Och när jag inte står stadigt med båda benen så känner jag mig så lite värd och tankar som "vad ser den här underbara människan i lilla mig, han kan ju få vem som hellst (och alla är i det läget då bättre än just jag)" och jag blir så otroligt rädd att förlora honom!

Annat är det när jag står stadigt...då vet jag att han vill inte vara med eller ha någon annan än mig för att han tycker att just jag är den absolut bästa för honom. Men ja....när jag blir som just nu så är jag bara livrädd att han ska inse att jag är så defekt som jag ibland känner mig.

Skickade faktiskt iväg ett kort sms tidigare när jag försökte ringa och fick ett kort svar tillbaks nu, skulle så gärna vilja prata med honom, men samtidigt vill jag inte heller att han ska veta hur jag kämpar just nu, jag vill ju att han ska ha trevligt med kollegorna och inte sitta och ha dåligt samvete för att jag är som jag är.

*kram på er*