Tycker Du att skånska är en ful dialekt?

Skåningen är inte som andra.

Framför allt är han vacker.

Han har inte Stockholmarens lömska blick, inte heller Göteborgarens hysteriska talesätt eller Smålänningens hasande gång. Inte Sörmlänningens låga fotvalv eller Medelpadingens kutryggiga dolskhet.

Nej, Skåningen är i sanning en prydnad för mänskligheten. Likt ett majestätiskt monument höjer han sig över slätten. Hans blick är ärligt trofast, hans kinder glöder av hälsa och hans hållning är rakryggat reslig.

Ändå - allra vackrast är han inuti.

Där klappar ett ädelt hjärta och där har en obefäckad karaktär tagit sitt säte.

Lägg därtill en nästan överjordisk snabbhet i tanken; en klokhet och känslighet, som saknar motstycke någonstans. Ställ honom inför de svåraste problem, stapla upp framför honom all jordens bekymmer, kom till honom med konflikter och elände. Han kommer att lyssna tålmodigt på dina ämmerliga klagovisor, men du kommer också strax finna tröst i hans kloka lösning på världsalltet dilemma.

- Jaja, ska du höra honom säga, de bler nock bra me de.

Genom sekler av med- och motgångar, sociala och kulturella revolutioner, ockupationer och allahanda irriterande intrång i vardagen, har Skåningen lärt sig att kommer bara tid kommer säkert också råd. Blir man bara siddande är jordelivet inte konstigare beskaffat än att det efter ett tag återgår i normala gängor förr eller senare. Detta hindrar inte att Skåningen både lärt sig ingripa i skeendena och ibland kan ertappas känna både upprördhet och engagemang.