• Saturos

    Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.

    Hej allihoppa! Jag är själv adopterad från Asien och är nu vuxen och jag vill gärna berätta för er som är intresserade av att adoptera eller som redan har adopterat om mina egna livserfarenheter.

    Adoptioner kan tyckas vara något trevligt och bra för barnen men man ignorerar då en rad problem som adoptioner medför och de psykologiska problem de adopterade oundvikligen kommer gå igenom under deras liv.

    När jag var yngre tänkte jag på det varje dag, VARFÖR lever jag? Varför existerar jag? Jag hade ju övergivits av min egna familj, blivit bortkastad av min egna mamma och pappa, man känner att det var ett form av misstag att man ens föddes.

    Det blir ännu jobbigare om man adopterar barn från länder där folk ser helt annorlunda ut, för då får man problem med ännu fler mentala saker som att man ser helt annorlunda ut från de övriga barnen även fast man är likadan i sättet som dem.

    Man går runt med sina adoptivföräldrar, innerst inne vet man att de inte är ens riktiga föräldrar, jag kommer än idag fortfarande ihåg när jag var liten och undrade över varför jag såg annorlunda ut från mina föräldrar när alla andra barn såg ut som deras föräldrar. Jag frågade då min adoptiv pappa: Varför ser jag inte ut som dig? Varför ser jag inte ut som de andra barnen? Det var då de försökte berätta allting, att jag egentligen inte var deras egna barn utan att jag föddes i ett land långt borta och att mina föräldrar inte kunde behålla mig så de gav bort mig till dem men att de älskade mig som att jag var deras egna barn. Jag uppskattar mina adoptiv föräldrars ärlighet men den dagen kommer jag alltid ihåg för då öppnades det för första gången för mig att jag alltid kommer vara främmande och annorlunda från de andra ''normala'' barnen.

    Jag tycker därför verkligen föräldrar borde tänka noga för sig innan de adopterar, de måste känna av att de kan få de adopterade att känna att de verkligen är deras son/dotter och att de är önskade och älskade. De måste även känna av om staden eller byn de bor i är tillräckligt öppen och tolerant för att inte ge deras adoptiv-barn år av rasistisk mobbning och utfrysning.

    Det är tveksamt om internationella adoptioner borde existera på en högre nivå, utan det borde ses som en sista utväg för även de adopterade som till ytan kan anses vara lyckliga har djupa problem inom sig, och dessa problem kommer förr eller senare att visa sig för dem själva.

    Som adopterad lever man i en enda stor identitskris ända sedan dagen man föds. Man frågar sig ständigt; Var håller jag hemma? Varför existerar jag? Var är mina riktiga föräldrar? Varför övergav de mig?

    Det kan vara svårt för de som inte har detta bagage med sig att förstå hur man känner sig som adopterad men det är verkligen ingen fin känsla...det största problemet är ändå att man alltid djupt inom sig vet att det var ett misstag att man ens föddes, man kastades bort som skräp av sina riktiga föräldrar. Och vet man detta kan man aldrig bli lycklig på riktigt tror jag. Det kommer alltid finnas kvar inom en, även om jag flyttar tillbaka till Korea så kommer jag aldrig bli riktigt lycklig eftersom jag vet att hela min existens bara var ett misstag och aldrig borde hänt.

    Det har ju visat sig i undersökningar att adopterade rätt ofta och är olyckliga och det bygger mycket på dessa existensiella frågor som kommer komma upp för alla adopterade.

    Det är flera olika problem som når den adopterade under sin uppväxt, man har bagaget att man var oönskad och bortslängd av sina riktiga föräldrar i sig tillsammans med att man vet att man inte passar in någonstans. Man passar inte in där man bor då man aldrig kan bli en riktig svensk på grund av utseendet och man kommer inte passa in i sitt hemland på grund av att man inte är uppvuxen där med de normer som finns där och språket och så vidare.

    Jag erkänner själv; Jag är inte lycklig och har egentligen aldrig varit det och jag har haft kontakt med massvis med andra adopterade från Afrika och Asien som delar dessa känslor med mig och som haft samma psykologiska problem.

    Allt detta har fått mig att tänka att internationella adoptioner är av ondo och borde ses som en sista utväg för alla inblandade parter. Även om adoptivföräldrarna är goda människor som behandlar en som om man var ens riktiga barn kommer man aldrig egentligen ifrån att det enbart är en illussion, man är ju INTE deras barn. Man är egentligen ingenting annat än en oönskad produkt som egentligen aldrig skulle fötts som slängdes bort som skräp av ens riktiga föräldrar. Hur kan man någonsin innerst inne vara lycklig när man vet att hela ens existens var ett misstag av naturen?

    Jag har själv forskat i mitt ursprung en del och har fått sanningen berättat för mig; man fann mig i en papperskorg som en liten bebis, sedan lämnades jag in i ett barnhem och lades upp för adoption. Det är alltså vad jag är, enligt mina egna föräldrar: Skräp, jag betydde lika mycket för min mamma som en påse skräp betyder för henne...

    Jag vill inte vara elak mot er som är intresserad av detta, det är enbart mina och en del andras erfarenheter men jag vill bara att ni inte gör samma misstag som jag själv levt med så att era barn växer upp med samma problem som jag själv gjorde, det är allt.

  • Svar på tråden Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.
  • solskina

    Det var inte ett påhop på dig personligen. Jag berättade hur vi har det, så att man kan tänka sig in i hur det kan bli om det inte blir en solskienshistoria.

    Ja i våran historia är det många fel, men dom har velat att han ska ta kontakt med sina föräldrar men han vili inte pågrund av att innerst inne blir hans mamma ledsen. (det blev hon när hans bror gjorde det).

    Anledning att jag skriver i tråden är inte att någon ska ta illa vidsig utan jag vill bara berätta om olik saker som kan hände i en adoption.
    Men det kan hända skit i alla familjer.

    Kram


    Thi 08 skrev 2011-01-04 20:38:03 följande:

    han inte är stöpt i den mall de önskade. ....


  • Soetkorv

    Jag känner igen mig i det du skriver TS. Jag är också adopterad från Korea, i en mellanstor stad. Vemod känner man. Jag kommer aldrig bli korean. Jag är svensk, men tyvärr så ser inte andra människor oss på det sättet.

  • Soetkorv

    Jag är också adopterad från Korea och att jag mått dåligt har inte med mina föräldrar i Sverige att göra, utan omgivningen. Utanförskap, utfrysning, smygrasism, öppen rasism, diskriminering etc. Elever och lärare i skolan etc. Folk på arbetsplatser. DET är det stora problemet. Efter åratal av sådant blir man mentalt nedbruten. Man kan gå vidare men såren har satt för djupa spår. Man har påverkats och utvecklats efter vad man upplevt.

  • VNmamma
    solskina skrev 2011-01-04 20:46:43 följande:
    Det var inte ett påhop på dig personligen. Jag berättade hur vi har det, så att man kan tänka sig in i hur det kan bli om det inte blir en solskienshistoria.

    Ja i våran historia är det många fel, men dom har velat att han ska ta kontakt med sina föräldrar men han vili inte pågrund av att innerst inne blir hans mamma ledsen. (det blev hon när hans bror gjorde det).

    Anledning att jag skriver i tråden är inte att någon ska ta illa vidsig utan jag vill bara berätta om olik saker som kan hände i en adoption.
    Men det kan hända skit i alla familjer.

    Kram
    Tack för att du delar med dig av din mans erfarenheter. Utifrån det du berättar verkar det som din man är alldeles för mån om relationen till sina föräldrar och inte kan stå upp för sina behov. Får han någon hjälp med det? Jag tänker då inte på läkemedelsbehandling utan samtalsterapi i någon form.
  • MaNiMi

    Alltså jag vill börja med att säga att jag inte förringar dina känslor eller din situation ts, men är det inte lite så också att det ofta är lättare att komma i kontakt med "likasinnade" alltså de som inte mår bra av sin adoption, kanske är de som ger uttryck för det tex på forum och liknande, medan de som mår bra inte har något behov av att ventilera något utan bara lever på och liksom inte märks i statistik och liknande.
    Sen är det såklart jätteviktigt att både bra och dåliga upplevelser ventileras och diskuteras och framförallt att de som adopterar vet vad som kan uppstå och hur de ska hantera det, och det tror jag är bättre ordning på nu än för dem som är adopterade sen längre tid tbx.

    Tänker även på att någon skrev någon jätteprocent på 75% som mår dåligt och råkar illa ut osv..men blir lite undrande hur de får fram sån statistik..någon som är adopterad är ju liksom alltid det och vad denne än gör så kan man ju då "skylla" det på själva adoptionen trots att det kan finnas hur många andra faktorer som helst..likväl som det kan bero på omständigheter kring att personen är adopterad.

    TS, dels tror jag att du behöver få uppleva att inte alla är så inskränkta som de du verkar haft omkring dig, dels behöver du få hjälp att bearbeta det du varit med om, det du upplever och känner och få stöd att stärka ditt självförtroende!

  • Humanity

    Hej Saturnos.

    Vet du, jag känner igen mig i alla dina tankar. Jag har under många år kämpat med livslusten, undrat varför jag finns och vad meningen egentligen är med allt. Jag har upplevt mycket mobbning (fått höra att jag är en jävla blatte, fet, ett lebbäckel, borde göra alla en tjänst och ta livet av mig osv). Jag är dock inte adopterad. Det lustiga är att jag inser när jag läser din berättelse att min hemliga dröm alltid varit att jag skulle ha varit adopterad. Som tonåring kände jag sånt främlingsskap gentemot min familj att jag var övertygad om att jag VAR adopterad. När jag insåg att så inte var fallet blev jag helt knäckt. Så kanske är det så att vi ofta hanterar våra svårigheter så; genom att tänka att "om det bara vore si eller så"...

    Jag tror att du behöver flytta från den där förskräckliga rasisthålan du verkar ha växt upp i. Själv växte jag upp i ett vansinnigt slutet, inskränkt område och kände mig ensam i världen med att vara som jag var. Befrielsen kom (i alla fall delvis) när jag valde att byta sammanhang. Och konstigt nog kom den stora vändningen när jag utsattes för ett brutalt hatbrott för några år sedan. Efter den upplevelsen, när jag tänkte att det fanimej fick vara droppen, hade jag turen att träffa på en väldigt duktig terapeut. Han sa något klokt till mig en gång när jag som vanligt satt och orerade om att jag inte vågade leva för att det skulle kunna hända något liknande hemskt igen. "Men vet du, sa han, jag är övertygad om att den förkrossande majoriteten av alla människor du kommer att passera på stan idag vill dig väl". Först avfärdade jag den tanken, men med tiden sjänk den in och jag insåg att han naturligtvis hade rätt. Världen består av fler människor som vill andra väl än tvärtom. Men man måste våga se det, och det är svårt när man är deprimerad och har ett tungt bagage.

    Jag hoppas att du ska hitta bra hjälp framöver. Våga söka dig till även såna som inte delar dina erfarenheter. Ofta känns det tryggt att umgås med såna som delar ens känslor, men oftast har vi mest att lära av dem som faktiskt ser på saker på ett annat sätt. Framför allt hoppas jag att du ska känna att det faktiskt finns människor som älskar dig. Dina adoptivföräldrar önskade sig ingen annan än dig, och kanske kan den önskan bli en liten del av meningen med livet.

  • solskina
    VNmamma skrev 2011-01-05 00:22:52 följande:
    Tack för att du delar med dig av din mans erfarenheter. Utifrån det du berättar verkar det som din man är alldeles för mån om relationen till sina föräldrar och inte kan stå upp för sina behov. Får han någon hjälp med det? Jag tänker då inte på läkemedelsbehandling utan samtalsterapi i någon form.
    Nej har ser aldrig till sina egna behov.
    Han började med samtalsterapi och medicinering när han  var 17år. Han har gått igenom alla terapi former.

    Och det har gått upp och ner genom åren. Nu har han boendestöd två gånger iveckan, det är den hjälpen vi får.
    Boende stödet är en beteendevetare som kommer hit eller så möter han upp min man någonstans i stan och socialtränar. För genom åren så har han socialfobi ångestsyndrom, det behöver dok inte ha med adoptionen att göra.

    Vi pratar om tacksamhet, det är den som driver honom så hårt. När det gäller adoptionen, han var 2år och bortlämnad först som sommarbarn och sedan blev han kvar. Pappan skrev ett brev att han ville ha en bild av honom och visa sin nya tjej och ev. få tillbaka honom. (typ om hon tyckte att han var söt, fick adoptionsmamman, känsla av). Men då var adoptionen klar så hon sa att han är inget utställnings objekt. Efter det har dom inte hört något.

    Det här har hon berättat för mig, inte sin son. Här om månaden var vi där på besök och då hande hon ett kort med hans mamma och honom på. Det har hon aldrig visat honom fråns nu. Han är 44år. Bilden är dålig och man ser inte riktigt hur hon ser ut.

    Jag kan nog tycka att antingen säger man allt eller så säger man inget. Men är man adopterad från ett land så att man inte ser ut som sina föräldrar är det nog väldigt viktigt att berätta allt . Och låta barnen få känna sitt ursprung. Bara alla dessa frågor när man kommer till sjukvården. Har ni sjukdomar i släkten? Man vet ju inget, man vet inte vad man har för förutsättningar. Det gäller ju våra barn med. Vi vet inte vad som kan drabba dom, sjukdomsmässigt. Det är jätte jobbigt som mamma att förklara för barnen som nu är ungdomar.

    Alltså jag är för adoptioner om någon tror något annat. Jag tycker att man ska adoptera om det käns rätt för en. Även min man är öppen för det, fast han har mått och mår dåligt. Men det finns saker som jag hoppas ni som adopterat fått lära er på någon kurs eller så. Anknytning och annat viktigt.
  • Helle333
    Saturos skrev 2010-12-31 12:47:19 följande:
    Hej allihoppa! Jag är själv adopterad från Asien och är nu vuxen och jag vill gärna berätta för er som är intresserade av att adoptera eller som redan har adopterat om mina egna livserfarenheter.

    Adoptioner kan tyckas vara något trevligt och bra för barnen men man ignorerar då en rad problem som adoptioner medför och de psykologiska problem de adopterade oundvikligen kommer gå igenom under deras liv.

    När jag var yngre tänkte jag på det varje dag, VARFÖR lever jag? Varför existerar jag? Jag hade ju övergivits av min egna familj, blivit bortkastad av min egna mamma och pappa, man känner att det var ett form av misstag att man ens föddes.

    Det blir ännu jobbigare om man adopterar barn från länder där folk ser helt annorlunda ut, för då får man problem med ännu fler mentala saker som att man ser helt annorlunda ut från de övriga barnen även fast man är likadan i sättet som dem.

    Man går runt med sina adoptivföräldrar, innerst inne vet man att de inte är ens riktiga föräldrar, jag kommer än idag fortfarande ihåg när jag var liten och undrade över varför jag såg annorlunda ut från mina föräldrar när alla andra barn såg ut som deras föräldrar. Jag frågade då min adoptiv pappa: Varför ser jag inte ut som dig? Varför ser jag inte ut som de andra barnen? Det var då de försökte berätta allting, att jag egentligen inte var deras egna barn utan att jag föddes i ett land långt borta och att mina föräldrar inte kunde behålla mig så de gav bort mig till dem men att de älskade mig som att jag var deras egna barn. Jag uppskattar mina adoptiv föräldrars ärlighet men den dagen kommer jag alltid ihåg för då öppnades det för första gången för mig att jag alltid kommer vara främmande och annorlunda från de andra ''normala'' barnen.

    Jag tycker därför verkligen föräldrar borde tänka noga för sig innan de adopterar, de måste känna av att de kan få de adopterade att känna att de verkligen är deras son/dotter och att de är önskade och älskade. De måste även känna av om staden eller byn de bor i är tillräckligt öppen och tolerant för att inte ge deras adoptiv-barn år av rasistisk mobbning och utfrysning.

    Det är tveksamt om internationella adoptioner borde existera på en högre nivå, utan det borde ses som en sista utväg för även de adopterade som till ytan kan anses vara lyckliga har djupa problem inom sig, och dessa problem kommer förr eller senare att visa sig för dem själva.

    Som adopterad lever man i en enda stor identitskris ända sedan dagen man föds. Man frågar sig ständigt; Var håller jag hemma? Varför existerar jag? Var är mina riktiga föräldrar? Varför övergav de mig?

    Det kan vara svårt för de som inte har detta bagage med sig att förstå hur man känner sig som adopterad men det är verkligen ingen fin känsla...det största problemet är ändå att man alltid djupt inom sig vet att det var ett misstag att man ens föddes, man kastades bort som skräp av sina riktiga föräldrar. Och vet man detta kan man aldrig bli lycklig på riktigt tror jag. Det kommer alltid finnas kvar inom en, även om jag flyttar tillbaka till Korea så kommer jag aldrig bli riktigt lycklig eftersom jag vet att hela min existens bara var ett misstag och aldrig borde hänt.

    Det har ju visat sig i undersökningar att adopterade rätt ofta och är olyckliga och det bygger mycket på dessa existensiella frågor som kommer komma upp för alla adopterade.

    Det är flera olika problem som når den adopterade under sin uppväxt, man har bagaget att man var oönskad och bortslängd av sina riktiga föräldrar i sig tillsammans med att man vet att man inte passar in någonstans. Man passar inte in där man bor då man aldrig kan bli en riktig svensk på grund av utseendet och man kommer inte passa in i sitt hemland på grund av att man inte är uppvuxen där med de normer som finns där och språket och så vidare.

    Jag erkänner själv; Jag är inte lycklig och har egentligen aldrig varit det och jag har haft kontakt med massvis med andra adopterade från Afrika och Asien som delar dessa känslor med mig och som haft samma psykologiska problem.

    Allt detta har fått mig att tänka att internationella adoptioner är av ondo och borde ses som en sista utväg för alla inblandade parter. Även om adoptivföräldrarna är goda människor som behandlar en som om man var ens riktiga barn kommer man aldrig egentligen ifrån att det enbart är en illussion, man är ju INTE deras barn. Man är egentligen ingenting annat än en oönskad produkt som egentligen aldrig skulle fötts som slängdes bort som skräp av ens riktiga föräldrar. Hur kan man någonsin innerst inne vara lycklig när man vet att hela ens existens var ett misstag av naturen?

    Jag har själv forskat i mitt ursprung en del och har fått sanningen berättat för mig; man fann mig i en papperskorg som en liten bebis, sedan lämnades jag in i ett barnhem och lades upp för adoption. Det är alltså vad jag är, enligt mina egna föräldrar: Skräp, jag betydde lika mycket för min mamma som en påse skräp betyder för henne...

    Jag vill inte vara elak mot er som är intresserad av detta, det är enbart mina och en del andras erfarenheter men jag vill bara att ni inte gör samma misstag som jag själv levt med så att era barn växer upp med samma problem som jag själv gjorde, det är allt.
    Detta var något jag misstänkt ett tag att det kan finnas i många. Jag har två vänner som är adopterade. Killen blev adopterad som 6-åring ifrån Korea och har aldrig knutit an med sina adoptivföräldrar. Hans adoptpappa dog för ett tag sedan och killen kände ingenting. Han sa att han lika gärna hade kunnat snubbla in på en främmande människas begravning.
    Min andra kompis blev adopterad som 1-åring. Hennes föräldrar har alltid varit öppen med att hon är adopterad, att hon kommer ifrån Indien. Så hon har aldrig undrat varför hon ser så annorlunda ut mot sina föräldrar. Däremot har hon gått in i en oerhört stor livskris som jag misstänker har väldigt mycket med hennes bakgrund som adopterad att göra. Hon och hennes familj var på semester i tre veckor. När de kom meddelade hennes adoptpappa helt plötsligt att han inte ville leva med sin fru längre, att han inte älskade henne längre och bara någon enstaka dag efter att de hade kommit hem ifrån semestern flyttade han ut, direkt in till en ny tjej. Flickan som har skitsvårt för förändringar, det har hon alltid haft, reagerade direkt. Hon slog bakut. började få vredesutbrott, slå sina föräldrar, ljuga, stjäla m.m. Då var hon nio. Hade precis fått mens. Först i klassen med det. Efter ett år när det äntligen hade börjat lugna ner sig och hon äntligen verkade ha hittat lite stabilitet i livet så åkte hon, hennes adoptmamma och adoptmammans föräldrar till Indien där de bla besökte barnhemmet som tjejen kom ifrån. Jag säger TYVÄRR så överlämnade personalen ett brev till henne, som hennes biomamma hade skrivit. Tjejen hade inte funderat så jättemycket kring sina bioföräldrar innan men nu slog det ner som en bomb när hon fick veta att hennes mamma hade haft en affär med en gift man och blivit gravid. Att i Indien är det otroligt fult att få barn som ogift och eftersom mannen redan var gift kunde hon inte gifta sig med honom. Jag tror inte tjejen var såpass stabil att hon klarade av att höra det där just då. Hade brevet fått vänta några år kanske men nu fick hon höra det där. Och hennes tankar började mala.
    Under tiden undrade hennes adoptmamma varför hon mådde så illa hela tiden men viftade bort det med att de var ju i Indien. Klart hon mådde illa. Men det fortsatte när de kom hem. Till slut gjorde hon ett gravtest och där kom nästa stora smäll i tjejens liv. Hon skulle få ett syskon. Och syskonets pappa flyttade in pang bom.
    Så på 1,5 månad hälsade hon på det barnhem hon bott på under ett års tid. Hon fick reda på varför hennes föräldrar inte behöll henne, hon skulle få ett syskon och mammas rätt nya kille flyttade in.
    Tjejen mår fruktansvärt dåligt idag. Hon har inte ens fyllt 13. Jag är orolig för henne varje dag.
    Problemen med henne fortsätter. Hon bara bråkar med sin mamma när hon är där så hon har bestämt (äntligen) att bara bo hos ena föräldern eftersom hon inte orkade med att flytta fram och tillbaka. Jag begriper inte hur hennes föräldrar tänkte när de beslutade över hennes huvud om veckoväxelboende när de VET hur svårt deras adoptdotter har för förändringar. Så just nu hoppas jag över allt annat att hon äntligen ska få lite lugn och stabilitet i sitt liv för första gången på över fyra år. Att hon hittar någon som kan hjälpa henne att bearbeta alla jobbiga känslor som fladdrar och far i hennes kropp, huvudet och själ hela tiden.
Svar på tråden Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.