ADD symptom hos vuxna

Hej,
Har tyvärr inte orkat läsa varje inlägg och förlåt för att jag bara hoppar in så här, men har ofta misstänkt att jag har ADD, ett inlägg jag läste som stämde in från anonym oj,

Förälskelser. Jag avverkade väldigt många förhållanden under tonåren, blev kär och ville göra allt på en gång, förlovning, barn, gemensamt boende - allt kändes rätt och skulle göras på en gång. Efter ett par veckor, ibland ett par månader, hade jag tröttnat och ville ingenting av det istället. Tur att jag inte hann med att göra nå't drastiskt förrän jag verkligen var mogen för det. ;)

Fastnar för låtar gör jag också och kan ha samma låt spelandes gång på gång på gång i ipoden när jag är ute och går t.ex.

Krånglig relation med mamma. Dock bättre nu, var kaos i tonåren.

Sen har jag en hel del annat oxå som jag reagerat över.

Om frågan varit uppe tidigare ber jag om ursäkt, var kan man testa ifall man har denna diagnos ? Går man via sin husläkare eller måste det vara en psykolog ?

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (ADD) skrev 2010-12-04 08:30:07 följande:div>Hej,
Har tyvärr inte orkat läsa varje inlägg och förlåt för att jag bara hoppar in så här, men har ofta misstänkt att jag har ADD, ett inlägg jag läste som stämde in från anonym oj,

Förälskelser. Jag avverkade väldigt många förhållanden under tonåren, blev kär och ville göra allt på en gång, förlovning, barn, gemensamt boende - allt kändes rätt och skulle göras på en gång. Efter ett par veckor, ibland ett par månader, hade jag tröttnat och ville ingenting av det istället. Tur att jag inte hann med att göra nå't drastiskt förrän jag verkligen var mogen för det. ;)

Fastnar för låtar gör jag också och kan ha samma låt spelandes gång på gång på gång i ipoden när jag är ute och går t.ex.

Krånglig relation med mamma. Dock bättre nu, var kaos i tonåren.

Sen har jag en hel del annat oxå som jag reagerat över.

Om frågan varit uppe tidigare ber jag om ursäkt, var kan man testa ifall man har denna diagnos ? Går man via sin husläkare eller måste det vara en psykolog ?div>Ju fler som joinar diskussionen, desto bättre. Vi kan ju erbjuda varandra stöd och bolla erfarenheter.

Hur man går vidare, det verkar vara lite olika. Jag har ringt runt lite, men vissa verkar inte fatta vad man pratar om. Det ska iallafall gå att kontakta öppenpsyk, där kan de efter bedömningssamtal remittera dig till en utredning tror jag.

Jag valde att gå privat och göra bedömning, det kommer kosta 2200 kr bara för själva bedömningen, men för mig är det värt det för att slippa vänta...

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (relentless) skrev 2010-12-04 00:09:08 följande:div>Jag vet inte jag, mig såg de som ett problembarn redan på dagis och det har varit massor av kontakt senare med BUP och socialtjänst och det var även snack om att jag skulle bli omhändertagen av sociala myndigheter och placerad på hem pga eget beteende, men det rann ut i sanden sen. Inte ledde något av detta till att jag fick nån riktig hjälp och det var väldigt ovanligt att de utredde och satte adhd diagnoser då när vi växte upp, och för flickor var det extremt ovanligt att få en sådan diagnos.

Jag hade också tvångsmässiga och krångliga rutiner, känslig för kläder, sömmar etc, vokala och fysiska tics precis som du dth="15" height="15"> massor av udda fobier, helt i min egen värld, ville inte alls leka med andra barn för de störde mig när jag "tänkte", svårt att förstå lekar och spelregler och sociala koder, svåra sömnproblem osv. Mådde asdåligt hela barndomen och hade ångest, mitt liv var bara kaos och ingenting fungerade fram tills jag blev 25. Nu är det hanterbart, någorlunda. Det får mig lite att fundera på nyttan med en utredning nu. Är det verkligen motiverat? Hur känner ni för det? div>Vi verkar väldigt lika, jag fungerade också bättre efter 25, men nu när jag fått barn själv känner jag att det blivit värre för mig att hantera mina konstigheter. Speciellt för att jag är rädd att han ska ärva det av mig, så det svarar på frågan huruvida en utredning är av värde för just mig - DEFINITIVT.

Jag tror absolut även på nyttan av en utredning för dig och de andra här i tråden...

Hej.. har inte varit inne på ett tag så om jag missat ngt får ni ursäkta dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-frown.gif" width="15" height="15" loading="lazy">

Jag var på min andra träff nu för några dagar sen. för uppföljning av den medicin jag påbörjat o för samtal. 

Medicinen har hjälpt mig lite grann vilket känns helt underbart.. men e ju långt ifrån helt felfritt såklart, men är ju ändå en början iaf!!

Just nu så har dem lagt upp planen så att vi ska få mig o min hemsituation o mina aggressionsbesvär så bra som de bara går, INNAN de börjar på riktigt med utredningen med intervju med förälder o fylla i enkäter, eftersom de inte funkar hemma längre..
Så dem fokuserar helt o hållet på mitt välmående JUST NU, få in så at medicinen funkar bra oså..
Tycker jag verkligen e jättebra, känns verkligen som om att de bryr sig på riktigt verkligen.

Men under samtalen så frågar hon ju lite saker om mig oså som hon registrerar oså.

Om 2 veckor så äre träff me henne igen och överläkaren. 

Sen såg jag att ni skrivit lite om eran relation med er mamma..
för mig har de konstigt nog varit helt tvärtom?!

Jag har alltid varit sjukt mammig, hon har fått natta mig enda tills jag flyttade hemifrån vid 18 års ålder. Har nu kontakt med henne dagligen o umgås nästan varje dag.

Men däremot med min pappa, under tiden jag bodde hemma så har vi inte klickat alls..
Han är allså inte elak eller ngn dålig pappa, tvärtom.. utan bara de att vi antagligen är för lika så vi ALLTID har bråkat, dag ut o dag in.. Så fort jag flytta hemifrån så fick vi en bra realtion.. Men under samma tak kan vi inte bo för länge dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif" width="15" height="15" loading="lazy">  

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (Under utredning.) skrev 2010-12-04 21:25:40 följande:div>Hej.. har inte varit inne på ett tag så om jag missat ngt får ni ursäkta dth="15" height="15">

Jag var på min andra träff nu för några dagar sen. för uppföljning av den medicin jag påbörjat o för samtal. 

Medicinen har hjälpt mig lite grann vilket känns helt underbart.. men e ju långt ifrån helt felfritt såklart, men är ju ändå en början iaf!!

Just nu så har dem lagt upp planen så att vi ska få mig o min hemsituation o mina aggressionsbesvär så bra som de bara går, INNAN de börjar på riktigt med utredningen med intervju med förälder o fylla i enkäter, eftersom de inte funkar hemma längre..
Så dem fokuserar helt o hållet på mitt välmående JUST NU, få in så at medicinen funkar bra oså..
Tycker jag verkligen e jättebra, känns verkligen som om att de bryr sig på riktigt verkligen.

Men under samtalen så frågar hon ju lite saker om mig oså som hon registrerar oså.

Om 2 veckor så äre träff me henne igen och överläkaren. div>Hej, vad skönt att medicinen hjälper! Vilken medicin är det?
Jag undrar så över medicinerna och vilken man kommer erbjudas om jag får en diagnos efter utredning. Vissa verkar ha många väldigt obehagliga biverkningar, vad upplever du?
Skönt att de verkar bry sig och ta dig på allvar, man ska inte behöva må dåligt!!!

hej!! är inte min mening att ta upp hela tråden nu, men jag ser ju att många av er pratar om medicinering och har kanske stor kunskap om det?? min make har ADD och har provat mediciner i alla de grupper som han kan prova. bl a strattera och concerta, men inget har fungerat. nu går han på en slags antdepressiva som tydligen har fungerat bra på vissa med ADD, men om inte detta fungerar så finns det inget mer för honom att prova säger läkarna. är det någon som har gått tillbaks till en medicinering och fått den till att fungera fastän den inte gjorde det första gången??

jag känner mig rätt så ledsen, skulle så hemskt gärna vilja att han ska bli bättre. ser ju att han mår dåligt över sin diagnos och själv har jag gått in i väggen pga den. jag får strukturera hela vårt liv så jag har fått utmattningsdepression. hinner aldrig med mig själv utan jag tar hand om min man och två barn hela tiden. jag hade hoppats på att någon medicin skulle kunna hjälpa, men det ser ju dystert ut dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-frown.gif" width="15" height="15" loading="lazy"> .

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (oj) skrev 2010-12-04 18:09:56 följande:div>Ju fler som joinar diskussionen, desto bättre. Vi kan ju erbjuda varandra stöd och bolla erfarenheter.

Hur man går vidare, det verkar vara lite olika. Jag har ringt runt lite, men vissa verkar inte fatta vad man pratar om. Det ska iallafall gå att kontakta öppenpsyk, där kan de efter bedömningssamtal remittera dig till en utredning tror jag.

Jag valde att gå privat och göra bedömning, det kommer kosta 2200 kr bara för själva bedömningen, men för mig är det värt det för att slippa vänta...div>Tack, visst behövs det bollas en del och skönt att höra att man ej är ensam.

Öppenpsyk ska jag höra mig för till, är det lång väntetid ska jag kolla efter privat. Tack så hjärtligt för ditt svar. Helt klart värt varenda öre för detta är väldigt jobbigt när man "beter" sig konstigt och inte begriper varför.

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (fru) skrev 2010-12-05 08:37:46 följande:div>hej!! är inte min mening att ta upp hela tråden nu, men jag ser ju att många av er pratar om medicinering och har kanske stor kunskap om det?? min make har ADD och har provat mediciner i alla de grupper som han kan prova. bl a strattera och concerta, men inget har fungerat. nu går han på en slags antdepressiva som tydligen har fungerat bra på vissa med ADD, men om inte detta fungerar så finns det inget mer för honom att prova säger läkarna. är det någon som har gått tillbaks till en medicinering och fått den till att fungera fastän den inte gjorde det första gången??

jag känner mig rätt så ledsen, skulle så hemskt gärna vilja att han ska bli bättre. ser ju att han mår dåligt över sin diagnos och själv har jag gått in i väggen pga den. jag får strukturera hela vårt liv så jag har fått utmattningsdepression. hinner aldrig med mig själv utan jag tar hand om min man och två barn hela tiden. jag hade hoppats på att någon medicin skulle kunna hjälpa, men det ser ju dystert ut dth="15" height="15"> .div>Det finns ju fler mediciner, som läkarna kanske inte är så pigga på att skriva ut, men det finns! Det finns även olika sorters terapi, tex kbt som jag själv ska prova. Omega3 ska tydligen också fungera för en del. Bolltäcken kan man få låna och prova. Det finns massor! Man får kolla upp själv och kräva att få prova. En del inom vården är inte så uppdaterade som dom borde, tyvärr.<div id="forummessagefooter">http://tjockkatt.webblogg.sediv>

Jag har nu provat concerta ett par dagar, och har ett stort problem. Strattera tog jag på kvällen och den höll 24 timmar. Concerta tar jag på morgonen och den håller 12 timmar. Jag kan inte vakna på morgonen längre, är så SJUKT trött, får panik! Och nu är det sista tiden i skolan innan vi slutar, jag vet inte hur det ska gå. dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-frown.gif" width="15" height="15" loading="lazy"> På strattera gick det mycket bättre. Kan man kanske ta concerta två ggr per dag, en på kvällen och en på morgonen? Just nu har jag bara tabletter tills vi ska ses igen, så just nu kan jag inte prova det, men sen? Någon som provat?

<div id="forummessagefooter">http://tjockkatt.webblogg.sediv>