Vi över 30 som längtar efter första barnet

men har den kommit igång ordentligt, att du vet att det verkligen är mens? Jag fick ju en blödning fyra dagar innan BIM, exakt så som mensen alltid börjar, men sen kom det inget mer...

Lite ego: Har just varit på gynundersökning till världens gulligaste farbror. Första gången en sådan undersökning varken var obehaglig eller gjorde ont. Idag borde jag vara 5+0 (enligt efter när min ÄL var och 13 dgr lutealfas) eller 5+1 (enligt läkaren som utgick ifrån sista mensen och förmodligen standardfas). Han kollade att det fanns något där och att det låg inne i livmodern och det gjorde den! Kunde inte se något hjärta än, men däremot ett litet pyre på 4 mm! Han tyckte allt såg bra ut så får helt enkelt lita på det och hoppas att det fortsätter i den stilen.

Hoppas verkligen att det helt enkelt var för dåliga bilder, att ditt pyre låg konstigt till i livmodern Irmelie! Kan inte ens föreställa mig hur det skulle ha varit att fått ett tveksamt besked idag.  

Jag plussade 10 okt, på BIM. Har en standardcykel på 28 dagar och tror jag hade ÄL 28:e september.Jag var på undersökning för att jag redan hade en tid inbokad för koll innan jag visste att jag var gravid. Annars tror jag inte att det är någon speciell undersökning före RUL. Om man inte har några problem då såklart. Jag var även på inskrivningssamtal i måndags till barnmorska. De vill att man kommer så tidigt som möjligt. Jag bor på en liten ort och det är sällan köer till just mödravård har jag förstått.Det var synd, det kanske ändå var en nidblödning men ägget fäste inte ordentligt. Har läst att det kan vara så ibland.

Så kände jag också de första månaderna. Testade så snabbt det "gick", dvs sju dagar efter ÄL som instruktionerna sa att man kunde. Ju längre tiden gick desto mindre villig att testa blev jag. Visste hur ledsen jag skulle bli och orkade helt enkelt inte ta tag i den otroliga besvikelsen. Väntade helt enkelt på att kroppen skulle ta hand om det åt mig automatiskt så att säga. Men jag är också väldigt punktlig och kunde nästan säga på klockslaget när menstecken skulle börja...Hej och välkommen!
Jag var helt övertygad om att jag aldrig kunde få biologiska barn, vet inte varför. Om det var någon sorts försvarsmekanism ifall det verkligen var så eller nåt. Och när det inte hade gått efter fyra-fem gånger var jag ännu mer övertygad. Men, nu är jag ju gravid och ska väl inte ropa hej än, men kan ju bli gravid iaf!

Här händer det grejer! Hinner ju knappt läsa allt som skrivs!

Angående flytningarna så har jag också haft sådär någon gång, men kommer inte ihåg i vilken tid i cykeln tyvärr. Däremot har jag typ aldrig märkt av de där äggviteflytningarna. Visst brukar det ju bli lite blötare och "glattare", men inget jag har kunnat dra mellan fingrarna.

Irmelie: Positivt med grav.symptom och ickeblödning! Får hoppas på att ditt pyre helt enkelt är lite trög i starten och sen kommer ikapp med buller och bång.

För mig har den berömda tröttheten slagit till. Så trött, så trött på både dagar och kvällar. Skulle kunna sova hur mycket och länge som helst. Svettas som en tok på nätterna och drömmer om allt möjligt. Mår dock inte illa (än?) vilket jag är väldigt glad för!

Jag tror att nidblödningen kan komma lite när som helst efter ÄL. Eller, det är rätt vanligt med en liten blödning när man skulle ha haft mens även när man är gravid. Nåt om att kroppen inte riktigt hänger med i svängarna.  Om just en sådan blödning är en nidblödning vet jag inte dock. Jag hade en blödning fem dagar innan BIM, och det räknar jag som nidblödning eftersom jag faktiskt blev gravid den gången också.

Men brukar det inte bli så efter ett tag? Kroppen vänjer sig helt enkelt vid graviditetshormonerna och reagerar inte lika starkt. Men förstår din oro eftersom du har varit med om missfall förut.

Jag trodde aldrig jag skulle bli så här nojig!  Har i princip lovat mig själv innan, men det är ju omöjligt att inte oroa sig. Jag är orolig för att jag inte är illamående, även om jag vet att det är ganska vanligt också. Jag oroar mig överlag över att jag inte har så många symptom, "endast" större bröst och lite ont i magen nu och då. Igår åt jag dessutom lever till lunch och visste inte vad jag skulle ta mig till när jag någon minut senare insåg att "shit, det är ju totalförbud på att äta lever!" (tydligen är det höga doser a-vitamin i det och det kan vara skadligt för fostret). Googlade som en galning och kändes inte bättre när man läste att nu i vecka 7 sker den mesta utvecklingen och det är extra viktigt att ta hand om sig... Spydde i panik upp det jag kunde och ringde sedan BM som lugnade mig med att "en gång är ingen gång, men tänk på det i fortsättningen".

Igår kväll fick jag dessutom ganska ont i magen, som om någon drar i naveln inifrån magen. Fick det efter ganska hård träning så tänkte att jag kommer aldrig att förlåta mig själv om nåt händer. Men är lite lugnare idag och har insett att det nog bara är växtvärk.

Absolut inte meningen att beklaga mig över graviditetskrämpor, vet att det är det sista man vill höra och läsa om när man själv försöker så intensivt att bli gravid!  Också en sak jag lovade mig själv, jag skulle aldrig beklaga mig över NÅT som hade med graviditet att göra, bara jag fick bli gravid.  Bara att inse att det är svårt att inte oroa sig, men det kanske bara är en övning inför vad som kommer sen, när bebisen väl kommer ut.

Kan bara instämma med de flesta, jag läser allt men hinner inte kommentera allt, hinner knappt läsa allt.  Vissa saker känner man igen sig i och då är det lättare att kommentera nåt vettigt och så kanske man borde jobba lite på dagarna när man sitter på jobbet också...

Men det är skönt med en tråd där de flesta har samma funderingar och tankar, det är så skönt att ventilera alla skumma idéer man får!

Vad kul med så mycket aktivitet även om jag inte riktigt hänger med vem som skriver vad längre.  Och kul att vi gravida får hänga kvar här! Har inte riktigt orka hitta nån gravidtråd än, de jag har skummat igenom är det så många med i och det blir ännu mer omöjligt att hänga med i dem. Och så märker man rätt tydligt i många fall att det skiljer sig i tankesätt för 30+ och de på just över 20. Tur att man har mognat under åren.

laab80: Välkommen!

Drömmen om Elin: GRATTIS! Och vilken lycka, på första gången! Vilken tur att du inte hann fundera dig halvt tokig som jag själv hann med på bara fem månader.

Gris78: Metallsmak fick jag första månaden vi försökte bli gravida och tyckte det var jättekonstigt och hoppades såklart innerligt, men inget den månaden. Nu när jag väl är gravid har jag inte känt någon metallsmak alls så det där är nog väldigt godtyckligt. Vill inte ta ner dig på jorden på något sätt, beskriver bara hur det var för mig själv! Många känner ju metallsmak när de är gravida så hoppas det är så för dig, även om det kanske är lite "för tidigt".

Det där med stress funderade/funderar jag också mycket på. Jag började nytt jobb i början på maj, i samma veva som vi började försöka. Det var riktigt stressigt ett tag och efter att ha varit deprimerad en sväng för fem år sen så klarar jag inte stress lika bra längre. Blev självklart orolig för att stressen skulle påverka negativt och jag vet inte om det har samband med att jag faktiskt blev gravid när stressen lagt sig lite. Men jag tror att stressen påverkar främst om man är mottaglig för negativ stress. Det finns ju sk positiv stress också och är man van att ha mycket att göra och gillar när det händer mycket så behöver det nog inte vara något negativt.

Som vanligt hänger man inte med här.

MD77: Grattis!!! Vad kul! 

Finlandsvenskan: Välkommen till tråden. Jag är också från Finland!

Oj, hur ska jag nu komma ihåg allt jag har läst. Angående väntandet så vet jag inte om jag kan "skylla" på utbildningen även om jag har två utbildningar (civilekonom och idrottsvetare). Men det kändes mera som jag gick dem för att jag inte visste vad jag ville göra och ville inte jobba... Jag har haft någon sorts försvarsmekanism och sett mig själv som barnlös, t.o.m utan pojkvän/sambo/man. Dåliga erfarenheter från tidigare förhållanden. Men sen träffade jag maken för ca fem år sedan och då var det ingen tvekan. Vi har rest en massa och jag har nog varit mer redo än maken det senaste 1,5 året, nu har han dock kommit ifatt och väldigt till sig för att vi är gravida.  

Förstår hur det känns, men det är förmodligen bara du som fortfarande tänker på det. Och du hade ju rätt! Som receptionist vill man ju göra ett bra jobb och det förutsätter att man vet var folk håller hus när man behöver få tag på dem.

Irmelie: Hoppas, hoppas för din skull att den lilla skrutten var trög i starten och är alldeles normalstor nu! Men skönt på nåt sätt att du är förberedd på det värsta, även om du säkert inte kan vara helt förberedd...

Ego: Klagade ju bara för någon dag sedan på bristen av symptom och illamående. Hmm, tar tillbaka det. Har sovit ca två timmar inatt och spytt som en liten gris.  Illamåendet totalt klubbade ner mig igår. Nu på morgonen känns det lite bättre igen, kanske man kan hoppas på att det var något annat än grav.illamående. Men antagligen kommer det väl ikväll igen...
 

Har inte varit in och kollat på ett tag, har haft fullt upp med att försöka hålla mig från att spy lite här och var... 

Men GRATTIS Rosavit, kul med fler plus!!

Och hoppas du får en underbar födelsedagspresent Daniela01!

Så ledsen för din skull Irmelie, även om det var lite väntat måste det vara outhärdligt svårt.

Jag har fått några små blodiga flytningar och kan såklart inte låta bli att oroa mig, men så länge det inte är färskt blod och ingen smärta så ska jag försöka att hålla mig lugn.  

Är i vecka 7 (6+5), har ingen kontroll inbokad. Ska till BM 23/11, men det är ju ett tag dit.