• Saturos

    Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.

    Hej allihoppa! Jag är själv adopterad från Asien och är nu vuxen och jag vill gärna berätta för er som är intresserade av att adoptera eller som redan har adopterat om mina egna livserfarenheter.

    Adoptioner kan tyckas vara något trevligt och bra för barnen men man ignorerar då en rad problem som adoptioner medför och de psykologiska problem de adopterade oundvikligen kommer gå igenom under deras liv.

    När jag var yngre tänkte jag på det varje dag, VARFÖR lever jag? Varför existerar jag? Jag hade ju övergivits av min egna familj, blivit bortkastad av min egna mamma och pappa, man känner att det var ett form av misstag att man ens föddes.

    Det blir ännu jobbigare om man adopterar barn från länder där folk ser helt annorlunda ut, för då får man problem med ännu fler mentala saker som att man ser helt annorlunda ut från de övriga barnen även fast man är likadan i sättet som dem.

    Man går runt med sina adoptivföräldrar, innerst inne vet man att de inte är ens riktiga föräldrar, jag kommer än idag fortfarande ihåg när jag var liten och undrade över varför jag såg annorlunda ut från mina föräldrar när alla andra barn såg ut som deras föräldrar. Jag frågade då min adoptiv pappa: Varför ser jag inte ut som dig? Varför ser jag inte ut som de andra barnen? Det var då de försökte berätta allting, att jag egentligen inte var deras egna barn utan att jag föddes i ett land långt borta och att mina föräldrar inte kunde behålla mig så de gav bort mig till dem men att de älskade mig som att jag var deras egna barn. Jag uppskattar mina adoptiv föräldrars ärlighet men den dagen kommer jag alltid ihåg för då öppnades det för första gången för mig att jag alltid kommer vara främmande och annorlunda från de andra ''normala'' barnen.

    Jag tycker därför verkligen föräldrar borde tänka noga för sig innan de adopterar, de måste känna av att de kan få de adopterade att känna att de verkligen är deras son/dotter och att de är önskade och älskade. De måste även känna av om staden eller byn de bor i är tillräckligt öppen och tolerant för att inte ge deras adoptiv-barn år av rasistisk mobbning och utfrysning.

    Det är tveksamt om internationella adoptioner borde existera på en högre nivå, utan det borde ses som en sista utväg för även de adopterade som till ytan kan anses vara lyckliga har djupa problem inom sig, och dessa problem kommer förr eller senare att visa sig för dem själva.

    Som adopterad lever man i en enda stor identitskris ända sedan dagen man föds. Man frågar sig ständigt; Var håller jag hemma? Varför existerar jag? Var är mina riktiga föräldrar? Varför övergav de mig?

    Det kan vara svårt för de som inte har detta bagage med sig att förstå hur man känner sig som adopterad men det är verkligen ingen fin känsla...det största problemet är ändå att man alltid djupt inom sig vet att det var ett misstag att man ens föddes, man kastades bort som skräp av sina riktiga föräldrar. Och vet man detta kan man aldrig bli lycklig på riktigt tror jag. Det kommer alltid finnas kvar inom en, även om jag flyttar tillbaka till Korea så kommer jag aldrig bli riktigt lycklig eftersom jag vet att hela min existens bara var ett misstag och aldrig borde hänt.

    Det har ju visat sig i undersökningar att adopterade rätt ofta och är olyckliga och det bygger mycket på dessa existensiella frågor som kommer komma upp för alla adopterade.

    Det är flera olika problem som når den adopterade under sin uppväxt, man har bagaget att man var oönskad och bortslängd av sina riktiga föräldrar i sig tillsammans med att man vet att man inte passar in någonstans. Man passar inte in där man bor då man aldrig kan bli en riktig svensk på grund av utseendet och man kommer inte passa in i sitt hemland på grund av att man inte är uppvuxen där med de normer som finns där och språket och så vidare.

    Jag erkänner själv; Jag är inte lycklig och har egentligen aldrig varit det och jag har haft kontakt med massvis med andra adopterade från Afrika och Asien som delar dessa känslor med mig och som haft samma psykologiska problem.

    Allt detta har fått mig att tänka att internationella adoptioner är av ondo och borde ses som en sista utväg för alla inblandade parter. Även om adoptivföräldrarna är goda människor som behandlar en som om man var ens riktiga barn kommer man aldrig egentligen ifrån att det enbart är en illussion, man är ju INTE deras barn. Man är egentligen ingenting annat än en oönskad produkt som egentligen aldrig skulle fötts som slängdes bort som skräp av ens riktiga föräldrar. Hur kan man någonsin innerst inne vara lycklig när man vet att hela ens existens var ett misstag av naturen?

    Jag har själv forskat i mitt ursprung en del och har fått sanningen berättat för mig; man fann mig i en papperskorg som en liten bebis, sedan lämnades jag in i ett barnhem och lades upp för adoption. Det är alltså vad jag är, enligt mina egna föräldrar: Skräp, jag betydde lika mycket för min mamma som en påse skräp betyder för henne...

    Jag vill inte vara elak mot er som är intresserad av detta, det är enbart mina och en del andras erfarenheter men jag vill bara att ni inte gör samma misstag som jag själv levt med så att era barn växer upp med samma problem som jag själv gjorde, det är allt.

  • Svar på tråden Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.
  • Pigeon

    Jag tycker det stora problemet inte är internationella adoptioner, eller adoptioner över huvud taget. Själva adoptionen är ju bara ett symptom på det verkliga problemet, nämligen att det finns delar av världen där omständigheterna är sådana att föräldrar känner sig tvingade att överge sina egna barn.

    Så länge inte själva det ursprungliga problemet blir löst, måste vi fortsätta adoptera. Vad vore annars alternativet? Är det bättre för barnen att inte tas om hand alls, att svälta ihjäl i en korg på en gata?
    Eller är det bättre att de får stanna på barnhem i det egna landet, växa upp på en institution och vara en i den stora mängden av barn som sköts av anställd personal, inte få närhet och trygghet av en mamma och pappa? Vi ser ju hur bra den metoden fungerar i t.ex. Rumänien...

    I vår del av världen är problemet infertilitet, eftersom vi blir allt äldre innan vi får barn. I andra delar av världen överges barn. Jag tycker det är en ganska självklar lösning på de båda problemen att adoptera.

    I framtiden kanske problemen i fattiga delar av världen är lösta, de kanske har fått bättre kunskap om preventivmedel och liknande. De kanske inte är fattiga längre. Synen på ensamstående mödrar kanske har förändrats.
    I framtiden kanske vi i väst blir yngre igen när vi får barn, eller sjukvården blir ännu bättre på att hjälpa infertila par att få barn. Men nu lever vi i nuet, och då får vi acceptera det.


  • Eliana

    Det jag vill säga är att alla våra funderingar har vi nu fått svar på... vi har alltid undrat så. Vi växte upp på landet där det bara var vi som var utlandsadopterade och såg "annorlunda" ut på skolan. Vi har sökt  och sökt bland andra adopterade och invandrare för att få oss en identitet .... I vår familj har det varit lite tabu att prata om adoptionen. Vår pappa försökte prata med oss när vi var ensamna med honom om när vi landade på Arlanda och hur lyckliga de var. Men våra papper visade de oss inte förän i vuxen ålder då vi krävde att få se dom. Då hade jag redan fått dom av adoptionscentrum. Där stod bara halva namnet på vår mamma... vilket försvårade att söka efter henne. Detta gjorde de säkert av all välmening för att de kanske trodde att vi skulle bli ledsna över att läsa dom. Men under alla år har vi tänkt så mycket. Vi sökte upp invandrare från Chile i våra tonår... för att se hur dom "var"  Jag förstår hur du känner dig. Vi har ändå haft varann hela tiden. Du är ensam i dina tankar. KRAM!!!

  • Charmeuse
    Saturos skrev 2011-01-01 18:53:10 följande:
    Jag har inte talat med detta med mina föräldrar för jag vill inte såra eller oroa dem i onödan, jag vill inte att de ska skylla mina problem på sig själva vilket de troligen kommer göra om jag berättar för dem hur jag känner.

    Jag vet att jag fortfarande är ung, livet är fortfarande inte skört för mig, jag kan fortfarande bli lycklig men det krävs hårt jobb!
    Nu har inte jag läst hela tråden men det är väldigt tråkigt att du och många andra har det så jobbigt för att man är adopterad. Dock kan man må psykist dåligt av många andra anledningar också. Många barn blir till av misstag, det betyder inte att dom blir oäldskade.

    Lillplutten i magen nu va inte planerad, men under alla omständigheter fanns det aldrig anledning till att inte behålla det. Men det är ju skillnad att både ha ekonomi, vara gift, vilja ha fler barn osv. I en annan del av världen hade jag kanske inte haft den turen. Finns inte pappan med i bilden, man saknar pengar och inte har möjlighet att ta hand om ett barn så spelar det ingen roll hur gärna man än vill behålla det. Desperation kan få människor att göra hemska saker.

    Även en mamma som velat ha barn och får det kan känna att hon inte vill ha sitt barn pga depression. Att få barn är en stor sak och även om man till synes inte borde må dåligt kan man göra det. Även om inte kärleken finns där från dag ett så kommer den senare. Men det kan behövas tid för att det ska komma. Bara för att man har ett stabilt förhållande, pengar och trygghet så betyder det inte att allt är helt perfekt.

    Jag hoppas du förstår hur jag menar.
  • Themis

    Tack för att du delar dina tankar.

    Men vad ska man då säga om en vanlig biopappa i Sverige som lämnar ett äktenskap och ett planerat barn efter fyra år, fast han inte har några problem med ekonomi, missbruk eller nånting egentligen förutom att han prioriterar att bilda ny familj med en annan kvinna och helt glömma bort den gamla?

    Ärr har vi alla, på ett eller annat sätt.

  • SaJo81

    Förlåt mig men jag undrar bara: tror du att du hade mått bättre om INGEN adopterat dig? Kanske växt upp på barnhem och sen fått vara ensam hela livet? Jag menar det e j helt fruktansvärt att d hittades i En papperskorg och att dina biologiska föräldrar inte ville ha dig, det är ju inte mer än naturligt at må dåligt över en sådan fruktansvärd start, men samtidigt så adoptear man ju för att man verkligen VILL ha ett barn och ALLA barn som adopteras behöver en familj..... Tyvärr låter det lite som att du inte tycker att man ska adoptera, och att man ska tänka sig för men jag tror knappast att det beror på adoptionen som sådan att d mår dåligt, det beror anagligen på just det att de som egentligen skulle vara dina föräldrar inte är det!

  • Zeitgeist
    AronNora2 skrev 2011-01-01 18:33:55 följande:
    Tycker ovanstående är otroligt nedlåtande mot ts. "Är du inte tacksam för att du fick komma till vårt fina land, din jävel?" ungefär. Förringar är just vad du gör. Sverige är ett ganska rasistiskt land och det var ännu värre förr, om du nu missat det.
    Dina sk "fakta i målet" är ju totalt snömos. Inhemsk adoption är självklart att föredra framför internationella adoptioner där barnet skärs av från sitt ursprung. Ts är dessutom långt ifrån ensam idag om att komma ut och berätta om sin erfarenhet att känna sig identitetslös, udda och rotlös som adopterad från ett fjärran land. Först nu har man fått upp ögonen för barnperspektivet i frågan vilket hittills knappt existerat.
    Mycket kring internationella adoptioner är rätt tvivelaktigt moraliskt. Bl a förekommer människohandel på sina håll i världen, t ex barn luras eller stjäls från sina fattiga föräldrar och säljs för adoption. Jag personligen tycker det är stötande att föräldrarna ofta får titta i kataloger och välja barn, som om det handlade om att köpa en pryl.
    Det berättas det ju om t om här ovan: På barnhemmet hade de sett en pojke som de gärna ville adoptera.

    Internationell adoption är egentligen en ny form av kolonialism.
    Lite OT men jag tror att det är viktigt att skilja på hur adoptioner går till nu och hur de gick till tidigare/eventuellt går till i andra länder. Numera finns en bättre kontroll av bl.a. att barnen verkligen är föräldralösa och att det saknas möjlighet till inhemsk adoption. Adoption från länder där man misstänker att allt inte går rätt till stoppas i väntan på att adoptionsförfarandet m.m. förbättras (t.ex. Vietnam). Inget system är perfekt så det finns säkerligen fortfarande fall där det inte gått till på ett bra sätt, men numera pågår ett medvetet arbete för att förhindra detta.

    Såvitt gäller adoptioner till Sverige handlar det inte heller (längre) om att man får välja barn ur en katalog eller välja ut ett barn på ett barnhem. Man får istället ange ett åldersspann (det lägsta ålderspannet är ofta 1-3 år, mao inte särskilt snävt) och välja ett land vars krav man uppfyller. Önskemål om kön, etnicitet och annat som tidigare har förekommit är överhuvudtaget inte aktuellt.

    I en perfekt värld skulle givetvis inga barn överges av sina biologiska föräldrar och det skulle därför inte finnas något behov av adoption, men tyvärr är det långt kvar dit och inga barn förtjänar att växa upp på en institution. Håller dock med dig om att man som adopterad inte på något sätt ska behöva känna sig tacksam för att man har blivit adopterad, inte mer än vad ickeadopterade ska känna sig tacksamma för att ha hamnat i sina familjer. Barn väljer inte, det gör vuxna.
  • solskina

    Jag har inte läst helatråden vill jag bara poängtera.

    Min mans historia kännslomässigt är som din. Han är adopterad som 2åring, svenskt barn på 60-talet.

    Han har hela sitt liv levt med ångest och är över 40år idag. Hans föräldrar har öppt pratat om det hela tiden. Han fick träffa psykolog i tonåren och gör det fortfarande 26år senare. Det finns sår som aldrig kan läkas.

    Han ser inte adoptionen som om han blev räddad utan att han blev bort vald. Både mamman och pappan har idag tre barn var. Han vet var dom finns eftersom här är det inte svårt att få reda på vem dom är. Bara att ringa skattemyndigheten.

    Hans foster föräldrar vill ha barn och fixade fra mtvå helt enkelt. Så ser han på saken. Ingen av sönerna blev som dom ville, ingen  vill ta över företaget ingen vill stundera på högre nivå. Den dålda pressen (som säkert inte är på riktigt, men som han ser det ) har varit så stor att tillsammans med sin historia har han brakat igenom och är sjukpensionär sedan 10år. Han är en av dom som inte försäkringskassan kan utförsäkra.

    Det började med en oskyldig adoption. Hans bror har en annan historia dom är inte släkt. Han har haft andra problem, men sökte upp sin mor och sina systrar och det gjorde honom tryggare med sig själv. Han rekomenderar det. Men min man menar på att om hans föräldrar velat så skulle dom kontakta oss själva. Dom vet vad vi heter. Jag vet vad syskonen heter alla finns på FB säkert någon här på FL. Det är till och med en som bor i samma stad som oss. Men dom vet troligen inte om honom. Dom biologiska föräldrarna har träffat adoptionsföräldrarna så det är inget svårt om dom skulle vilja. Jag försöker i min tur säga att dom nog skrivit på ett papper där dom inte får kontakta honom.

    Men jag för står din känsla jag har sett på nära håll hur den tär. Kram på dig.

  • Zeitgeist

    Ts, du skriver att du på sätt och vis kan känna dig som ett andrahandsval för att dina föräldrar kanske inte hade adopterat om de hade kunnat få biologiska barn. Detta är någonting jag som förhoppningsvis blivande adoptivförälder har brottats en del med, hur jag ska få mitt blivande barn att verkligen förstå att han eller hon är allt annat än ett andrahandsval. Jag kan givetvis inte tala för dina föräldrar, men för mig och sannolikt för många andra blivande adoptivföräldrar är alternativen att adoptera eller att få biologiska barn likvärdiga. Så varför väljer man då ofta adoption först efter att ha försökt få biologiska barn?

    Att jag har valt att försöka få biologiska barn samtidigt som jag står i adoptionskö beror inte på att jag på något sätt ser adoption som ett andrahandsalternativ utan helt enkelt på att köerna för att få adoptera är långa och att jag inte vill att mitt blivande barn ska behöva växa upp som ensambarn (vilket med nuvarande kostnader för adoption från de länder vars krav vi uppfyller innebär att jag måste spara ihop ungefär en halv miljon kronor). Det beror även på att vi (framförallt min sambo, som inte känner någon som är adopterad) har behövt tid för att diskutera adoption för att känna oss säkra på att vi verkligen kan göra vårt allra bästa som adoptivföräldrar genom att se till att vara förberedda på en del av de problem som kan uppstå. Frågor vi har funderat mycket på är sådana frågor som helt enkelt inte uppstår om man istället får biologiska barn - utanförskap pga att barnet inte ser ut som oss, rotlöshet, barnets eventuella känslor av att vi inte är de "riktiga" föräldrarna, hur man förmedlar känslan av att det är ok att ta upp även de negativa känslorna inför adoptionen utan att behöva hålla tillbaka av hänsyn till oss etc. Frågor som helt enkelt inte uppstår om man istället får biologiska barn. Det har tagit tid att reflektera över de här frågorna. Så varför har vi då inte låtit bli att försöka få biologiska barn under tiden vi står i adoptionskö? Svaret är enkelt - vi vill ha barn. Punkt slut. Om det blir genom adoption eller genom att jag föder ett barn är inte viktigt, därför satsar vi på båda alternativen tills dess att vi har kommit så långt i adoptionsprocessen att vi får chansen att skicka vår ansökan till ett land.

    Ett långt inlägg, jag vet, och jag har givetvis ingen aning om huruvida dina adoptivföräldrar resonerade på samma sätt. Jag ville bara försöka få fram att adoption inte alls behöver vara ett andrahandsalternativ bara för att man försöker få biologiska barn först. Jag förstår att det här kan vara känsligt att ta upp med sina adoptivföräldrar, men jag hoppas ändå att du tar mod till dig och delar med dig av dina funderingar.

  • Dripknot

    Jag är själv adopterad från Chile när jkag var 10 veckor gammalmen har faktiskt svårt att delta i såna här diskussioner eftersom de flesta adopterade vill utmåla sig själv som offer. Vi förväntas må dåligt, ha psykosociala problem, ha svårt att ta oss in på arbetsmarknaden, vara asociala missfoster som misslyckas med den samhälleliga integreringer just pga vår adoptionsprocesser som vi har i bagaget. Jag kommer bara inte överens med den offerstämpel som sätts på oss som är adopterade.

    Jag kan bara tala för mig själv. Har svenska föräldrar som gett mig och min bror den bästa uppväxt två små barn kunnat begära. Vi har fått bra grundvärderingar, en sund människosyn, vi skiljer rätt från fel, ditt från mitt, vi har jobb och familjer båda två.. Jag lägger ingen tid alls på att fundera på varför min biolgiska mamma inte ville ha mig. Varför ska jag göra det? Hon gjorde sitt val när hon fött fram mig och brorsan, och då gör jag mitt val nu. Jag lägger min tid och energi på det jag har här i Sverige istället. På min familj som faktiskt funnits för mig hela mitt liv och gjort mig till den jag är idag. Det är de som betyder något. Inte de som valde bort mig innan jag ens kunde säga mamma.

    Att känna sig avvikande vad gäller utseende idag som adopterad är näst intill omöjligt. Vi har ett så pass multikulturellt samhälle idag så faktiskt.. Det är ingen som bryr sig. Att ha människor med olika etniska bakgrunder, andra språk och kulturer inpå oss är standard. Vardag.

    Vi som är adopterade skulle må så mycket bättre om vi slutar med att leva i det förflutna, lägga dyrbar tid och energi på att fundera över de som faktiskt valde bort oss från första början. Släng offerkappan m a o! Som adopterad duger du precis lika bra som alla andra, oavsett bakgrund. Hur kan det komma sig att de flesta nästan förväntar sig att vi ska må dåligt, ha noll socialt liv, vara arbetslösa, trassliga sociala relationer etc etc..

    Jag motsätter mig offerrollen direkt!


    Det krävs inte mycket av en kille för att bli pappa, men det krävs en riktig man för att vara en far.
  • Elias mor

    Hur kan man orka lägga så mycket energi pga andra människors åsikter..

    Min kusin är adopterad från kina.hon hade blivit bortslängd som nyfödd... hon är 8 år nu och hade inte min morbror och hans fru adopterat henne, ja Gud vet vad som hade hänt henne.. att vara föräldrarlös är aldrig kul.. och barnhemmen är fulla av barn utan resurser att ge den kärlek och omvårdnad som ett barn behöver...

    så istället för att vara ledsen över att man blev bortlämnad så bör man vara överlycklig att adobtionen gick igenom och man hamnade hos några föräldrar som i de flesta fall )längtat länge efter att få barn..

    själv är jag svensk muslim,(stolt över det) syns tydligt på kläderna.jag väljer dock detta själv men det för med sig att jag inte känner mig svensk i andras ögon.. inte kan jag kalla mig arab eller något annat heller... som Jimmy åkesson (M) sa; är man muslim så kan man knappast vara svensk...

    Man måste vara tacksam för det man får i det här livet och tänka på att det kunde faktist ha varit värre...

Svar på tråden Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.