Vi som längtar efter plus efter missfall del 3

Mimmi!
Jag höll på i det oändliga med att ljuga och försöka spela normal när man fick sådana frågor.
Men till slut orkade jag inte få frågor längre.

Då började jag faktiskt svara "jo, det är såhär att vi faktiskt precis har haft ett missfall", om jag kände personen ifråga hyfsat bra, ex. om det var en nära kollega eller någon i bekantskapskretsen. De flesta brukar bli helt chockade, som om det vore något superovanligt. (De flesta fattar inte hur vanligt det är med missfall och att de garanterat har flera i sin omgivning som varit med om det, bara det att folk inte pratar om det. )
Ett sådant, ärligt svar har faktiskt funkat bra och de som frågat har skämts, såpass att de nog aldrig mer kommer våga fråga mig något sådant.  (Min kollega till exempel, han skämdes i flera veckor. Nu när jag är gravid kommer nog dröja tills jag fött innan han vågar fråga... )

Men alla vill man inte berätta sådant för. Till dem har jag bara sagt "ja, det hade ju varit trevligt med barn, OM jag nu hade kunnat få det". Vill de veta så frågar de vidare. Är ni inte nära vänner så byter de förmodligen samtalsämne bara.

Jag vet hur jävligt det är med frågorna. Men du vet, snart är du gravid igen..... jag bara vet det.
KRAM!

Mimmi, förstår tankarna! Jag var brutalt rak mot de flesta när vi hade det kämpigt. dels för att jag för lessen för att hålla det hemligt, men också för att bearbeta mig själv med att det INTE VAR MITT FEL! Om jag öppet berättade om det för andra som en sorg jag just då var i, en "liten kamp" man hade så avdramatiserades det inför mig själv också. Inte själva sorgen, men just känlsan av att det var mitt fel och något jag skämdes för blev klart bättre- mycket för de varma reaktioner jag fick tillbaka och alla de som berättade att de också hade upplevt liknande saker tidigare. Jag kände mig mindre ensam på något vis...
Du kanske skulle överväga att testa?

Tack snuttskorpan och sugarrush för att ni delar med er av era erfarenheter! Ska samla mod o förbereda mig, så jag är redo med ett bättre svar nästa gång! :)

Så var det på mitt jobb... när det kom ut om mitt utomkveds så kom det många och berättade att de hade haft ett eller flera mf.. så det är så mycket vanligare än vad man tror men man pratar inte om det... undrar varför??
Den jag har som chef nu tillfälligt under min rehab kom och berättade att de har kämpat i många många år  med missfall och ivf och tillslut adopterat en kille från thailand som nu är 15...  så folk öppnade upp sig när jag öppnade upp mig..
Det gjorde ju inte saker lättare för mig men det fick mig att tro på att en dag går det vägen...det har gjort det för andra så varför inte för mig..

Hej på eri tråden! Hur mår ni?

Usch, vad trist med alla jäkla kommentarer som strör salt i såren. Sugarrush, låter som bra svarsalternativ du haft! Oj, vad folk måste skämmas. Det som ströde mig mycket var att folk verkar tro att man inte tänkt tanken själv förräns det frågar "vill inte ni ha barn då?" och att man då kom på "ja just det, där sa du nåt, det hade jag inte tänkt på". Jag fick en sån fråga just när jag satt med dubbla bindor och blödde som värst med missfallet men då svarade jag jättemesigt och försökte byta ämne. Skulle svarat som Sugarrush då!

Klantiga kommentarer fortsätter när man är gravid också tyvärr. Vet inte hur många gånger jag hört folk säga att det var "tur" att det blev som det blev med missfallet för nu är ju MYCKET bättre timing för mig och så härligt med vår och sommar och allt. Skitkul att folk sitter och säger att det var tur att mitt barn dog liksom.

Jaja, när man själv varit med om det tänker man sig verkligen för vad man säger till folk också. Ingen av oss skulle ju nånsin säga "vill inte ni ha barn?" och blinka så där med ögat till nån..

Läste precis!! Och du har ju det perfekta svaret- "Nä vi vill gifta oss först! Just nu planerar jag för det! " Så lägger du över fokus på de planerna istället, lovar att du kommer få massa grattis! Och sen när du blir gravid- så hoppsan det gick visst lite snabbare! Många kommer tycka det, jag gör det iaf- att det är superromantiskt att göra det i rätt ordning *blink*

Mitt senaste svar när någon frågar om syskon är att svara övertygande- "Såklart vi ska!" Senast var jag visst så övertygande att min manliga kollega så- "Men du är ju inte ett dock tjock"... För det är klart vi SKA ha syskon- tror som SoMa- det är bara en tidsfråga och det är inte kört för någon av oss! Jag har ju som det känns precis börjat jobba efter min föräldraledighet, jobbat ett år nu och trivs så bra, så det brukar jag också prata om... Och att ska man bara ha två barn är det ingen idé att stressa på det utan hinna längta lite efter att få gå hem nästa gång. Och liten som börjar bli stor nu sköter sig så bra själv och är så duktig!
Jag var också tvungen att berätta för min chef för jag skulle iväg på utredning, och det gick mycket bättre än väntat.. Hon hade också haft det svår med MA innan hon fick sina tre barn... Så har haft samma erfarenhet som MCT om att berätta!

Och själv väntar jag på mensen... Hade ju små och få ägg på dag 16 så tycker mensf-n kunde komma nu, dag 32... Känner i övrigt inget i kroppen- kanske ett bra tecken... Eller så kom äl senare...

Pancakes - vilket pucko! Timing är en lyx för de som inte har varit med om att få mf/ma eller som det tar lång tid att bli gravida för... Jag, o ni med tror jag, skiter fullständigt i om bebisen föds mitt i sommaren, på jul eller nyår, bara den föds levande o frisk!!

Ja, den här resan, hur jobbig den än är, tvingar oss till nya lärdomar o till ödmjukhet o insikt i att livet inte fullt ut kan styras o planeras...

Ngt annat som stör mig som tusan är allt gnäll från föräldrar, klart jag förstår att barn kan va superjobbiga, men som sambons kollega som klagar över att det är såååå TRÅKIGT att va föräldraledig! Varför ens skaffa barn då??

Jag skulle gärna byta!

(sorry om jag låter hård!!)

skickar lite styrka och massor av varma kramar till er alla.

Åh, vad jag känner igen det där. I stort sett ingen pratar om hur kul det är att ha barn. Visst fattar väl vi också att det är krävande och jobbigt men gud vad folk håller på med sitt "vänta ni bara..." och "nu får ni aldrig sovmorgon igen" och "nu blir det aldrig mer fest" etc.

Timing struntar man ju fullkomligt i. Vilken lyx! Vi var mitt uppe i en flytt när bebisen som slutade i missfall skulle ha kommit och alla sa gång på gång "vilken tur, det hade ju aaaaaldrig funkat med en bebis nu". Men hallå, det hade vi väl löst på nåt sätt då! Så himla okänsligt!

Vi här har nog alla lärt oss en del om ödmjukhet verkligen!

När jag rest mig igen och samlat lite mer kraft, kommer jag tillbaka och kämpar med er tjejer...

Fick veta vid läkarbesöket att det är ett MA... varit död sen v8+? och hade tom tillbakabildats till 11 mm....

Gud det gör så ont att skriva de här orden och jag gråter förtvivlat... jag orkar inte mer nu..