ADD symptom hos vuxna

Ja, jag för mig att du skrev mycket under dom åren. Periodare var jag mer, och är det fortfarande. Skriver jätte mycket, debatterar och sen tröttnar jag. :-P

ADHD (dock har jag inte fått återkopplingen ännu, eftersom den som utredde mig tog semester precis innan han hann bli kloar med sammanställningen. och sedan ledighet på ledighet ...och nu vet dom inte när han kommer tillbaks. Men enligt läkarsamtal så är de överrens om att det är ADHD, och jag går i gruppbehandling för ADHD....väntar bara på att det kommer på papper också, eftersom jag nu är mer öppen för medicin (vilket jag tvärvägrat innan)
Så, jag har H:et också, på gott och ont. Jobbigt, eftersom jag inte kan sitta still, men älskar ändå att vara hyper...det är på något sätt min drivkraft. Har alltid alltid vetat att jag är lite "hyper" innan iaf, vet att jag har galet mycket energi...eller vad det kallas. Problemet är att det också fullständigt tar ut mig. Så jag har jätte problem med sömen, väldigt svårt för att somna, komma ner i varv (kan knappt det) osv, men tycker inte om sömntabletter och insomningstabletterna fungerar sådär...så jag skippar dem helst, och så får jag hitta andra sätt att lära mig sova "normalt"

Ja, vardagen fungerar bättre. För mig känns det faktiskt fantastiskt, men det är ju på väldigt basic nivå, eftersom jag har väldigt mycket stöd och hjälp. Jag har boendestöd 3 ggr i veckan, ska få godman, har jätte bra hjälp från familjehemsbehandlare och nu när folk runtomkring riktigt fått se in i min tillvaro, då jag inte längre kämpar med att försöka dölja mina brister (vilket innan alltid tillslut ledde till utmattning, depression och andra sjukdomar), så känns det som om det blir bättre. Alltså, jag är på sätt och vis väldigt beroende av att min omgivning förstår mina svårigheter, och när de väl gjort det (lättare när det inte är nära familj...för familjen har det tagit längst tid att riktigt inse att det här är permanent (har ju alltid trott att det varit omständigheter och att jag haft ett trassligt liv). 
Balansgången är ju där att man vill ju klara sig så bra som möjligt själv, men samtidigt kan man inte riktigt det på samma sätt/vilkor som "de andra"...vilka det nu är?

Som svar på din fråga, nej, jag kan inte lägga viktiga papper sålänge på något ställe...men jag gör det. Jag har alltså inte alls kommit så långt att jag kan ta hand om pappersarbeten och ekonomin. Där är jag hyfsat körd för det mesta. Jag har en stor kalender, som ligger i handväskan, kruxet är om jag byter väska...så de senaste månaderna har jag inte bytt. När jag då går ut, så väger den så mycket att det märks om den inte ligger i väskan, och det brukar jag oftast tänka på (men jag glömmer den med...eller plånboken, eller något annat viktigt. 
Mitt arbetsminne är ganska hopplöst, farligt lik en ahlzeimerspatient känner jag mig ibland som. Men just nu försöker jag acceptera det, och hitta nya mer hållbara lösningar. Jag har problem med igångsättning, därför jag har utformat ett schema som inte tillåter dötid...då är det som om jag fastnar i en bubbla och det är ännu jobbigare. 

Gjorde min utredning i maj-juni, men självskattningen gjordes redan i feb-mars ngn gång, så jag har jobbat med det sedan dess och gått igenom alla typer av känslor tror jag. Nu fick jag hopp igen, när jag verkligen insåg hur extremt löjligt tydlig jag måste vara med mig själv, för att fungera. Ja, det måste stå:
06:00, Vakna! Gå upp! 06:10 Drick kaffe (snabbkaffe) och plocka ur diskmaskinen. 06:20 Tvätta ansiktet. Rengöring och kräm osv.
Sen har jag ju inget sådant schema mellan 8-15:30...så där händer det allt och inget, och även efter 21:00. Hehe!

Jag är alltså i utvecklingsfasen här vet jag, men försöker på då att automatisera detta (hoppfullt tänkande...antagligen kommer jag alltid få ha mina scheman), förbereda mig själv, kunna se framför mig hur allt ska gå till.
Innan kom man hem med barnen på eftermiddagen och bara fatta ingenting. Det bara kändes som kaos och jag kunde inte se i vilken ände jag skulle börja (olika svårt olika dagar). Svårt att prioritera, vilket kan vara att jag tvättar lister istället för att laga mat, planterar blommor istället för att lägga barnen, tvättar fönster och glömmer maten man höll på att lägga in i kylskåpet. Som att man följde en rosa ballong som svävade iväg i hemmet, vilket betydde att det inte alls blev någon struktur hemma, och det funkar dåligt när man har barn. :-P Dator mellan 15:30-21:00 funkar väldigt dåligt...där har man en bov i dramat.
Hm...vad ville jag ha sagt med det...har helt glömt min poäng med inlägget...*scrollar upp och läser ditt inlägg igen*

Ja, just det...jag glömmer tider direkt, om jag inte skriver ner det. Kalendern måste fram direkt, och det vet jag. Så vad är det som gör att jag gör det (försöker iaf) är väl just acceptansen och mer att det alltid ska vara så. Om det alltid är så, så kommer det ju inte fallera på samma sätt, eftersom man gör sig själv förutsägbar för sig själv. Inser hur flummig jag låter, men förstår du min tankegång. Ibland undrar jag om jag inte har AS-drag...men det har jag inte fått höra. Det är strategier helt enkelt, som jag insett på vägen, att jag måste ha, för att kunna hantera mig själv. Yttre kaos, leder till så mycket ångest för mig, så jag bara måste ha yttre struktur för att mildra min ångest (är ju ett enda virrvarr inombords, totalt kaos....får vara struktur någonstans då).

Ujj, nu har jag skrivit ett sånt där extremlång inlägg igen. Typiskt mig. Fixar inte rikitgt det där med begränsningar heller. Var det något mer jag ville ha sagt med inlägget *funderar på om jag öht har sagt något som har en poäng i inlägget, men orkar inte läsa det *

Jag tror iaf, att man verkligen måste rannsaka sig själv, riva ner alltihopa, och bygga från början. Så tänkte jag med mig själv. Ok, inget funkar längre för mig. Utmattningsdepression, och kaos, kaos, kaos. Allt känns övermäktigt...hur gör man då?
Så jag har i takt med att jag lärt känna mig själv mer (utredningen har hjälpt mig att verkligen börja se att det är jag och inte alltid yttre omständigheter...vilket i sin tur har hjälpt mig att inse att jag behöver hjälp med att strukturera min tillvaro).
Känslolivet är jätte svårt att förändra i en handvänding, liksom ens sätt att tänka...så det gäller att tänka runt sig själv...hur lurar alt. belönar jag min hjärna, så att livet fungerar bättre? Hur ska jag få min hjärna att fungera så att jag går rakt fram, och inte virrar iväg på ett sidospår...men seriöst, jag skulle inte klara det utan hjälp av andra. Det gäller att grabba tag i dom som kan det där med att strukturera, så får man beskriva sina behov, sen får man jobba fram strategier.

Sen är det en enorm belöning för mig att se vilken positiv inverkan det har på barnen att ha så strukturerat. Helt plötsligt hittade jag kraft och tid att göra mer saker med barnen. 

Nu ska jag inte skriva mer på detta inlägget...vem orkar läsa liksom? :-P

 

jag orkade läsa trots att ögonlocken gick ihop innan jag öppnade denna tråd, jag kommer bli för speedad om jag börjar diskutera allt du skrivit men ensak är så himla kul, för du skriver på samma sätt som mig, men din beskrivning hur du tänker för stunden, dina parenteser etc.
jag kände igen mig i allt men går in på det i morgon =)
god natt 

Frk ur: men kan inte din mamma ringa eller maila det hon inte han säga? Vad frustrerande! Själv har jag idag fått kallelse till psykiatrisk bedömning för ..vad var det..överläggande av medicinskt ansvar eller vad det stod? Antar att det skall bedömas då om jag ska utredas eller ej? Ska dit den 15 november och är sjukt nervös! När jag vet att folk bedömer mig har jag extremt svårt att bara vara jag, utan sitter och analyserar alla olika sätt de skulle kunna tänkas tolka det jag säger till min nackdel liksom. Usch. Livrädd för att inte bli utredd.

Uh, WORD! Jag tänker hela tiden på om det jag säger är "rätt svar".Hum, min mamma kommer också intervjuas, men jag vet redan att hon inte minns mycket. Hon hade det kämpigt med sig själv och min pappa, och har undermedvetet valt att glömma väldigt många saker. Känns inte som att man bara kan gå på vad en förälder säger heller, deras minnen är ju väldigt selektiva. Dessutom tänker jag att en tidigare generation är mer benägen att skylla sig själv, och därför kanske minns saker som bättre än vad de var.

Jag fick samma frågetecken då jag blev utredd. Jag mindes inget direkt. Min mamma mindes inget. Jag är 48 år. Och vad var egentligen konstigt då jag och "sjukdomssymtom" då jag var liten. 

Jag fick diagnosen misstänkt ADD i papprena men fick börja medicinera. Efteråt så har jag kommit på en massa saker som är märkbara i min barndom.

Tyvärr så har det inte förrän nu  på senare år börjat forskats kring flickor och kvinnors symtom/svårigheter vid ADHD/ADD och dom skiljer sej en del. Framförallt flickor vs pojkar med ADHD/ADD.

Tyvärr så måste jag säga att alla psykologer läkare är inte alltid helt uppdaterade. Den läkaren höll gjorde min utredning var upptagen med forskning/studierektorsuppdrag så jag fick träffa en ÖL, en stroppig jäkel, som  satt och förklarade saker för mej som kanske var aktuella för 10-15 år sedan. Då blir man lätt både arg och less.

Trist, ja det känns ju knappt som nån visste vad ADHD var för 15 år sen och bakåt.

Det tråkiga i dag är att när folk är så medvetna om det blir man lätt stämplad som nån som bara vill ha nåt att skylla på. Både när det gäller en själv och barn. Bara för att vissa barn har svårt att sitta still osv.

Usch nu hamnar jag i en sån där period igen där jag måste ha saker att se fram emot eller bara lite spänning. Ibland kan det räcka att jag väntar nåt kul med posten, ska göra nåt kul till helgen..etc
Men när det har vart en period av massa "spännande" händelsefulla dagar så blir allt så grått på nåt vis.
Jag känner att jag måste ha nåt nu.
I dag väntar jag på anställningsavtalet och få se vad jag kommer få i lön.
Jobbade 5/7 dagar förra veckan, 10 h per dag typ. I går och i dag ligger jag i koma.
känner ni igen er?

Måste ringa jobbet, himla skumt att jag står uppskriven 5 dagar natt i veckan, men i min almanacka bara 3.  

Jag har under en längre tid funderat över om jag ev. har ADD, då jag nu i vuxen ålder har hyfsad kontroll på mig själv och lärt mig att hantera vissa situuationer som ex. tider. Jag var värdelös på detta långt upp i åldern men är nu en fena på detta. Då jag vet om att jag är längsam så dubblar jag alltid på den tid jag tror det kommer att ta.

Jag har läst allt ovan och MYCKET stämmer eller har stämt in på mig. Framför allt denna trötthet och orkeslösheten samt att jag alltid skjuter upp saker in i det sista. Som att dammsuga, betala räkningar, lämna in en uppsats mm. Jag har även diagnotiserats med OCD som fortfarande stör för mig och min man dock inga andra i min närhet.
Jag klarar heller inte av stress eller om någon bryter mina planer då blir jag irriteras och orlig men kan inte förklara varför.

Just nu är jag helt uppe i att byta vår lägeneht vilket gör att jag knappt kan vara ifrån datan under en längre period, det kliar nästan i fingrarna om jag inte får kika av läget titt son tätt och är helt inne i detta. Tur att min man finns, om inte skulle många snabba och dumma beslut tagits

Det finns mycket mycket mera att beskriva om mig som stämmer överens med ADD. Jag kan tidvis må relativt dåligt över detta då jag är trött på att vara trött, att min man mår dåligt över mitt tvångsbeteende samt att jag ramlar ner i svackor titt som tätt och med detta min bullimi. Bör jag söka hjälp? Kanske...något i mig vågar inte sdå jag är rädd för att bli medicineras. JAg är rädd för att JAG kommer bli en annan person om jag tar medicin. Någon som vill dela med sig av sin erfarenhet kring detta, så vore jag tacksam. 

Menar du att du dras till att sitta vid datorn just för att du håller på att flytta och egentligen har MASSOR att göra med det?

Jag tror egentligen inte att man behöver vara rädd att bli medicinerad om man inte vill.  Men att få klarhet i vissa saker kan göra att man inte känner sån skuld när man inte gör saker som borde klaras av lätt. Man känner sej lat och slarvig istället.

jag var på ett möte med habiliteringen och en psykolog och skulle berätta om min son och saker som hänt tidigare. Jag bad om detta.
Sambon kunde inte komma med och ÅHH det tog 1 H längre tack vare det. Hade han varit där hade han vart mer saklig och inte trasslat in sig i allt.
Jag börjar med en sak, sen kommer jag in på annat. ser typ det mesta i bilder(det gör väl iof alla)  sen har jag trasslat in mig i så mycket att jag inte minns vad det var jag ville komma fram till, och måste förklara mig i allt.

Känner nån igen sig i svårigheten att vara saklig?

erese- jag känner igen mig i mycket. var också uppe i ett bostadsbyte förr och jag kollade nog datorn 300 gånger om dan. jag har också lite tvångsgrejer för mig, i a f om jag mår dåligt.
jag är också rädd att börja med medicin och bli en annan person. men jag tror att folk runt omkring skulle bli gladare.
har precis börjat jobba jättemycket. massor att hålla koll på. ta hand om 6 personer på ett gruppboende där det ska låsas efter sig i varje skål man öppnar.

när jag kommer hem ligger jag i koma.  

Men gör som jag, gå till VC och be om en tid för utredning, jag får se när jag får min tid. det tog mig lång tid att ta tag i detta. 

Anonym (ny) jag trasslar alltid in mej. Svårt att följa den röda tråden. Och det är ju lite vad ADHD/ADD är

Jag kan hoppa hur som helst för att berätta en sak så hittar jag 10-20 olika sidospår innan jag kommer till slutet
Om jag ens gör det. Inför möten så skriver jag upp stödpunkter och följer dom så gott det går.

Jag började medicinera med equasym (likt concerta, ritalina) i januari. Jag var lite rädd att jag skulle bli för uppspelt då jag har bipolärt syndrom 1 också.

Men det som hände var att jag kunde koncentrera mej bättre, fokusera mej. Jag har också blivit bättre på att fullfölja uppgifter som ta ner ren tvätt -> vika -> sätta in i garderoben.
Men vägen är lång och jag jobbar med boendestöd och scheman och rutiner för fullt.

Med medicinen fick jag en startmotor som jag har behövt. Men jag är samtidigt väldigt stresskänslig pga
omedicinerad bipolär i så många år att jag måste ta det väldigt lugnt med allt.

Men bara det att få det bekräftat att jag inte har varit en slarvmaja , lat och virrig tjej hela mitt liv utan en orsak.
Bara det hjälpte mycket.  Man kan bli hjälpt utan mediciner också. Men det är så olika för alla. MEn att få släppa den skuld och skam man haft för sitt överstökiga hem var en enorm lättnad.