bebis juli 2011 =)

Hej! nu var det länge sedan jag var inne här.  Äntligen fått lite mage nu vid vecka 22. Egentligen njuter jag inte alls av graviditeten fast jag längtar efter bebben. Tycker inte ens om att bli rundare och otympligare. Jobbigt.... Min sambo tycker jag är vackrast i hela världen och jag tycker bara *blä*. Skitjobbig är jag och försöker hålla fasaden upp för barnen som inte ska förstå jag tycker det är jobbigt. Längtar till 15 juli när lillan kommit...

Usch ja vill inte mer...
Ja gråter inför sonen, så han får trösta mig..så otroligt fel...
ja orkar inte prata med nån, ja sitter bara tyst hemma och gråter hela dagarna och tycker allt är skit, ja tycker folk beter sig så jävla illa och vill bara be alla fara o flyga samtisdigt så är ja så ensam och de vill ja inte

Jag har mått jävligt dåligt, mest psykiskt.
Då jag aldrig velat ha barn och plus att det kom lite som en chock för mig att jag väl var gravid har jag svårt att acceptera det här...
Ser inte min växande mage som ngt fint, ser det som jättejobbigt, usch, då ska ännu fler människor behöva veta det... Har svårt att prata om det och ta gratulationer eftersom jag inte kan glädjas åt det så är det svårt att ta till sig av andra som vill göra det.

Till de vi berättat, mina föräldrar, mannens föräldrar, min chef och vars en kompis. Har varit noga när vi berättat att om de vill prata om det får de prata med mannen, för jag vill inte prata om det överhuvud taget.
Jag vill bara gömma mig i en bubbla och komma tillbaka närden är ute och jag inte längre är fet....(Ska hårdträna för att försöka få tillbaka min gamla fina kropp)..

BM har fixat så jag ska få prata med en kurator, får sammanbrott ibland och bara bryter iho och stortjuter och skäller ut mannen för han gjort såhär mot mig, jag vill ju vara smal igen, kunna ta en drink, kunna må bra och inte behöva oroa mig vilket jag gör, jag vill ju inte att den ska dö...

Pga detta har jag tsm med BM kommit fram till att Kejsarsnitt nog blir bäst för mig, stor del för att jag inte vill ha barn är just grov förlossningsrädsla och att eftersom jag inte känner ngt för det i magen och inte knytit några band är det en risk att jag kan beskylla barnet för smärtan av en förlossning och inte ta det till mig.
När mannen sa till svärmor att jag skulle snittas börja hon gnälla: "säg till henne att hon MÅSTE föda vaginalt, det är det mest underbara". Min underbara man sa bara att det var mitt beslut och endast mitt...

Hur har ni andra det med foglossning? Själv har jag det ganska illa, kan inte gå långa sträckor, inte böja mig eller lyfta tungt, konstanta smärtor i bäcken och blygdben..*suck*

Funderar nästan på sjukskrivning, men ändå inte. skulle dö av tristessen!