ADD symptom hos vuxna

Det hela började för mig när jag för en tid sen sökte information om ADHD då jag misstänker att min dotter kan ha det..

Nästan allt jag läste stämde överens med MIG!
Och nästan allt de flesta skriver här inne är SÅ MYCKET JAG!

Tex det här med kaffemaskinen eller bara så enkelt som en dörr, går den in eller ut? och i ren stress står jag och sliter och får inte upp den på flera sekunder.

Beslutångesten- det kan ta mig flera timmar att bara handla nya strumpor. vilken färg, vilket pris, ska jag passa på och köpa flera? Eller finns det bättre strumpor någon annan stans, jag tittar i flera butiker. Slutar oftast med att det inte blir något inköp alls.
ALLT tar så lång tid för mig, vad jag än ska göra!!
Har inget tålamod allt ska hända NU NU NU annars kan det kvitta!
Svårt att ta mig upp på mornarna eller framför allt komma igång. Som flera skriver, bara att durscha, diska eller laga mat. Det är för mig nödvändigt ont och tar sån tid, fast jag antagligen ändå bara skulle sitta i soffan den tiden titta på tv.

Jag har också alltid känt mig annolunda, som jag inte riktig passar in,  har alltid varit rädd för att folk ska tycka det. Men det är nog min egna dåliga självuppfattning.
En anna sak är att de flesta i min omgivning ser mig som den lugnaste själen, men jag själv ser mig inte sån. Jag ser mig som fummlig, stressad och och både hjärtat och hjärnan går på högvarv.

Min sambo blir dessutom galen, när jag tex sitter vid datorn eller läser  men ALDRIG hör honom när han tilltalar mig

Vill gärna veta vad ni tror, är det tillräckligt för att söka för en utredning?
 Kram

<div class="quote"><div class="quote-nick">strulmaja skrev 2010-10-21 14:32:47 följande:div>Jag måste fråga er som har diagnos eller som misstänker att ni har ADD/ADHD... är beslutsångest ett av "symptomen"? Tillhör det problematiken som ett kriterie eller är det bara vanligt förekommande hos personer med dessa diagnoser? Är det något ni själva känner igen er i? Och hur vet man var gränsen går för "normal" ambivalens och onormal? 

Jag skulle nog inte påstå att jag direkt lider av min beslutsångest men det är nog så jobbigt ändå. 
Om jag te.x ska köpa kläder och fastnar för ett par byxor som finns i tre olika färger (färger jag tycker om) är det så gott som omöjligt för mig att bara köpa ett par. Oftast slutar det med att jag köper ett par i varje färg för att jag inte kunde bestämma mig. 

Om jag gör ett test med många olika svarsalternativ får jag också problem. Särskilt om inte svarsalternativen är tydligt separerade från varandra, om de liknar varandra för mycket. Då kan jag få sitta och tänka, ska jag välja den eller den, blir väldigt osäker och får beslutsångest. 

Jag kan få för mig att påbörja ett projekt. Te.x jag ska göra om i ett rum och målar för mitt inre upp exakt hur jag vill ha det. Jag kan se rummet färdigt och klart och blir förstås väldigt exalterad och vill komma igång så fort som möjligt. Men när jag tittar upp vilken färg jag ska ha på väggarna upptäcker jag att där finns ju fler färger som OCKSÅ är fina. Hela projektet avstannar där för att jag inte kunnat välja vilken färg. 

Känner någon av er igen detta? Ge gärna egna exempel.   div>Jag tycker faktiskt detta är helt sjukt. Jag gick ner för trappan tidigare idag och tänkte "Jag ska skriva och fråga hur andra har det med beslutsångest i ADD-tråden!". JA, jag har EXTREMA problem med det! Nu har jag precis vaknat från min dagliga tvåtimmaseftermiddagstupplur och måste ha kaffe i mig innan jag ser rakt... Och kan fortsätta detta inlägg. dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif" width="15" height="15" loading="lazy"><div id="forummessagefooter">FL är guld.div>

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (Misstänker..) skrev 2010-10-21 15:16:34 följande:div>

Vill gärna veta vad ni tror, är det tillräckligt för att söka för en utredning?
 Kram

div>Absolut. Jag känner igen mig i allt du berättar och jag har tagit första steget till en utredning.

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (Misstänker..) skrev 2010-10-21 15:14:53 följande:div>

Det hela började för mig när jag för en tid sen sökte information om ADHD då jag misstänker att min dotter kan ha det..

Nästan allt jag läste stämde överens med MIG!
Och nästan allt de flesta skriver här inne är SÅ MYCKET JAG!

Tex det här med kaffemaskinen eller bara så enkelt som en dörr, går den in eller ut? och i ren stress står jag och sliter och får inte upp den på flera sekunder.

Beslutångesten- det kan ta mig flera timmar att bara handla nya strumpor. vilken färg, vilket pris, ska jag passa på och köpa flera? Eller finns det bättre strumpor någon annan stans, jag tittar i flera butiker. Slutar oftast med att det inte blir något inköp alls.
ALLT tar så lång tid för mig, vad jag än ska göra!!
Har inget tålamod allt ska hända NU NU NU annars kan det kvitta!
Svårt att ta mig upp på mornarna eller framför allt komma igång. Som flera skriver, bara att durscha, diska eller laga mat. Det är för mig nödvändigt ont och tar sån tid, fast jag antagligen ändå bara skulle sitta i soffan den tiden titta på tv.

Jag har också alltid känt mig annolunda, som jag inte riktig passar in,  har alltid varit rädd för att folk ska tycka det. Men det är nog min egna dåliga självuppfattning.
En anna sak är att de flesta i min omgivning ser mig som den lugnaste själen, men jag själv ser mig inte sån. Jag ser mig som fummlig, stressad och och både hjärtat och hjärnan går på högvarv.

Min sambo blir dessutom galen, när jag tex sitter vid datorn eller läser  men ALDRIG hör honom när han tilltalar mig

div>Det här med när man ska köpa något känner jag igen mig jättemycket i. Har så svårt för att bestämma mig, jämför priser och kvalitet och då behöver det alltså inte handla om något stort och dyrt utan något så simpelt som schampo, strumpor etc. Antingen slutar det med att jag inte köper något alls eller så köper jag flera för att jag inte kunnat avgöra vilken som var bäst. Ett annat problem är ju det att jag tröttnar så sabla fort på te.x ett schampo. Att använda ett och samma jämt går tydligen inte för sig, spelar ingen roll om jag gillar det eller ej. 

Och det här med att hushållsysslorna tar sådan tid. Det gör ju det och är ju såååå tråkigt. Å andra sidan skulle jag förmodligen inte ha gjort något vettigt av tiden ändå men jag inbillar mig ändå det motsatta.   

<div class="quote"><div class="quote-nick">strulmaja skrev 2010-10-21 16:13:36 följande:div>Absolut. Jag känner igen mig i allt du berättar och jag har tagit första steget till en utredning.div>Tack för ditt svar, det känns bra att få  höra någon annans tycke.

Ännu ett personlighetsdrag, är att jag inte kan ta mina tankar eller känslor på allvar. Är jag sjuk-? antagligen inte tillräckligt... Har jag rätt och känna så här? Antagligen inte... Osv. =)
Rädd bara att jag inte kommer kunna förklara mig tillräckligt bra, att man inte ska bli trodd på..

Hur gjorde du? Kontakte du själv vårdcentralen eller vart vände du dig?

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (Misstänker..) skrev 2010-10-21 16:29:35 följande:div>Tack för ditt svar, det känns bra att få  höra någon annans tycke.

Ännu ett personlighetsdrag, är att jag inte kan ta mina tankar eller känslor på allvar. Är jag sjuk-? antagligen inte tillräckligt... Har jag rätt och känna så här? Antagligen inte... Osv. =)
Rädd bara att jag inte kommer kunna förklara mig tillräckligt bra, att man inte ska bli trodd på..

Hur gjorde du? Kontakte du själv vårdcentralen eller vart vände du dig?div>Jag är PRECIS likadan. Men jag har bollat detta med min man och en nära vän som tidigare antytt att jag har ADHD. Jag ifrågasätter fortfarande mig själv, funderar mycket på vad som är ADHD och vad som är rena personlighetsdrag. Ibland tänker jag: Äh, jag skiter i detta, jag är nog inte sjuk. Å andra sidan har jag ju problem och jag vill gärna tro att livet skulle kunna vara enklare än vad det är. Som det är i nuläget får min man dra ett större lass än vad han förtjänar och orkar, jag är rädd att mina barn blir lidande även om jag kanske inte kan se det just nu så kanske på sikt.

Jag ringde öppenpsyk direkt men de sa jag måste gå via VC först, göra prover och få remiss. På VC sa jag vad det gällde och fick frågan: Vilka symptom har du? Jag blev helt ställd. Öhhhh. Jag sa att jag hade tittat upp de olika kriterierna och känt igen mig i så gott som alla. Det svaret godtogs tydligen d" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif" loading="lazy" border="0" alt="Glad">

<div class="quote"><div class="quote-nick">strulmaja skrev 2010-10-21 12:38:48 följande:div>Du skriver att du knappt fungerar utan medicinering. Vill du utveckla? På vilket sätt hjälper medicinen dig?div>Utan mediciner så sitter jag bara. Helt seriöst bara sitter. Huvudet är tungt och groggy, som när man bara fått några timmars sömn fast man sovit det man ska. Det tar mig runt 2 - 3 timmar att vakna på egen hand, jag ligger som i ett drogat koma, min man måste ge mig juice eller helst läsk som Coca Cola det första han gör för att jag ska kunna komma ur sängen.
Jag kan inte påbörja någonting, läsa klart någonting, prata med någon, ta för mig något.. jag
 bara sitter och klickar ändlöst på länk efter länk på datorn. Så fungerar jag utan mediciner. Fortsätter det så några dagar så blir jag undertimulerad som för leder till att jag blir rätt irriterad, sen börjar jag gråta mycket och får humör svängningar sist så blir jag deprimerad, ser ingen poäng i att gå ur sängen. Eftersom jag bara sitter och inte aktivieras så tråkar jag mig själv in i en depression.
Jag kan inte sova själv, somnar aldrig innan 4.30 - 5 på morgonen utan sömn tabletter. Ska jag någonstans eller göra något som är utanför mitt schema så blir jag jättekonstig för jag blir alldeles för trött och stressad fort av att gå utanför min rutin (jag har inga andra diagnoser alls, det kanske kan låta så men utåt syns inte det här, jag är en glad och trevlig tjej) och glömmer då allt som jag annars hade kommit ihåg tack vare rutin mönstret.
Jag äter inte utan medicin för det är jag för distraherad för.

Lite så fungerar jag utan hjälp.. för mig är det samma som att inte fungera alls. Det värsta är det tunga huvudet som inte kan rensa, filtrera, fokusera på något alls inte ens sånt jag är intresserad av. 

<div class="quote"><div class="quote-nick">strulmaja skrev 2010-10-21 16:26:39 följande:div>Det här med när man ska köpa något känner jag igen mig jättemycket i. Har så svårt för att bestämma mig, jämför priser och kvalitet och då behöver det alltså inte handla om något stort och dyrt utan något så simpelt som schampo, strumpor etc. Antingen slutar det med att jag inte köper något alls eller så köper jag flera för att jag inte kunnat avgöra vilken som var bäst. Ett annat problem är ju det att jag tröttnar så sabla fort på te.x ett schampo. Att använda ett och samma jämt går tydligen inte för sig, spelar ingen roll om jag gillar det eller ej. 

Och det här med att hushållsysslorna tar sådan tid. Det gör ju det och är ju såååå tråkigt. Å andra sidan skulle jag förmodligen inte ha gjort något vettigt av tiden ändå men jag inbillar mig ändå det motsatta.   div>Precis! Jag köper också inget eller flera! Fattar inte riktigt varför, men jag tror att det har att göra med att ibland när jag bara köpt en så kan jag ångra att jag inte köpte den andra istället, så därför köper jag flera för att "gardera" mig. Och jag har också en förmåga att tröttna på saker..

Ja, hushållssysslorna håller på att ta över mitt liv! De tar ju aldrig slut och jag känner aldrig att jag är ikapp.. alltid något som behver göras..

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (ADD här) skrev 2010-10-21 17:02:43 följande:div>Utan mediciner så sitter jag bara. Helt seriöst bara sitter. Huvudet är tungt och groggy, som när man bara fått några timmars sömn fast man sovit det man ska. Det tar mig runt 2 - 3 timmar att vakna på egen hand, jag ligger som i ett drogat koma, min man måste ge mig juice eller helst läsk som Coca Cola det första han gör för att jag ska kunna komma ur sängen.
Jag kan inte påbörja någonting, läsa klart någonting, prata med någon, ta för mig något.. jag
 bara sitter och klickar ändlöst på länk efter länk på datorn. Så fungerar jag utan mediciner. Fortsätter det så några dagar så blir jag undertimulerad som för leder till att jag blir rätt irriterad, sen börjar jag gråta mycket och får humör svängningar sist så blir jag deprimerad, ser ingen poäng i att gå ur sängen. Eftersom jag bara sitter och inte aktivieras så tråkar jag mig själv in i en depression.
Jag kan inte sova själv, somnar aldrig innan 4.30 - 5 på morgonen utan sömn tabletter. Ska jag någonstans eller göra något som är utanför mitt schema så blir jag jättekonstig för jag blir alldeles för trött och stressad fort av att gå utanför min rutin (jag har inga andra diagnoser alls, det kanske kan låta så men utåt syns inte det här, jag är en glad och trevlig tjej) och glömmer då allt som jag annars hade kommit ihåg tack vare rutin mönstret.
Jag äter inte utan medicin för det är jag för distraherad för.

Lite så fungerar jag utan hjälp.. för mig är det samma som att inte fungera alls. Det värsta är det tunga huvudet som inte kan rensa, filtrera, fokusera på något alls inte ens sånt jag är intresserad av. div>Jag känner faktiskt igen mig i detta fast inte helt och fullt. Jag har perioder då jag är mer segstartad än vanligt. Vissa mornar vägrar jag gå upp om jag inte hör kaffebryggaren eller vet att det finns kaffe som väntar på mig. Det tar lång tid för mig att vakna. När jag pluggade för ett par år sedan steg jag upp kl 5 och satt, bara satt och vaknade med hjälp av kaffe och cigg. Jag brukar kalla det bakfylletrött, den där vidriga tröttheten man kan känna dagen efter men som jag upplever så gott som varje morgon, fan den är så deprimerande.

Jag blir också stressad och irriterad när jag ska göra något utanför mitt schema även om jag inte har något schema eller fasta rutiner. Det tar lång tid för mig att ställa om och anpassa mig till sådant som är utöver det vanliga och om jag inte vill något sätter jag mig på tvären och vägrar likt en trotsig 3-åring. Jag får ofta höra: "Ibland måste man göra saker fast man inte vill" men har aldrig, aldrig fattat vitsen med det och detta retar gallfeber på människor i min närhet.

Det är bra att det finns medicin, att man blir hjälpt och får ett mer livsdugligt liv för det är vi alla värda.