Strumpan08 skrev 2010-06-08 21:42:44 följande:
Maken började färga sitt hår regelbundet vid 12 år, efter över 10 år av färgande blev han tunnhårig vid 25. Och han känner fortfarande att hans hela identitet sitter i att hårfärgen. det tycker jag är lite sjukt, och jag tror det lätt blir så om man börjar färga och ha sig för tidigt. Barnen måste lära sig att såhär ser jag ut, jag duger fint såhär, sen om man kommit till den insikten och sen vill förändra sig och färga så är det en annan sak för man kommer förhoppningsvis ha insett att ens identitet inte hänger på färgen på håret (eller vad det nu kan handla om).
Äh, bullshit. Många i tråden försöker göra det till en fråga om självkänsla och kemikalier och gud vet allt, men det känns bara som kassa ursäkter för att få leka smakpoliser åt sina barn. Som någon annan skrev, om ungen vill ha en ful tröja på sig - ska den inte få det då? Jag upplever snarare att det är ett sånt otroligt curlande och skyddande och inbäddande i bomull. Nejnej, inte färgat hår, inte fula kläder, inte ditten, inte datten. Anpssa dig till mallen till döds, oavsett vad du själv vill eller inte. Själv tycker jag väl snarare att barn ska lära sig att det är helt okej att välja tokigt, att ha en ful tröja, att tona håret i en konstig färg. För mig som min sons förälder så är den typen av val oviktiga, min unge är min unge oavsett hur den ser ut. Mina föräldrar har aldrig censurerat min konstiga klädsmak genom åren (när det har handlat om smak och inte funktion) och jag har blivit en ytterst normal vuxen, med ett bra mycket sundare förhållande till yta än många andra.