Plus igen efter mf/ma

Hej tjejer!

Hemma och är förkyld och vill bara skriva av mig lite. Vecka 12+1 idag. Idag fyller jag 25 år och hela dagen har varit ett stort moln känns det som. Vaknade med huvudvärk till tusen men pallrade mig iväg till jobbet då jag varit hemma måndag-tisdag redan och kände väl att det var dags att gå och jobba igen. Väl på jobbet (förskola) regnar det och är kallt och jag blir bara sämre och sämre (får dock fin uppvaktning av två kollegor). Tillslut går det inte längre utan jag måste hem och lägga mig igen. Känns som att alla tycker att jag är klen som åkte hem och jag får dåligt samvete. Väl hemma bryter jag ihop och bara gråter, känner mig så ensam idag, fast jag har fått så mycket gratulationer och allt sånt, men ändå känner jag mig bara ensam och tom. Ringer mamma och gråter, sen måste jag gå och kissa (känns som urinvägsinfektion, blir jätteorolig, nu har bebisen säkert fått något virus), gråter. När jag kommer tillbaka till sängen och telefonen så har katten bitit av sladden till mitt headset. Mitt nya fina headset till min nya fina mobiltelefon. Jag bryter ihop. Har aldrig sett så mycket tårar. Jag blir arg på katten. Kastar ut henne ur sovrummet och stänger dörren. Nu får hon inte vara med mig någe mer idag. Jag är jättearg på henne (det är inte första gången hon biter av mina sladdar). Så blir jag sur på mig själv, för innan jag gick på toaletten tänkte jag att jag skulle lägga undan sladden så att hon inte skulle bita av den, men NEEEEJ hon sover ju så fint och jag ska jag bara på toaletten, men två sekunder senare har hon hunnit med detta och jag ORKAR INTE! Ringer min sambo och tycker att han ska äta lunch hemma, men han jobbar och har inte tid att prata med en gråtmild hormonell flodhäst så jag hinner inte säga att han ska komma hem på lunchen utan han säger att han ska ringa på lunchen och då är det ju försent. Då blir jag sur på honom och börjar gråta över det när vi har lagt på. Känner mig som världens mest ensamma. Han träffar säkert någon på sidan om också, det är jag säker på. För vem vill ha en gnällig, fet kossa som jag? Sen så har jag inga fler serier att titta på hemma för nu har jag varit sjuk så länge att jag redan har hunnit titta på allt, så nu sitter jag bara och väntar på att någon ska komma och fira mig. Men det dröjer ju flera timmar. Och sambon slutar jobbet klockan 20 idag. Kul födelsedag verkligen. Hormoner, jag? Kan jag väl aldrig tro. 

hej tjejer. hur mår ni?

Skönt att höra att du mår bra :) hääärlgit tjejen... Klart det kommer gå bra..

Själv har jag en dålig dag.. en dålig-tänkar jag...
Mina gul/beigabruna flytningar visade sig lite på trosskyddet imorse och trots att jag vet att det inte är någon fara så blev jag lite deppig faktiskt...
Fått en sån där "varför skulle det gå bra" känsla och "är du så dum att du tror att du ska få ett barn" känsla..
ja, ja det går som det går.

jo jag vet, men jag har åkt in så många gånger för just de flytningarna och det ser ju hela tiden så bra ut.
och fick ju svaret i måndags att min livodertapp är RIKTIGT känslig och att man knappt kan titta på den förns den börjar blöda...
ska dit på tisdag för ett sista vul innan resan...
Klart jag är orolig och rädd, men det ska ju inte vara någon fara...
Fast man vet ju aldrig...
De avtar ju, de gör de. men de kommer ständigt tillbaka om man säger så.. ena dagen kan jag vara helt fri från de och nästa dag kan jag få lite på pappret kanske 2-3 gånger, nästa dag kanske 1 gång. sen om jag har tur är jag fri 1-2 dagar och så håller det på hela tiden..
har haft så här sen vecka 6 nu.

Hej alla fina!

Känner mig lite låg just nu och är nog rätt tyst pga det. Känner mig stressad och jag är inget bra med stresshanteringen alls längre, har liksom inga resurser.

Lilleman skolas in på förskolan just nu och det går hur bra som hellst för honom men värre är det för mig. Jag har sådan enorm separationsångest så det finns inte. Idag var första dagen som vi skulle lämna honom helt och jag bröt ihop i bilen hem och sedan hemma sov jag tills det var dags att hämta honom igen. Jag har otroligt svårt för att lämna ifrån mig honom....efter allt med töserna....usch, det bara blixtrade minnesbilder i huvudet på mig hela vägen hem...så ofta som jag har behövt lämna mina töser och åka därifrån i tom bil Älskade mannen min fick envist förklara för mig att vi får tillbaks vår lilleman när vi kommer till förskolan, att dem inte tänker behålla honom...men ja, jag tycker det är skitjobbigt alltihopa.

sedan skolan....fan vilken skolstress jag har! Jag saknar fortfarande några poäng för resttentorna som jag gjort har inte blivit rättade och var och varannan dag dimper det ner nått jävla mail som påminner mig om hur osäker mina studier i höst är. Först skolan som mailar och trycker på att  jag inte kommer få gå om jag inte får mina poäng och att jag har 15 arbetsdagar på mig att få dem (som jag inte kan påverka för tentorna ligger hos läraren) och sedan mail från CSN att dem inte kan ta beslut om mitt studiestöd/lån eftersom jag inte har presterat tillräkligt bra Så nu måste jag maila min lärare och fråga hur det går OCH skriva ett persoligt brev till CSN där jag förklarar varför jag inte klarat mina studier i våras...suck.

Blä känner jag. Och inte har jag kännt bebis på några dagar heller och det gör ju mitt humär knappast bättre

Förlåt att jag är så egoistisk just nu och bara babblar på om mig själv utan att ge tillbaks så mycket...lite lugn och ro och ni ska se att glada odd är tillbaks....tills dess får ni stå ut

***bamsemegakramisar till er alla från en grinig odd***

Läget är lugnt. 147 bpm från liten därinne. Barnmorskegruppen fantastisk! Ringde i panik och dom sa att jag skulle komma direkt. Slängde mig på första bästa spårvagn och kom dit när dom egentligen har lunchstängt. Fick komma in direkt och lyssna på hjärtat. Det tog förvisso bara 3 minuter, men hade jag åkt till gynakuten på Sahlgrenska (två hållplatser från jobbet) hade jag kunnat få vänta i timmar för att få 3 minuter med en barnmorska. Nu tillbaka till jobbet och nästa lektion som börjar om 20 minuter...