• Saturos

    Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.

    Hej allihoppa! Jag är själv adopterad från Asien och är nu vuxen och jag vill gärna berätta för er som är intresserade av att adoptera eller som redan har adopterat om mina egna livserfarenheter.

    Adoptioner kan tyckas vara något trevligt och bra för barnen men man ignorerar då en rad problem som adoptioner medför och de psykologiska problem de adopterade oundvikligen kommer gå igenom under deras liv.

    När jag var yngre tänkte jag på det varje dag, VARFÖR lever jag? Varför existerar jag? Jag hade ju övergivits av min egna familj, blivit bortkastad av min egna mamma och pappa, man känner att det var ett form av misstag att man ens föddes.

    Det blir ännu jobbigare om man adopterar barn från länder där folk ser helt annorlunda ut, för då får man problem med ännu fler mentala saker som att man ser helt annorlunda ut från de övriga barnen även fast man är likadan i sättet som dem.

    Man går runt med sina adoptivföräldrar, innerst inne vet man att de inte är ens riktiga föräldrar, jag kommer än idag fortfarande ihåg när jag var liten och undrade över varför jag såg annorlunda ut från mina föräldrar när alla andra barn såg ut som deras föräldrar. Jag frågade då min adoptiv pappa: Varför ser jag inte ut som dig? Varför ser jag inte ut som de andra barnen? Det var då de försökte berätta allting, att jag egentligen inte var deras egna barn utan att jag föddes i ett land långt borta och att mina föräldrar inte kunde behålla mig så de gav bort mig till dem men att de älskade mig som att jag var deras egna barn. Jag uppskattar mina adoptiv föräldrars ärlighet men den dagen kommer jag alltid ihåg för då öppnades det för första gången för mig att jag alltid kommer vara främmande och annorlunda från de andra ''normala'' barnen.

    Jag tycker därför verkligen föräldrar borde tänka noga för sig innan de adopterar, de måste känna av att de kan få de adopterade att känna att de verkligen är deras son/dotter och att de är önskade och älskade. De måste även känna av om staden eller byn de bor i är tillräckligt öppen och tolerant för att inte ge deras adoptiv-barn år av rasistisk mobbning och utfrysning.

    Det är tveksamt om internationella adoptioner borde existera på en högre nivå, utan det borde ses som en sista utväg för även de adopterade som till ytan kan anses vara lyckliga har djupa problem inom sig, och dessa problem kommer förr eller senare att visa sig för dem själva.

    Som adopterad lever man i en enda stor identitskris ända sedan dagen man föds. Man frågar sig ständigt; Var håller jag hemma? Varför existerar jag? Var är mina riktiga föräldrar? Varför övergav de mig?

    Det kan vara svårt för de som inte har detta bagage med sig att förstå hur man känner sig som adopterad men det är verkligen ingen fin känsla...det största problemet är ändå att man alltid djupt inom sig vet att det var ett misstag att man ens föddes, man kastades bort som skräp av sina riktiga föräldrar. Och vet man detta kan man aldrig bli lycklig på riktigt tror jag. Det kommer alltid finnas kvar inom en, även om jag flyttar tillbaka till Korea så kommer jag aldrig bli riktigt lycklig eftersom jag vet att hela min existens bara var ett misstag och aldrig borde hänt.

    Det har ju visat sig i undersökningar att adopterade rätt ofta och är olyckliga och det bygger mycket på dessa existensiella frågor som kommer komma upp för alla adopterade.

    Det är flera olika problem som når den adopterade under sin uppväxt, man har bagaget att man var oönskad och bortslängd av sina riktiga föräldrar i sig tillsammans med att man vet att man inte passar in någonstans. Man passar inte in där man bor då man aldrig kan bli en riktig svensk på grund av utseendet och man kommer inte passa in i sitt hemland på grund av att man inte är uppvuxen där med de normer som finns där och språket och så vidare.

    Jag erkänner själv; Jag är inte lycklig och har egentligen aldrig varit det och jag har haft kontakt med massvis med andra adopterade från Afrika och Asien som delar dessa känslor med mig och som haft samma psykologiska problem.

    Allt detta har fått mig att tänka att internationella adoptioner är av ondo och borde ses som en sista utväg för alla inblandade parter. Även om adoptivföräldrarna är goda människor som behandlar en som om man var ens riktiga barn kommer man aldrig egentligen ifrån att det enbart är en illussion, man är ju INTE deras barn. Man är egentligen ingenting annat än en oönskad produkt som egentligen aldrig skulle fötts som slängdes bort som skräp av ens riktiga föräldrar. Hur kan man någonsin innerst inne vara lycklig när man vet att hela ens existens var ett misstag av naturen?

    Jag har själv forskat i mitt ursprung en del och har fått sanningen berättat för mig; man fann mig i en papperskorg som en liten bebis, sedan lämnades jag in i ett barnhem och lades upp för adoption. Det är alltså vad jag är, enligt mina egna föräldrar: Skräp, jag betydde lika mycket för min mamma som en påse skräp betyder för henne...

    Jag vill inte vara elak mot er som är intresserad av detta, det är enbart mina och en del andras erfarenheter men jag vill bara att ni inte gör samma misstag som jag själv levt med så att era barn växer upp med samma problem som jag själv gjorde, det är allt.

  • Svar på tråden Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.
  • 0mim
    AronNora2 skrev 2011-01-01 18:45:41 följande:
    Jag förstår inte varför man som barnlös, om man nu verkligen "vill hjälpa ett barn som har det dåligt", inte blir fosterförälder istället. Då arbetar man för en bra relation med bioföräldrarna. Visst är det mycket enklare och bekvämare att klippa av kontakten med bioföräldrarna och låtsas att de inte existerar - men i grunden mycket grymt mot barnet.
    Jag är ingen expert i frågan men gjorde inte kalla fakta ett reportage för några år sedan om hur dåligt fosterhemsplacerade barn mådde. Då togs det upp att dessa barn hellre hade sett sig själva adopterade än att bli ivägskickade från ena hemmet till det andra då deras föräldrar aldrig förbättrat sig innan barnet fyllde 18 år.  Adoption inom landet är vanligare i andra länder i Europa och i USA och dessa barn mådde bättre än de som fosterhemsplacerades i Sverige.

    Vad jag kom ihåg att reportaget gick ut på var att det talade för mer adoption inom landet vilket ts skulle tycka var bättre än internationell adoption, men barn i Sverige fosterhemsplaceras i första hand och vilka barn ska man då adoptera...
  • frökenelisabeth

    Hej TS,

    jag beklagar att du har det så tufft. Du har skrivit ett viktigt och tänkvärt inlägg, och fått många jättebra svar.

    Samtalskontakt av något slag är nog bra - är man lagd åt det tänkande och grubblande hållet tror jag att man behöver ventilera det också!

    Min bästa vän är adopterad från Indien, och hon har aldrig lidit av det, utan är tvärtom glad och tacksam för att hon fått växa upp i Sverige. Så det är naturligtvis olika hur man upplever en adoption, men det låter onekligen som om du varit utsatt för ovanligt många dumma kommentarer.

    Sen gör det mig så ledsen att läsa att du tänker att det är ett misstag att du fötts. Tänk på senaste gången du gjorde någon människa glad - där har du en av de miljontals meningar med just ditt liv! Och det bästa av allt - dessa meningar kan du skapa själv, varje dag...

  • en glad
    0mim skrev 2011-01-02 01:10:53 följande:
    Jag är ingen expert i frågan men gjorde inte kalla fakta ett reportage för några år sedan om hur dåligt fosterhemsplacerade barn mådde. Då togs det upp att dessa barn hellre hade sett sig själva adopterade än att bli ivägskickade från ena hemmet till det andra då deras föräldrar aldrig förbättrat sig innan barnet fyllde 18 år.  Adoption inom landet är vanligare i andra länder i Europa och i USA och dessa barn mådde bättre än de som fosterhemsplacerades i Sverige.

    Vad jag kom ihåg att reportaget gick ut på var att det talade för mer adoption inom landet vilket ts skulle tycka var bättre än internationell adoption, men barn i Sverige fosterhemsplaceras i första hand och vilka barn ska man då adoptera...
    Det handlar ju fra om att vi i Sverige har en lagstiftning som inte tillåter tvångsadoptioner (däremot tvångsomhändertaganden till skydd av barn som far illa) ...
  • Manchester
    en glad skrev 2011-01-02 02:02:10 följande:
    Det handlar ju fra om att vi i Sverige har en lagstiftning som inte tillåter tvångsadoptioner (däremot tvångsomhändertaganden till skydd av barn som far illa) ...
    Så ser lagen ut idag, men det pågår diskussioner kring den på många håll. Var det hela landar i slutändan vet väl ingen riktigt. Kanske blir det ingen förändring, men det är i alla fall både rimligt och sunt att ta upp frågan till diskussion.

    Jag känner några personer som vuxit upp som familjehemsplacerade och som under sin barndom verkligen drömde om att få bli adopterade av "sina" familjer. Frågan om adoptioner mot de biologiska föräldrarnas vilja är inte enkel, men man bör kanske lyssna lite mer på dem som själv är eller har varit placerade. Under lång tid har det mesta handlat om föräldrarnas rättigheter. Kanske är det dags för lite bättre balans.
  • Ferrari72
    Saturos skrev 2010-12-31 12:47:19 följande:
    Hej allihoppa! Jag är själv adopterad från Asien och är nu vuxen och jag vill gärna berätta för er som är intresserade av att adoptera eller som redan har adopterat om mina egna livserfarenheter.

    Adoptioner kan tyckas vara något trevligt och bra för barnen men man ignorerar då en rad problem som adoptioner medför och de psykologiska problem de adopterade oundvikligen kommer gå igenom under deras liv.

    När jag var yngre tänkte jag på det varje dag, VARFÖR lever jag? Varför existerar jag? Jag hade ju övergivits av min egna familj, blivit bortkastad av min egna mamma och pappa, man känner att det var ett form av misstag att man ens föddes.

    Det blir ännu jobbigare om man adopterar barn från länder där folk ser helt annorlunda ut, för då får man problem med ännu fler mentala saker som att man ser helt annorlunda ut från de övriga barnen även fast man är likadan i sättet som dem.

    Man går runt med sina adoptivföräldrar, innerst inne vet man att de inte är ens riktiga föräldrar, jag kommer än idag fortfarande ihåg när jag var liten och undrade över varför jag såg annorlunda ut från mina föräldrar när alla andra barn såg ut som deras föräldrar. Jag frågade då min adoptiv pappa: Varför ser jag inte ut som dig? Varför ser jag inte ut som de andra barnen? Det var då de försökte berätta allting, att jag egentligen inte var deras egna barn utan att jag föddes i ett land långt borta och att mina föräldrar inte kunde behålla mig så de gav bort mig till dem men att de älskade mig som att jag var deras egna barn. Jag uppskattar mina adoptiv föräldrars ärlighet men den dagen kommer jag alltid ihåg för då öppnades det för första gången för mig att jag alltid kommer vara främmande och annorlunda från de andra ''normala'' barnen.

    Jag tycker därför verkligen föräldrar borde tänka noga för sig innan de adopterar, de måste känna av att de kan få de adopterade att känna att de verkligen är deras son/dotter och att de är önskade och älskade. De måste även känna av om staden eller byn de bor i är tillräckligt öppen och tolerant för att inte ge deras adoptiv-barn år av rasistisk mobbning och utfrysning.

    Det är tveksamt om internationella adoptioner borde existera på en högre nivå, utan det borde ses som en sista utväg för även de adopterade som till ytan kan anses vara lyckliga har djupa problem inom sig, och dessa problem kommer förr eller senare att visa sig för dem själva.

    Som adopterad lever man i en enda stor identitskris ända sedan dagen man föds. Man frågar sig ständigt; Var håller jag hemma? Varför existerar jag? Var är mina riktiga föräldrar? Varför övergav de mig?

    Det kan vara svårt för de som inte har detta bagage med sig att förstå hur man känner sig som adopterad men det är verkligen ingen fin känsla...det största problemet är ändå att man alltid djupt inom sig vet att det var ett misstag att man ens föddes, man kastades bort som skräp av sina riktiga föräldrar. Och vet man detta kan man aldrig bli lycklig på riktigt tror jag. Det kommer alltid finnas kvar inom en, även om jag flyttar tillbaka till Korea så kommer jag aldrig bli riktigt lycklig eftersom jag vet att hela min existens bara var ett misstag och aldrig borde hänt.

    Det har ju visat sig i undersökningar att adopterade rätt ofta och är olyckliga och det bygger mycket på dessa existensiella frågor som kommer komma upp för alla adopterade.

    Det är flera olika problem som når den adopterade under sin uppväxt, man har bagaget att man var oönskad och bortslängd av sina riktiga föräldrar i sig tillsammans med att man vet att man inte passar in någonstans. Man passar inte in där man bor då man aldrig kan bli en riktig svensk på grund av utseendet och man kommer inte passa in i sitt hemland på grund av att man inte är uppvuxen där med de normer som finns där och språket och så vidare.

    Jag erkänner själv; Jag är inte lycklig och har egentligen aldrig varit det och jag har haft kontakt med massvis med andra adopterade från Afrika och Asien som delar dessa känslor med mig och som haft samma psykologiska problem.

    Allt detta har fått mig att tänka att internationella adoptioner är av ondo och borde ses som en sista utväg för alla inblandade parter. Även om adoptivföräldrarna är goda människor som behandlar en som om man var ens riktiga barn kommer man aldrig egentligen ifrån att det enbart är en illussion, man är ju INTE deras barn. Man är egentligen ingenting annat än en oönskad produkt som egentligen aldrig skulle fötts som slängdes bort som skräp av ens riktiga föräldrar. Hur kan man någonsin innerst inne vara lycklig när man vet att hela ens existens var ett misstag av naturen?

    Jag har själv forskat i mitt ursprung en del och har fått sanningen berättat för mig; man fann mig i en papperskorg som en liten bebis, sedan lämnades jag in i ett barnhem och lades upp för adoption. Det är alltså vad jag är, enligt mina egna föräldrar: Skräp, jag betydde lika mycket för min mamma som en påse skräp betyder för henne...

    Jag vill inte vara elak mot er som är intresserad av detta, det är enbart mina och en del andras erfarenheter men jag vill bara att ni inte gör samma misstag som jag själv levt med så att era barn växer upp med samma problem som jag själv gjorde, det är allt.
    Mycket fint skrivet av dej..............jag blev rörd.
  • M C

    TS, jag tycker det är jättretråkigt att du känner så när du egentligen borde gratulera dig själv till att fått högsta vinsten i miljonlotteriet.
    Du inte bara fick chansen att finnas till, du undkom döden som spädbarn. Harry Potter, kiss my ass - du hade absolut ingen och överlevde pga främlingars vänlighet.
    Det finns ingen mening med livet, sånt nys har religiösa hittat på för att ta makten över nyckeln till framtiden/efterlivet.

    Man bara är.
    Sen får man göra det bästa av det. Du finns, det är en bra början. Vad du gör med livet och hur du använder dina tankar är det du har att moddelera med.
    Du kan inte ändra på att din mamma var en idiot, du kan inte ändra på att du kom hit som adopterad. Det du kan ändra på är hur du tänker - positiva tankar gör att man mår bättre.
    Frågor får man naturligtvis ha, men att gnälla över en pissig morsa leder ingenstans.

    Alla med pissiga uppväxter tänker som du, att du är adopterad gör dig inte speciell i den avdelningen. Men du fick chansen att leva med snälla människor, ta tillvara på den!


    Bara för att du inte vet betyder inte att ingen vet. Stultorum infinitus est numerus.
  • tjohalia29

    Lite OT men jag vill bara flika in att jag inte alls tror att det faktum att TS blivit mobbad har att göra med att han växt upp i Norrland. Tror inte mobbing är vanligare eller mindre vanligt i någon del av landet. Det förekommer säkerligen i lika stor omfattning i Stockholms innerstad som i norrlands inland eller Malmös förorter... Man kan vara "olik" eller "mobbinsbar" var man än bor... Barn (och vuxna) hittar alla möjliga anledningar att mobba. Det finns liksom alltid något som avviker. Det är tragiskt och oacceptabelt, men så ser det ut!

    Jättetråkigt att du mår så dåligt TS. Jag kan inte skriva något som inte redan är skrivet. Hoppas att du kan hitta ett sätt att må bättre!

  • Elias mor

    varför ska man inte vara tacksam att man blev adopterad till en bra familj i ett bra land.. lika tacksam ska man väll vara för att man är född in i en kärleksfull familj och fått en bra uppväxt...  tacksam till sina föräldrar som tagit hand om dig när du var barn, bör man alltid vara..oavsett om man råkat bli adopterad eller är biologiskt barn..

    tacksam att man inte får svälta, frysa, bli utsatt för våldsamheter osv..

  • DenNamnbitne

    Visst bör de adopterade vara tacksamma. Samtidigt får man inte blunda för vad de känner och vilket trauma det egentligen är.

  • Chimamanda

    Apropå tacksamhet, jag tycker inte alls att man behöver gå omkring och vara tacksam att man adopterats till Sverige. Lika lite som vi som fötts här går omkring varje dag och är tacksamma över detta. Vi har alla något i våra liv att känna tacksamhet över, men det innebär inte att vi kan eller bör gå omkring och känna det ständigt och jämt.

Svar på tråden Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.