we wish for a baby skrev 2011-01-14 20:47:09 följande:
Hej på er!
Jag är en vilsen själ som verkligen känner igen er i allt vad ni skriver... flera av inläggen här känns precis som tagna ur mina känslor och sätt att vara.
Jag ska läsa igenom lite mer har bara hunnit några sidor än. Jag har levt med någon form av psykisk störning i hela mitt, har alltid kännt mig annorlunda samt att jag ofta oxå var de i sättet mot för hur andra är.
De värsta för mig är mina tankar och ångest, att inte komma igång med saker, händer de mycket runt kan vara en sån lite sak att jag haft flera telefon samtal med olika vänner eller familj på en dag för att ska bli snurrigt och jag får för mycket som snurrar i huvudet... snurrar in mig som sjutton i andras bekummer och problem--- samt att jag har mina egna. I mittt huvud så kretsar typ allt runt mig,,, typ att jag sitter här hemma och funderar på vad grannen tänker och känner om mig... har jag varit där på besök tex så börjar mina hjärn spöken om allt möjligt av att jag sagt eller gjort nåt som hon nu sitter och funderar på osså är processen igång.. har svårt att skriva ner allt på en gång då jag tappar fokus.
Jag har inte fått en ADHDdiagnos men har fått förfrågan flera gånger... men jag har aldrig kommit igång... jag en annan del i mig bromsar mig från att ta itu med dessa saker medans en annan del bara ropar på hjälp, Jag har haft med psykvården att göra sedan tio år tillbaka och har vart en försöks kanin känns de som på antidepprissiva medel som finns men inget har hjälpt mig under nån längre period. I somras så forlorade jag både min mamma och fick missfall med 2 veckors mellan rum. då brakade jag helt och bestämde mig för att sluta med alla
mediciner när jag ändå var så långt nere man kunde vara... sagt och gjort.... och jag mår inte sämre nu än vad jag gjorde medans jag åt dom. Vill inte äta
medicin men orkar snart inte leva med mig själv heller. blir väldigt destruktiv i mitt tanke mönster när tankarna spinner på i en fart närmare x2000 och de saktar nästan aldrig ner.... hur ska jag få motivation att starta med en utredning? Har precis börjat arbetsträna på två timmar om dagen och just nu är de allt jag klarar. På arbets platsen kan jag stänga av min snurriga luva och få tänka på annat. De är bla annat ett av bedövnings medel jag haft...jobb..jobb..jobb.. har bränt ut mig hur många gånger som helst pga av att jag tillslut flyr in att bara jobba. Har förut jobbat inom restaurang och vården vilket är yrken där man kan få jobba i princip hur mycket som helst bara man orkar jobbar. Brände ur mig senast för två år sedan. Och är nu på väg tillbaks igen... fast den här gången tar jag mycket mindre steg... är alldeles för slut som artist. Jag har ett tufft 2010 med massa tragedier utöver mitt psykiska handikapp som satt sina spår...
Allt mitt snurr uppe i luvan gör att jag får sociala handikapp..... varenda punkt om som TS skrivit känns som taget ur mig.
Är en utredning jobbig att göra och tycker ni här i tråden att dekanske skulle kunna vara något för mig`?
Jag har pappren hemma som min läkare vill att jag ska fylla i för att påbörja utredningen, hsr hsft dom hemma sedan septemper och har tittat på dom kankse två gånger. Jag tycker de var svåra frågor att svara på,
vet inte vad jag ville komma med de här inlägget egentligen.... ber om ursäkt om jag skrivit snurrigt och oförstårligt. Jag har svårt att sätta ord på mina känslor... ibland går de jätte bra men när jag de extra jobbigt så finner jag inte orden. Tappar även ord ibland när jag pratar... känner mig så himla olik alla andra, Är de fördelar med att få diagnosen? Får man verktyg som hjälper en med ens hemska tanke mönster tex.?
Tycker de är en jätte fin tråd iallfall!
// vilsen
Hej och välkommen!
Fördelar med att få diagnosen kan te.x vara att du får rätt sorts hjälp, både vad gäller eventuell
medicin och behandling i form av terapi te.x. Några andra fördelar finns det väl egentligen inte men jag kan tycka att det ändå är rätt skönt med ett namn på de problem man har, det får i alla fall mig att känna mig mindre UFO-aktig och det innebär ju att man inte är ensam.
Jag tycker absolut du ska ta tag i utredningen och göra den. Det låter ju lite som att du vill det trots att du tycker det verkar jobbigt och energikrävande. Ett tips, när du fyller i formulären, kan vara att du delar upp det lite. Bestäms dig för att du ska svara på 5 frågor åt gången, sedan gör du något annat emellan och därefter svarar du på fem frågor till. Om det känns övermäktigt, bestäm dig för fem frågor per dag. Det räcker bra så. Jag tror att vi som har den här problematiken, även om vi anses som struliga och slarviga av omgivningen, ställer väldigt höga krav på oss själva, vi vill kunna ALLT och vi vill kunna det NU. Resultatet ska gärna bli perfekt också. Men försök att sänka kraven på dig själv och på vägen mot ditt mål (att alla papprena ska vara ifyllda) sätt upp små, små delmål, gärna mindre än vad du tror eller vet att du klarar av så minskas risken för eventuella misslyckanden. Sådana har vi nog av ändå, tycker du inte?
Jag är lite där du är. Har fyllt i så gott som alla papper och jag håller med dig om att det var svåra frågor. Men ge dig själv bara tid och fundera inte så mycket på varje fråga för då blir det lätt att man hakar upp sig och fastnar sedan tröttnar man på skiten och lägger ner helt.
Fortsätt gärna skriva här i tråden!
Hatar mina utbrott. Är sämst.
Hatar mina utbrott. Är sämst.
Så, modigt och bra jobbat vännen! 
