• Victoria70

    Downs syndrom - Vi gjorde abort

    Idag är det 11 dagar sedan aborten. Tårarna rinner fortfarande på mig varje dag och jag känner en sån stor sorg och förlust. Visst har det blivit bättre, man jag vill så gärna ha ett till barn, men tiden rinner iväg. Har tidigare haft ett missfall och det har tagit tid att bli gravid igen och så slutar det i en abort.

     Hur lång tid tar det innan mensen är tilbaka igen och vågar jag försöka igen?

    Gjorde aborten efter 17 veckor och det var inte roligt. Orkar jag gå igenom samma sak igen, jag jag tror det, men då vill jag göra moderkaksprov istället för fostervattenprov då man kan göra det betydligt tidigare. Är det någon som har varit i samma situation som jag?

    Sorgsen

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-02-09 11:43
    I början av februari för 1 år sedan var det tänkt att vårt barn skulle ha kommit. Känner att jag vill uppdatera tråden med hur jag mår nu när det har gått en tid för er alla som behöver stöd i ert beslut. Livet går vidare och jag mår bättre.

    Klart att jag tänker på det barn som jag inte fick, men för mig var det ett val som var rätt för mig. Vi som är här och har varit i den här tråden har funnit ett stort stöd genom att känna att man inte är ensam. Här kan man älta, vara ledsen, glad, frusterad, arg eller bara läsa.

    Det finns många som gärna vill påpeka att det val vi gjort inte är rätt. Du som besöker den här tråden och tycker att vi fel som gjort abort pga. DS har rätt att tycka så och jag är medveten om att man kan tycka så, men skriv det inte här.

    Låt tråden vara ett stöd för alla som tagit detta svåra beslut att avstå från ett barn.

    Kramar till er alla superkvinnor!

  • Svar på tråden Downs syndrom - Vi gjorde abort
  • Kattflickan

    Tack Hjelm! Jag har många gånger tänkt samma sak men du uttryckte det mycket bra. Antingen så är man för fri abort, eller inte. Rent krasst så kan ju en livssituation (avsaknad av jobb, relation), förändras. Men att barnet har ett funktionshinder förändras ju inte. 

     Skånetjej: Egentligen är inte siffran 1:20 000 så mycket bättre än 1:5000. Båda innebär låg risk. Jag fick risken 1: 817 den här gången och var nöjd. Men även jag bad barnmorskan räkna bort att jag haft barn med DS, eftersom jag gjort PGD och egentligen visste att barnet inte skulle kunna ha DS. Då blev risken ca 1:1700 vilket jag var jättenöjd med. 

    Blir glad att höra att allt gick bra, även om du hade en orolig graviditet.

    Millan 

  • Floppan

    Millan: Låter ju som mina siffror :) Får jag fråga hur gammal du är? Hjelm: Ja, det var bra skrivet!! Tack!

  • Skånetjej

    Floppan,
    Jag var 32 år för ett år sedan då vi gjorde sista kuben. Har oxå förstått att åldern kan dra ner siffrorna...

    Kattflickan, du har helt rätt ang siffrorna. Vilka siffror man än får så kommer man hela tiden att tänka att risken ändå finns. Har man en gång drabbats så tänker man ju att det kan hända igen. Vilket jag tyvärr vet hände dig...

  • solrosor

    Jag trodde tiden skulle lätta sorgen. Det gör den kanske lite. Men det är fortfarande jobbigt. Kanske extra nu eftersom jag närmar mig det datumet då han skulle blivit född - om allt hade varit bra. Ibland funderar jag på om vi gjorde rätt. Jag vet innerst inne att vi inte kunde gjort på något annat sätt. Men tanken finns där ändå. Tänk om han hade varit en av de friska? Tänk om han hade fått ett jättehärligt liv med oss? Det gör så ont.

    Jag är gravid igen. Väldigt väldigt tidigt. Är rädd för att något är fel denna gången också. Detta är min tredje graviditet. Första slutade i MA i v.10. Andra var pojken. Och nu försöker vi igen. Men jag känner mig inte helt trygg. På ett sätt börjar jag också känna mig "avtrubbad" i graviditeterna - lite som att "jaja, jag tror det när jag ser det" (eller håller barnet i famnen). Jag vill så gärna få ett barn. Jag hoppas så att det går bra denna gången. Jag har bett om att få extra undersökningar. VUL om några veckor - sen moderkaksprov för att se så det inte finns några kromosomfel igen. Man kan väl inte ha sån otur två gånger? Så klart KAN man, men det vore ju för jävligt helt enkelt. Det räcker nu med sorgen som redan finns. Jag vill inte mista flera barn nu.

    Sorgen kommer förmodligen alltid att finnas med. Hur har ni andra det, som har lite längre erfarenhet än jag? Har ni fått barn efter avbrytandet? Lättade sorgen - eller är den fortfarande med er?

     

  • Kravmärkt
    solrosor skrev 2013-05-23 18:49:28 följande:
    Jag trodde tiden skulle lätta sorgen. Det gör den kanske lite. Men det är fortfarande jobbigt. Kanske extra nu eftersom jag närmar mig det datumet då han skulle blivit född - om allt hade varit bra. Ibland funderar jag på om vi gjorde rätt. Jag vet innerst inne att vi inte kunde gjort på något annat sätt. Men tanken finns där ändå. Tänk om han hade varit en av de friska? Tänk om han hade fått ett jättehärligt liv med oss? Det gör så ont.

    Jag är gravid igen. Väldigt väldigt tidigt. Är rädd för att något är fel denna gången också. Detta är min tredje graviditet. Första slutade i MA i v.10. Andra var pojken. Och nu försöker vi igen. Men jag känner mig inte helt trygg. På ett sätt börjar jag också känna mig "avtrubbad" i graviditeterna - lite som att "jaja, jag tror det när jag ser det" (eller håller barnet i famnen). Jag vill så gärna få ett barn. Jag hoppas så att det går bra denna gången. Jag har bett om att få extra undersökningar. VUL om några veckor - sen moderkaksprov för att se så det inte finns några kromosomfel igen. Man kan väl inte ha sån otur två gånger? Så klart KAN man, men det vore ju för jävligt helt enkelt. Det räcker nu med sorgen som redan finns. Jag vill inte mista flera barn nu.

    Sorgen kommer förmodligen alltid att finnas med. Hur har ni andra det, som har lite längre erfarenhet än jag? Har ni fått barn efter avbrytandet? Lättade sorgen - eller är den fortfarande med er?

     

    Förstår precis vad du menar med avtrubbad, jag gick genom hela den senaste graviditeten med tankar som "om allt går som det ska..". Om någon gratulerade mig så vågade jag knappt tacka och många uppfattade mig säkert som känslokall när jag snabbt avslutade samtalet de startat om magen. Men jag gjorde det för att jag var rädd för att ta ut något i förskott.

    Tänker på vår flicka ofta, hur gammal hon skulle varit, om hon skulle vara lik vår dotter som vi fått efter avbrytandet och hur livet hade varit. Så sorgen har lättat men längtan efter det som inte blev finns kvar. Å andra sidan hade vi inte haft vår fina tjej här om det inte blivit som det blev. Så det är lite dubbelt.
  • solrosor
    Kravmärkt skrev 2013-05-23 19:26:01 följande:

    Förstår precis vad du menar med avtrubbad, jag gick genom hela den senaste graviditeten med tankar som "om allt går som det ska..". Om någon gratulerade mig så vågade jag knappt tacka och många uppfattade mig säkert som känslokall när jag snabbt avslutade samtalet de startat om magen. Men jag gjorde det för att jag var rädd för att ta ut något i förskott.

    Tänker på vår flicka ofta, hur gammal hon skulle varit, om hon skulle vara lik vår dotter som vi fått efter avbrytandet och hur livet hade varit. Så sorgen har lättat men längtan efter det som inte blev finns kvar. Å andra sidan hade vi inte haft vår fina tjej här om det inte blivit som det blev. Så det är lite dubbelt.
    Tack för ditt svar. Ja, jag förstår verkligen den där "dubbelheten". Livet blir ju bra på något sätt ändå. Som för er - med en fin liten tjej. Så roligt att höra att ni fick henne! Men sorgen finns där också.

    Än så länge är det bara jag o min sambo som vet om att jag är gravid. Jag vet inte när jag vill berätta för andra. Känner att jag helst vill hålla det för mig själv så länge som möjligt. I allafall tills vi vet om det är något som lever därinne. Eller tills det börjar synas.

    Gick du på extra undersökningar när du väntade er flicka? Gjorde ni fvp den gången? Kub? Själv vill jag inte göra kub - eftersom det inte känns tillräckligt säkert ändå. Förra gången fick vi 1:98 på ds. Och nu känns det som att det kvittar vilka siffror jag skulle få så skulle tanken alltid finnas där "tänk om". Så vi gör moderkaksprov direkt - om vi nu kommer så långt vill säga. Jag har samma tanke som du "om nu allt går som det ska"......

     
  • Kravmärkt

    Vi gjorde faktiskt kub, fick bra siffror och valde bort mkp/fvp. Men vårt barn hade inte någon utav trisomierna utan Turners syndrom så jag var mer orolig för det, att nästa barn skulle ha samma och jag fick därför ett vul i vecka 10. Vår turnerflicka hade ett stort nackhygrom och vätska runt kroppen och det var det som skrämde mig mest. När vul visade en till synes normalt embryo så kunde jag släppa den grejen. Men sen kom oron att det skulle vara något annat fel, framförallt på hjärta, njurar, lungor och andra inre organ. Just trisomierna är inte de jag varit orolig för.

    Det extra jag fick (och bad om) var just det tidiga vulet i v 10. Sen bad jag bm upplysa sköterskan som gjorde ul sen om vad vi gått igenom vilket gjorde att hon var extra noggrann och tydlig när hon visade och berättade.

    Jag berättade efter rutinul på jobbet och för bekanta om tillfälle gavs (annars struntade jag i det, i sinom tid får alla veta ändå), mina närmsta vänner fick veta direkt efter plusset.

  • solrosor
    Kravmärkt skrev 2013-05-23 19:59:32 följande:
    Vi gjorde faktiskt kub, fick bra siffror och valde bort mkp/fvp. Men vårt barn hade inte någon utav trisomierna utan Turners syndrom så jag var mer orolig för det, att nästa barn skulle ha samma och jag fick därför ett vul i vecka 10. Vår turnerflicka hade ett stort nackhygrom och vätska runt kroppen och det var det som skrämde mig mest. När vul visade en till synes normalt embryo så kunde jag släppa den grejen. Men sen kom oron att det skulle vara något annat fel, framförallt på hjärta, njurar, lungor och andra inre organ. Just trisomierna är inte de jag varit orolig för.

    Det extra jag fick (och bad om) var just det tidiga vulet i v 10. Sen bad jag bm upplysa sköterskan som gjorde ul sen om vad vi gått igenom vilket gjorde att hon var extra noggrann och tydlig när hon visade och berättade.

    Jag berättade efter rutinul på jobbet och för bekanta om tillfälle gavs (annars struntade jag i det, i sinom tid får alla veta ändå), mina närmsta vänner fick veta direkt efter plusset.
    Ja, tänk så mycket knas det kan bli i en graviditet. Egentligen är det väldigt konstigt att det blir friska barn..... Turners har jag aldrig hört om tidigare. Jag var inte heller ett dugg orolig för trisomierna. Nu är jag det. Men tänker att "man kan inte ha samma otur igen väl". 

    Men ja, jag ska också gå på lite extra koll. Och jag bor på en liten ort, ett litet sjukhus - så dem jag möter vet om vår historia. Det känns tryggt o bra. Blir väldigt väl omhändertagen. =)

    Familj, vänner får nog veta när jag/vi vet att allt står rätt till.

    Tack för dina svar. Känns skönt att "prata" med någon som har samma erfarenhet. 
  • Kravmärkt
    solrosor skrev 2013-05-23 20:19:27 följande:
    Ja, tänk så mycket knas det kan bli i en graviditet. Egentligen är det väldigt konstigt att det blir friska barn..... Turners har jag aldrig hört om tidigare. Jag var inte heller ett dugg orolig för trisomierna. Nu är jag det. Men tänker att "man kan inte ha samma otur igen väl". 

    Men ja, jag ska också gå på lite extra koll. Och jag bor på en liten ort, ett litet sjukhus - så dem jag möter vet om vår historia. Det känns tryggt o bra. Blir väldigt väl omhändertagen. =)

    Familj, vänner får nog veta när jag/vi vet att allt står rätt till.

    Tack för dina svar. Känns skönt att "prata" med någon som har samma erfarenhet. 

    Ja tänk att så många friska barn ändå föds varje dag. Naturen är bra fantastisk..

    Jag har fått mycket stöd av de som är med här tråden och det har betytt mycket. Det är skönt att man inte är ensam (även fast man inte önskar någon annan det man fått gå igenom).
Svar på tråden Downs syndrom - Vi gjorde abort