• Saturos

    Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.

    Hej allihoppa! Jag är själv adopterad från Asien och är nu vuxen och jag vill gärna berätta för er som är intresserade av att adoptera eller som redan har adopterat om mina egna livserfarenheter.

    Adoptioner kan tyckas vara något trevligt och bra för barnen men man ignorerar då en rad problem som adoptioner medför och de psykologiska problem de adopterade oundvikligen kommer gå igenom under deras liv.

    När jag var yngre tänkte jag på det varje dag, VARFÖR lever jag? Varför existerar jag? Jag hade ju övergivits av min egna familj, blivit bortkastad av min egna mamma och pappa, man känner att det var ett form av misstag att man ens föddes.

    Det blir ännu jobbigare om man adopterar barn från länder där folk ser helt annorlunda ut, för då får man problem med ännu fler mentala saker som att man ser helt annorlunda ut från de övriga barnen även fast man är likadan i sättet som dem.

    Man går runt med sina adoptivföräldrar, innerst inne vet man att de inte är ens riktiga föräldrar, jag kommer än idag fortfarande ihåg när jag var liten och undrade över varför jag såg annorlunda ut från mina föräldrar när alla andra barn såg ut som deras föräldrar. Jag frågade då min adoptiv pappa: Varför ser jag inte ut som dig? Varför ser jag inte ut som de andra barnen? Det var då de försökte berätta allting, att jag egentligen inte var deras egna barn utan att jag föddes i ett land långt borta och att mina föräldrar inte kunde behålla mig så de gav bort mig till dem men att de älskade mig som att jag var deras egna barn. Jag uppskattar mina adoptiv föräldrars ärlighet men den dagen kommer jag alltid ihåg för då öppnades det för första gången för mig att jag alltid kommer vara främmande och annorlunda från de andra ''normala'' barnen.

    Jag tycker därför verkligen föräldrar borde tänka noga för sig innan de adopterar, de måste känna av att de kan få de adopterade att känna att de verkligen är deras son/dotter och att de är önskade och älskade. De måste även känna av om staden eller byn de bor i är tillräckligt öppen och tolerant för att inte ge deras adoptiv-barn år av rasistisk mobbning och utfrysning.

    Det är tveksamt om internationella adoptioner borde existera på en högre nivå, utan det borde ses som en sista utväg för även de adopterade som till ytan kan anses vara lyckliga har djupa problem inom sig, och dessa problem kommer förr eller senare att visa sig för dem själva.

    Som adopterad lever man i en enda stor identitskris ända sedan dagen man föds. Man frågar sig ständigt; Var håller jag hemma? Varför existerar jag? Var är mina riktiga föräldrar? Varför övergav de mig?

    Det kan vara svårt för de som inte har detta bagage med sig att förstå hur man känner sig som adopterad men det är verkligen ingen fin känsla...det största problemet är ändå att man alltid djupt inom sig vet att det var ett misstag att man ens föddes, man kastades bort som skräp av sina riktiga föräldrar. Och vet man detta kan man aldrig bli lycklig på riktigt tror jag. Det kommer alltid finnas kvar inom en, även om jag flyttar tillbaka till Korea så kommer jag aldrig bli riktigt lycklig eftersom jag vet att hela min existens bara var ett misstag och aldrig borde hänt.

    Det har ju visat sig i undersökningar att adopterade rätt ofta och är olyckliga och det bygger mycket på dessa existensiella frågor som kommer komma upp för alla adopterade.

    Det är flera olika problem som når den adopterade under sin uppväxt, man har bagaget att man var oönskad och bortslängd av sina riktiga föräldrar i sig tillsammans med att man vet att man inte passar in någonstans. Man passar inte in där man bor då man aldrig kan bli en riktig svensk på grund av utseendet och man kommer inte passa in i sitt hemland på grund av att man inte är uppvuxen där med de normer som finns där och språket och så vidare.

    Jag erkänner själv; Jag är inte lycklig och har egentligen aldrig varit det och jag har haft kontakt med massvis med andra adopterade från Afrika och Asien som delar dessa känslor med mig och som haft samma psykologiska problem.

    Allt detta har fått mig att tänka att internationella adoptioner är av ondo och borde ses som en sista utväg för alla inblandade parter. Även om adoptivföräldrarna är goda människor som behandlar en som om man var ens riktiga barn kommer man aldrig egentligen ifrån att det enbart är en illussion, man är ju INTE deras barn. Man är egentligen ingenting annat än en oönskad produkt som egentligen aldrig skulle fötts som slängdes bort som skräp av ens riktiga föräldrar. Hur kan man någonsin innerst inne vara lycklig när man vet att hela ens existens var ett misstag av naturen?

    Jag har själv forskat i mitt ursprung en del och har fått sanningen berättat för mig; man fann mig i en papperskorg som en liten bebis, sedan lämnades jag in i ett barnhem och lades upp för adoption. Det är alltså vad jag är, enligt mina egna föräldrar: Skräp, jag betydde lika mycket för min mamma som en påse skräp betyder för henne...

    Jag vill inte vara elak mot er som är intresserad av detta, det är enbart mina och en del andras erfarenheter men jag vill bara att ni inte gör samma misstag som jag själv levt med så att era barn växer upp med samma problem som jag själv gjorde, det är allt.

  • Svar på tråden Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.
  • Maxbox

    Har inte läst hela tråden.

    Jag har förstått att många adopterade har liknande känslor som dig. Men det går ju inte att säga att alla barn som adopteras bort är oönskade av sina biologiska föräldrar. De kanske är högt önskade, och älskade men av olika anledningar (som säkert kan förefalla ofattbara ur svenskt perspektiv) så finns inte möjlighet för dem att ta hand om barnet. De kanske ser det som en gåva att trots allt ge detta älskade barn en möjlighet att leva.

    Jag kan inte heller hålla med om att internationell adoption är av ondo. Visst finns det problematik, och precis som bland biologiska föräldrar finns det adoptivföräldrar som är mindre bra. Men är alternativet alltid bättre? Att inte bli adopterad? Vad händer då?

    Din sorg, och identitetskris beklagar jag. Hoppas att du med tiden ska må bättre. Men jag kan inte hålla med om att adoption är av ondo.

  • LovelyL

    Men vad hade hänt med dig och andra adopterade, om ni inte blivit adopterade? Det funderade jag på när jag läste din berättelse. "Räddas" inte många barn från "elände" när de adopteras? Hur ser du på det?

  • Dripknot
    Maxbox skrev 2011-01-01 21:59:44 följande:
    Har inte läst hela tråden.

    Jag har förstått att många adopterade har liknande känslor som dig. Men det går ju inte att säga att alla barn som adopteras bort är oönskade av sina biologiska föräldrar. De kanske är högt önskade, och älskade men av olika anledningar (som säkert kan förefalla ofattbara ur svenskt perspektiv) så finns inte möjlighet för dem att ta hand om barnet. De kanske ser det som en gåva att trots allt ge detta älskade barn en möjlighet att leva.

    Jag kan inte heller hålla med om att internationell adoption är av ondo. Visst finns det problematik, och precis som bland biologiska föräldrar finns det adoptivföräldrar som är mindre bra. Men är alternativet alltid bättre? Att inte bli adopterad? Vad händer då?

    Din sorg, och identitetskris beklagar jag. Hoppas att du med tiden ska må bättre. Men jag kan inte hålla med om att adoption är av ondo.
    Jag kanske ska inflika här att min biologiska mamma gav upp mig och brorsan för adoption pga bristande möjligheter för henne att ta hand om oss. Hon jobbade på en saftbar och hade ingen möjlighet att ta hand om två små barn samt ett tre år äldre sådant på sin lilla lön. Hon kunde lika gärna satt ut oss på gatan eller något annat otrevligt. Jag tolkar hennes beslut om adoption som en ren kärlekshandling som måste ha varit hjärtslitande för henne.
    Det krävs inte mycket av en kille för att bli pappa, men det krävs en riktig man för att vara en far.
  • Manchester
    AronNora2 skrev 2011-01-01 18:33:55 följande:
    Tycker ovanstående är otroligt nedlåtande mot ts. "Är du inte tacksam för att du fick komma till vårt fina land, din jävel?" ungefär. Förringar är just vad du gör. Sverige är ett ganska rasistiskt land och det var ännu värre förr, om du nu missat det.
    Dina sk "fakta i målet" är ju totalt snömos. Inhemsk adoption är självklart att föredra framför internationella adoptioner där barnet skärs av från sitt ursprung. Ts är dessutom långt ifrån ensam idag om att komma ut och berätta om sin erfarenhet att känna sig identitetslös, udda och rotlös som adopterad från ett fjärran land. Först nu har man fått upp ögonen för barnperspektivet i frågan vilket hittills knappt existerat.
    Mycket kring internationella adoptioner är rätt tvivelaktigt moraliskt. Bl a förekommer människohandel på sina håll i världen, t ex barn luras eller stjäls från sina fattiga föräldrar och säljs för adoption. Jag personligen tycker det är stötande att föräldrarna ofta får titta i kataloger och välja barn, som om det handlade om att köpa en pryl.
    Det berättas det ju om t om här ovan: På barnhemmet hade de sett en pojke som de gärna ville adoptera.

    Internationell adoption är egentligen en ny form av kolonialism.
    I alla de länder som Sverige har adoptionsavtal med satsar man i första hand på inhemska adoptioner. Det är bara när det alternativet inte finns som barnen får adopteras av en familj i exempelvis Sverige. Det är ett av skälen till att det numera kommer så många barn med särskilda behov eller som är lite äldre. De yngsta och friskaste barnen har lättare att få familj inom landet. Det är heller aldrig så att föräldrarna får välja barn. Den familj som det berättades om måste ha adopterat för ganska många år sedan. Då kunde det gå till så att man åkte till ett barnhem och valde ett barn, men så är det inte idag, i alla fall inte när det gäller barn som kommer till Sverige.

    Var har du hittat uppgifter om att "föräldrarna ofta få titta i kataloger och välja barn"? Så går det inte till. Om det hände så skulle MIA - Myndigheten för Internationella Adoptioner - dra in tillståndet för den svenska adoptionsorganisationen att förmedla adoptioner från landet i fråga. Organisationer har mist tillståndet på betydligt lösare grunder än så, exempelvis misstankar om att det förekommit oetiska adoptioner från ett barnhem ingen svensk organisation samarbetar med och till helt andra länder än Sverige. Vi i Sverige tar reglerna för adoptioner på allvar.

    De "val" man som adoptivförädler kan göra är väldigt begränsade. I viss mån kan man välja land, men de flesta länder har sina egna krav på vilken sorts föräldrar de vill ha till barnen, vilken ålder, utbildning, ekonomi, antal år som gifta, krav på religiös tro etc. Det gör att många bara har ett fåtal länder att välja mellan. Man kan också delvis välja ålder på barnet, men i många länder måste man vara beredd att ta emot ett barn på upp till tre år eller mer för att alls få ansöka. Och även om man får framföra önskemål om yngre barn så kan det innebära att väntetiden blir ett par år längre, varför många blivande föräldrar trots allt ställer in sig på ett barn som inte är helt litet. Vill man absolut ha ett barn utan kända särskilda behov så kan det också innebära en absurt lång väntetid, men man kan däremot påverka ganska mycket vilken typ av sjukdomar eller handikapp man är beredd på. Man kan exempelvis från början säga ifrån att man inte vill adoptera ett barn som har en sjukdom barnet kan dö av. I vissa länder får man sätta samman en lista en på vilka sjukdomar och handikapp man kan tänka sig. Det kanske kan tyckas orättvist om man jämför med biologiska föräldrar som ju får det barn de får. Samtidigt ska man då tänka på att många som adopterar idag vet redan från början att de kommer att få ett barn med någon form av särskilda behov. Det handlar bara om vilka behov det blir. Som bio-förälder utgår man ju nästan från att barnet kommer att födas friskt. Att få ett barn med funktionshinder räknas som undantag. Bland de som adopterar från exempelvis Kina i dag  - och det gör många - så är det ett undantag att få ett helt "friskt" barn.

    Så länge det finns barn som bor på barnhem världen över och inte kan få vare sig familj eller en framtid i sina ursprungsländer så får du kalla internationell adoption för kolonialism hur mycket du vill. För mig är det en win-win situation. Jag, som förälder, får ett hett efterlängtat barn. Barnet får en chans att växa upp med kärlek, trygghet och omvårdnad, slipper ett liv på institution.
  • Manchester
    Saturos skrev 2011-01-01 18:53:10 följande:
    Jag har inte talat med detta med mina föräldrar för jag vill inte såra eller oroa dem i onödan, jag vill inte att de ska skylla mina problem på sig själva vilket de troligen kommer göra om jag berättar för dem hur jag känner.

    Jag vet att jag fortfarande är ung, livet är fortfarande inte skört för mig, jag kan fortfarande bli lycklig men det krävs hårt jobb!
    Jag tycker absolut att du ska prata med dina föräldrar om hur du känner. De kommer säkert att bli chockade och ledsna först. Vem skulle inte bli det om ens älskade barn mår så dåligt som du verkar göra? Men om du ger dem lite tid så kommer de säkert att inse vilket enormt förtroende du visar dem genom att berätta. De kommer att vilja hjälpa dig.

    Skönt i alla fall att du känner att livet inte är kört! Du har fortfarande mycket att se fram emot och jag hoppas att du ser till att få den hjälp du behöver. Och där kan säkert dina föräldrar också hjälpa till.
  • Manchester
    AronNora2 skrev 2011-01-01 18:45:41 följande:
    Jag förstår inte varför man som barnlös, om man nu verkligen "vill hjälpa ett barn som har det dåligt", inte blir fosterförälder istället. Då arbetar man för en bra relation med bioföräldrarna. Visst är det mycket enklare och bekvämare att klippa av kontakten med bioföräldrarna och låtsas att de inte existerar - men i grunden mycket grymt mot barnet.
    Vilken kostig koppling du gör. Vad är det som säger att den som är barnlös automatiskt blir inställd på att vilja hjälpa ett barn som har det svårt? Eller att viljan att hjälpa i så fall har med barnlösheten att göra?

    Själv är jag fadder till ett barn i Mocambique. Det har jag varit i närmare tio år nu. Det är något jag gör att jag vill hjälpa ett barn. Att jag och min man adopterade vår dotter var inte någon sorts biståndsprojekt i miniatyr. vi var barnlösa och ville bli föräldrar. Att adoptera verkade enklare än att hålla på och harva med IVF och hormoner, alltså valde vi adoption.

    Jag skulle absolut kunna tänka mig att bli fosterförälder (eller familjehem som det heter idag), men det har inget att göra med min önskan att vara förälder på riktigt. Som familjehem är det inte meningen att man ska se barnet som sitt eget. Man måste vara beredd på att barnets riktiga föräldrar när som helst kan ha fått ordning på sitt liv och att de då ska ha tillbaka barnet. Just detta gör det omöjligt för oss att bli familjehem så långe vår adopterade dotter är liten. Alla separationer hon var med om innan adoptionen har gett henne separationsångest och den barnpsykolog vi haft kontakt med gör bedömningen att hon inte skulle klara att få ett familjehemsplacerat "syskon" i familjen och sedan plötsligt förlora det. Om man inte har egna barn så är ju frågan om man ens som vuxen klarar en sådan sak. Att ta emot ett familjehemsplacerat barn som "ersättning" för de barn man själv inte fick - biologiska eller genom adoption - är inte bra alls. Det är sådant som kan göra att man nekas att ens få bli familjehem.

    Det känns lite som om du uttalar dig tvärsäkert om saker du egentligen inte vet så mycket om. Vilka är dina kunskaper eller erfarenheter kring adoption? Familjehem?
  • LadyLi

    Intressanta tankar du har och riktigt bra att du delar med dig av dessa så att folk som väljer att adoptera kan försöka sätta sig in i dessa tankar och bli ännu bättre föräldrar förhoppningsvis. Det är absolut ett stort beslut att ta och det kräver nog väldigt mycket av en.  kram på dig och tack!

  • Alessia
    lyckligjanuari skrev 2011-01-01 17:18:38 följande:
    Jag tycker det är knäppt att skriva att TS ska vara tacksam han ska inte vara ett dugg mer tacksam än någon annan svensk han har knappast som bebis valt att bli adopterad till Sverige. Det du skriver är att göra skillnad på TS som är adopterad han ska vara tacksam mot Sverige och sina föräldrar ?de ville ha ett barn och adopterade barnet gjorde inget aktivt val .............

    Jag tycker det är starkt att du TS delar med dig av dina upplevelser jag har bara läst lite men tycker du fått en del kloka svar ta till dig dem inte de som klankar ner på dig.
    Är du läskunnig?  Jag har inte skrivit ett enda ord om tacksamhet!
  • Alessia
    AronNora2 skrev 2011-01-01 18:33:55 följande:
    Tycker ovanstående är otroligt nedlåtande mot ts. "Är du inte tacksam för att du fick komma till vårt fina land, din jävel?" ungefär. Förringar är just vad du gör. Sverige är ett ganska rasistiskt land och det var ännu värre förr, om du nu missat det.
    Dina sk "fakta i målet" är ju totalt snömos. Inhemsk adoption är självklart att föredra framför internationella adoptioner där barnet skärs av från sitt ursprung. Ts är dessutom långt ifrån ensam idag om att komma ut och berätta om sin erfarenhet att känna sig identitetslös, udda och rotlös som adopterad från ett fjärran land. Först nu har man fått upp ögonen för barnperspektivet i frågan vilket hittills knappt existerat.
    Mycket kring internationella adoptioner är rätt tvivelaktigt moraliskt. Bl a förekommer människohandel på sina håll i världen, t ex barn luras eller stjäls från sina fattiga föräldrar och säljs för adoption. Jag personligen tycker det är stötande att föräldrarna ofta får titta i kataloger och välja barn, som om det handlade om att köpa en pryl.
    Det berättas det ju om t om här ovan: På barnhemmet hade de sett en pojke som de gärna ville adoptera.

    Internationell adoption är egentligen en ny form av kolonialism.
    Det jag skerv om "fakta i målet" är fortfarande fakta i målet. Och tacksamhet har jag inte tagit upp - det är vad du tolkar in. Taskig läsförståelse, kanske?
  • MatsAtari
    Saturos skrev 2010-12-31 22:05:55 följande:
    Jag bor i ett mindre samhälle i Norrland och här är folket inte lika moderna som i övriga Sverige troligen, här talar inga killar öppet om känslor utan man är bög eller fjolla om man gör det.

    Kanske bäst att flytta till en annan stad i framtiden där toleransen är högre, jag hoppas att jag kan bli lycklig, har inte varit det på länge nu.
    Tror det där kan vara en stor del av förklaringen.
    Det är mycket svårare att vara sig själv och annorlunda i mindre samhällen.
Svar på tråden Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.