Svensk??

Min mamma, nu borta sedan snart tio år, brukade säga när folk skällde  på flyktingar, att hon önskade att de fick lämna det hem de fötts i eller skapat, med bara vad de kunde bära, se sig omkring och veta att "Hit kommer jag aldrig någonsin att kunna återvända. Jag ser mitt hem för sista gången"
Hon trodde det skulle lära dem att sluta skälla, och jag håller med.

Håller med fröken piggy! Jag är själv utlandssvensk i England med både brittiskt och svenskt medborgarskap. Min man likaså. Vår son är född här och om någon frågade honom vad han är skulle han nog svara att han är engelsk.
En annan sak jag många gånger reflekterat över är hur vi i Sverige tycker att alla invandrare ska anamma svenska traditioner och prata svenska med varandra typ i mataffären (fast hua om de skulle våga kalla sig för svenskar äben i andra generationen). Men om en SVENSK flyttar utomlands och blir invandrare i ett annat land då förväntas man (från de som är kvar i Sverige) hålla starkt på de svenska traditionerna, umgås mest med andra svenskar man hittar på orten (gärna bo nära varandra). Och ve och fasa ifall man avviker från svenska seder. Tex beslöt vi att öppna paketen på engelskt sätt den 25/12 för ett par år sedan. Min son växer ju upp med att hans kompisar har denna tradition. Men då tror jag nästan vi blev stämplade landsförrädare av släkten . Men om det hade varit omvänt - en invandrare i Sverige som inte öppnade paket den 24e eller såg på Kalle Ankas jul ....

Man far ju lite skapa nya egna traditioner nar man lever utomlands och med nagon fran en annan kultur. Det ar det som bade ar lite svart och spannande och sa harligt. 

Vi har svensk jul den 24 och irlandsk/amerikansk den 25. Vi firar St Patrick's Day, Pask pa amerikanskt maneer med egg hunt  i en park, Midsommar, 4th July, Halloween & Thanksgiving  bl.a. Det blir ett mish mash av  traditioner men ger ocksa baren en valdig forstaelse & tolerans for olika seder och bruk. For oss har det bara varit positivt. 

va, jag tycker att det är ett svenskt barn eftersom den föddes i sverige.. men jag förstår vad du menar...

Jag tycker det har ar en mycket intressant fraga.

Jag ar helsvensk med samepabra. (Dock sa ser vissa mig inte som svensk pga att jag bar sloja, men det ar en helt annan fraga.) Jag bor i Sverige men tangentbordet ar felinstallt. Lika bra att skriva det sa att det inte blir nagra funderingar.

Min son har en kurdisk pappa och ses enligt lagen som andra generationens invandrare. Han kan hela ett ord pa kurdiska och det ar allt han kanner till om den kulturen. Han ar svensk helt enkelt, svensk med kurdiska rotter. Hans styvpappa ar arab sa han har mycket mer kannedom om den arabiska kulturen an den kurdiska. Fragar man sonen sa ar han en blandning av alla 3 kulturerna/landerna.

Skulle jag flytta till t.ex. makens hemland sa skulle jag troligen kanna mig som en svensk arab, mer svensk an arab. Jag kommer alltid alltid vara svensk, men jag har en annan kultur an svenssons.

Mycket intressant iakktagelse!

Håller med dig!!

Min svärmor klagar hela tiden för att vi i min familj firar jul den 25/12 och för att mina barn är katoliker. Hon tycker att hennes barnbarn är svenskar(själv är hon islänning) och då ska de inte några konstiga seder som att fira jul på "fel" dag. Enligt svärmor måste mina barn tillhöra svenska kyrkan och fira jul som man gör i Sverige. Just det hon tar illa vid sig eftersom jag pratar spanska med mina barn(gör det aldrig om vi är bland folk som inte förstår språket),men vi bor i sverige och då måste man bara prata svenska.....

Tråden flyttas ut från Känsliga Rummet.
Observera att det inte längre går att skriva anonymt!
/Moderator

Ha ha, ganska lustigt, men min son (som nu är 12 bast gammal) och som föddes i Holland (han var 8 veckor gammal när vi flyttade hit...anlände tom Thanksgiving evening...men det är en annan story) brukar säga till mig att "mom, sometimes I get homesick, you know"  Ha ha, han har aldrig riktigt bott där och bara hälsat på några gånger...men han är ju holländare OCH svensk.

Nej, mina barn är ganska stolta över alla sina påbrån.  Skillnade på att vara "ytis" här i USA och Holland med för den delen, som svensk i alla fall, är att folk i allmänt gillar en ändå, är nyfikna och vill gärna umgås.  Kan tänka mig att det är totalt annorlunda att vara invandrar turk , i Sverige. 

Det dom inte gillar här i USA är mexikanare, men det är för att dom anser dom hoppa över gränsen och sno jobb.  Jaja, whatever.

Jag brukar ta seden dit jag kommer.  Tom jul firar vi a la american nu, jag firar även Thankgiving.  Jag har inga dalahästar framme, mina barn pratar ingen svenska, tyvärr, de gånger jag frossar i Svenskt är när jag kommer hem på besök.  Kalles kaviar...mums...

Jag har bott i Sverige i nästan hela mitt liv men föddes i Polen. Jag har både svenskt och polskt medborgarskap och jag blandar traditioner från båda kulturerna. Jag kan prata flytande polska, men svenska känns mer naturligt för mig i de flesta fall. I Sverige anses jag nog vara polsk, men i Polen anses jag vara svensk.

Jag tror att dagens värld har blivit så blandad att det är mest korrekt att säga vilket medborgarskap man har istället för vilken nationalitet. Så känns mest naturligt för mig i alla fall.