Forum Psykisk ohälsa - Känsliga rummet
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • får ångest av att jobba... på alla jobb

    Tor 14 apr 2011 20:09 Läst 38983 gånger Totalt 105 svar
    Tor 14 apr 2011 20:09

    Jag är 36 år och har en akademisk utbildning. Sedan jag tog examen har jag inte varit på samma jobb längre än 10 månader. Jag tar medvetet vikariat, säsongsanställningar, timanställningar, projekt, uppdrag, startar eget (fast det är inte så lönsamt i min branch, så det är bara extrajobb...)... allt utom fast jobb.

    Anledningen är att i början när jag är på ett nytt jobb trivs jag nästan alltid bra, sedan smyger ångesten sig på och lägger sig över hela tillvaron. Efter ett par månader är den outhärdlig och jag gör vad som helst för att komma bort. Jag överväger att köra av vägen på väg till jobbet, jag försätter familjen i ekonomisk kris genom att tacka nej till fortsättning o s v

    De två gånger jag har varit på jobb så länge som 10 månader i sträck har jag varit nära att gå under psykiskt. Jag har ändå hasat mig i mål, för plikttrogen är jag trots allt.

    Nu har jag varit på samma jobb i två månader. Sista två veckorna har jag fått lura mig själv för att ta mig till jobbet. Jag intalar mig att jag bara ska åka dit och lämna nycklarna... Jag har sådan ångest på morgonen att jag inte får luft.

    Detta stressar mig enormt. Min man har varit på samma jobb i många år, men är inte höginkomsttagare direkt och vår ekonomi är katastrof. I mellanperioderna utan jobb vill jag desperat ha vad som helst för vi mår kasst av den ekonomiska situationen, men väl inne på jobb tar det andra över. Jag tycker synd om min man som knegar på år efter år på sitt utan att klaga. När jag har korta tidsbegränsade jobb jobbar jag som 17 och stortrivs.

    Jag går inte på a-kassa i mellanperioderna, så det behöver ingen reta sig på.

    Vad är detta? Varför denna ångest?

  • Fre 15 apr 2011 03:12 #11

    Är det någon av er som funderat på att starta eget? Jag känner igen mig i era beskrivningar och det passar även in bra på min sambo. Vi är båda väldigt intresserade av att driva företag eftersom det skulle passa oss väldigt bra. Då har man kontrollen över jobbet istället för tvärtom på flera sätt.

    Entreprenörer skulle nog också ha samma problem som ni beskriver här om de inte drev sina företag.


    Knowledge comes from others, wisdom from within
  • Fre 15 apr 2011 07:03 #12

    Hej TS, det du ska titta närmare på är kanske att börja behandla din fobi med KBT (kognitiv beteendeterapi) på samma sätt som man behandlar skräck för hissar, spindlar osv dvs lära sig att stå ut med och hantera sin ångest.

    Eftersom du alltid (hittills) ohämmat har givit efter för din ångest, och kastat in handsken, så har du förmodligen ingen aning om vad det faktiskt innebär att ha varit på samma arbetsplats i t ex 3 år eller 5 år.

    Dels kanske du kan titta närmare på det här med KBT (via din vårdcentral) och dels kanske du också vid din höga ålder (36 år) måste börja finna dig i möjligheten att ha ett jobb under en längre tid eftersom det förmodligen kommer bli allt svårare att hoppa runt som timanställd eller springvikarie ju äldre du blir - både det att du själv inte riktigt orkar med det, och att arbetsgivare ställer sig tveksamma när de ser dit brokiga förflutna. Tänk dig själv en 52-åring som haft t ex 25 olika korta jobb på ett par månader vardera, som springvikarie eller timanställd för enklare uppgifter, och däremellan långa perioder av arbetslöshet. Det är DET som borde ge dig den verkliga ångesten och motivera dig att gå till vårdcentralen redan denna vecka för att höra dig för om KBT.

    Kanske skulle du ha ditt jobb på t ex Poolia eller någon liknande firma som erbjuder dig omväxling men ändå under hatten av att vara tillsvidareanställd. Har du provat det?

    Rådet till dig nu är dock att se det som ett experiment, en utmaning, om du kan vara kvar på det här jobbet i sex månader. Gör vad du kan för att uppnå det. Det kan hända, att när sex månader gått till ända, ser du att det inte var så farligt alls. Det är de där första 2-6 månanderna som alltid är värst, men eftersom du sällan haft jobb längre än så, får du bara del av den "tråkiga" ångestframkallande biten medan man skolar in sig på jobbet.

    En annan idé är att du gör något helt annat , yrkesmässigt, ifall det är yrket i sig som framkallar din ångest. Om det är arbetskamraterna, tag ett ensamjobb. Om det är kontor, tag ett jobb som kyrkovaktmästare. Om det är bristen på kollegor, ta ett jobb där det finns många kollegor.

  • Anonym (Ännu en)
    Visa endast
    Fre 15 apr 2011 09:03 #13
    Anonym skrev 2011-04-15 07:03:30 följande:
    Hej TS, det du ska titta närmare på är kanske att börja behandla din fobi med KBT (kognitiv beteendeterapi) på samma sätt som man behandlar skräck för hissar, spindlar osv dvs lära sig att stå ut med och hantera sin ångest.

    Eftersom du alltid (hittills) ohämmat har givit efter för din ångest, och kastat in handsken, så har du förmodligen ingen aning om vad det faktiskt innebär att ha varit på samma arbetsplats i t ex 3 år eller 5 år.

    Dels kanske du kan titta närmare på det här med KBT (via din vårdcentral) och dels kanske du också vid din höga ålder (36 år) måste börja finna dig i möjligheten att ha ett jobb under en längre tid eftersom det förmodligen kommer bli allt svårare att hoppa runt som timanställd eller springvikarie ju äldre du blir - både det att du själv inte riktigt orkar med det, och att arbetsgivare ställer sig tveksamma när de ser dit brokiga förflutna. Tänk dig själv en 52-åring som haft t ex 25 olika korta jobb på ett par månader vardera, som springvikarie eller timanställd för enklare uppgifter, och däremellan långa perioder av arbetslöshet. Det är DET som borde ge dig den verkliga ångesten och motivera dig att gå till vårdcentralen redan denna vecka för att höra dig för om KBT.

    Kanske skulle du ha ditt jobb på t ex Poolia eller någon liknande firma som erbjuder dig omväxling men ändå under hatten av att vara tillsvidareanställd. Har du provat det?

    Rådet till dig nu är dock att se det som ett experiment, en utmaning, om du kan vara kvar på det här jobbet i sex månader. Gör vad du kan för att uppnå det. Det kan hända, att när sex månader gått till ända, ser du att det inte var så farligt alls. Det är de där första 2-6 månanderna som alltid är värst, men eftersom du sällan haft jobb längre än så, får du bara del av den "tråkiga" ångestframkallande biten medan man skolar in sig på jobbet.

    En annan idé är att du gör något helt annat , yrkesmässigt, ifall det är yrket i sig som framkallar din ångest. Om det är arbetskamraterna, tag ett ensamjobb. Om det är kontor, tag ett jobb som kyrkovaktmästare. Om det är bristen på kollegor, ta ett jobb där det finns många kollegor.

    Jag förstår absolut rådet du ger TS, men om TS är som mig så skulle experimentet att hålla ut i sex månader lika gärna kunna sluta med en klinisk depression. Jag hade en deltidsanställning i ett år en gång (det längsta jobb jag någonsin haft) och jag förstörde mig själv totalt av det och blev heltidssjukskriven i flera år. Rådet att söka professionell hjälp håller jag absolut med om. TS, boka tid på din vårdcentral och berätta exakt hur det ligger till och se till att få remiss till öppenvårdspsykiatrin. Däremot vill jag råda dig till att lyssna på din kropps signaler på hur du mår och inte försöka spela duktig på bekostnad av din egen hälsa (där ditt psykiska mående ingår). Forstätt inte spinga maraton med ett brutet ben - det blir fan så mycket svårare att läka och du kanske aldrig blir helt återställd.


    QueenK skrev 2011-04-15 03:12:56 följande:
    Är det någon av er som funderat på att starta eget? Jag känner igen mig i era beskrivningar och det passar även in bra på min sambo. Vi är båda väldigt intresserade av att driva företag eftersom det skulle passa oss väldigt bra. Då har man kontrollen över jobbet istället för tvärtom på flera sätt.

    Entreprenörer skulle nog också ha samma problem som ni beskriver här om de inte drev sina företag.
    Jag har många gånger funderat på att starta eget. Det är egentligen det jag vill. Men det jag vill syssla med kräver ett ordentligt startkapital och jag är inte direkt kreditvänlig när det gäller några större lån, och egna sparade pengar finns inte. Jag är nog inte tillräcklig entreprenör för att se hur det ska gå till, rent praktiskt.
  • Fre 15 apr 2011 09:14 #14

    Jag tror det beror på att du känner dig stressad över att vara "fångad". Man MÅSTE kliva upp på måndagen och dessutom leverera saker. Man har ständigt en slags press på sig när man har ett arbetsliv. För de flesta är pressen överkomlig och kanske till och med stimulerande. Men mår man inte riktigt bra i grunden så kan man utveckla panikångest av det här.

    Sök help. Tror absolut du kan bli botad.

  • Anonym (lite lika)
    Visa endast
    Fre 15 apr 2011 11:56 #15

    Det är ju oerhört intressant att höra att vi är så många som upplever arbetet på samma sätt! Inte trodde jag att jag var helt ensam i universum, men inte heller att det skulle dyka upp så många likasinnade i en tråd som denna!

    Jag har som sagt också börjat studera igen, precis som flera andra också tydligen har gjort. Jag läser på distans och precis som någon annan beskrev så går det hur bra som helst eftersom jag själv väljer hur och när jag studerar. Jag studerar på långt mer än heltid och det går utmärkt, så det är inte kapaciteten som brister, utan det är ångesten som förtar mig när jag annars måste jobba.

    Att öppna eget skulle verkligen vara någonting för mig. Jag tror att jag är tillräckligt strukturerad, intresserad och skulle kunna jobba hårt men också sätta gränser. Problemet är att det jag skulle vilja öppna eget inom kräver att jag först arbetar kanske 10-15 år till, för att jag ska få kunder. Hur jag ska klara av att jobba så många år först, utan att göra mig ovän med hela min yrkeskår och bränna alla möjligheter till eget företag senare, det är för mig en gåta!

  • Anonym (lite lika)
    Visa endast
    Fre 15 apr 2011 12:00 #16

    Student: jag var precis som dig under hela skoltiden, måste ta ledigt när det blev för mycket lektioner. Böcker och tentor är inget problem, men lektioner helt oöverkomliga. Under universitetsstudierna var frånvaron lägre eftersom undervisningen var mindre, men under gymnasietiden, som innebar 40 timmar skola i veckan, hade jag galet mycket frånvaro. Sedan jag börjat jobba har jag varit borta mindre, jag pressar mig helt enkelt mer, men jag har fortfarande frånvaro ett par dagar varje månad, vilket kolleger och chefer irriterar sig på.

  • Anonym (sames­amebut­)
    Visa endast
    Fre 15 apr 2011 12:02 #17

    Hej ts!

    Jag känner igen mig i din berättelse... jag har alltd känt ångest av att gå till arbetet även om kollegorna har varit superbra, arbetsuppgifterna okej osv osv. Jag har känt att jag har fåt anik och inte kunnat njuta av livet för att jag har ont  magen av att jag imorgo ska tillbaka till jobbet.

    Jag trodde aldrig att jag skulle kunna ha ett fast jobb, jag drömde nästan om att bli hemmafru och bara sitta på rumpan hela dagarna. Men så utbildade jag mig till mitt drömjobb och fick ett fast jobb. Och det känns helt fantastiskt! Mitt problem var att jag inte funkade att jobba 8-17 med samma arbetsuppgifter varje dag. På mitya jobb har jag väldigt omväxlande arbete och träffar olika människor jämt, dessutom är mina arbetstider oregelbundna vilket gör att jag aldrig har ångest en söndagkväll längre. Helgkänslan infinner sig lite närsomhelst och jag har möjlighet att sova, träna och så på ett annat sät. Det är min räddning. Kanske skulle oregelbundna tider vara ngtfr dig? Då arbetar man ju dessutom intensivt under en period och är sedan ledig lite längre...

    Lycka till!!  

  • Anonym (Stude­nt)
    Visa endast
    Fre 15 apr 2011 12:29 #18
    Anonym (lite lika) skrev 2011-04-15 12:00:09 följande:
    Student: jag var precis som dig under hela skoltiden, måste ta ledigt när det blev för mycket lektioner. Böcker och tentor är inget problem, men lektioner helt oöverkomliga. Under universitetsstudierna var frånvaron lägre eftersom undervisningen var mindre, men under gymnasietiden, som innebar 40 timmar skola i veckan, hade jag galet mycket frånvaro. Sedan jag börjat jobba har jag varit borta mindre, jag pressar mig helt enkelt mer, men jag har fortfarande frånvaro ett par dagar varje månad, vilket kolleger och chefer irriterar sig på.
    Ja det är precis som du säger, att tentor och så är inget problem alls! Jag vet att jag är väldigt intelligent, och jag har aldrig behövt studera speciellt hårt för att få resultat. Just nu gör jag mitt examensarbete och det är så skönt! jag kan sitta hemma hela dagarna och studera litteratur och skriva lite när det passar mig. Min dröm är införandet av 6 timmars arbetsdag och att kunna jobba mycket hemifrån, eller ute själv och på eget initiativ. jag hoppas att det blir så i framtiden! För jag vill inte bara sitta hemma heller, då blir jag understimulerad :( svår balansgång det här
  • Anonym (lite lika)
    Visa endast
    Fre 15 apr 2011 14:18 #19

    Student: Jag blev också understimulerad när jag var mammaledig utan något att göra. Ett tag gick det bra och det var nyttigt att varva ner, men sedan fick jag tråkigt. Det var en nödvändig upplevelse för mig, att märka att jag faktiskt kunde sakna att jobba. Tristessen och tanken på att jag inte kan leva med ångest varje dag har sedan fått mig att börja studera igen.

    Jag har jobbat deltid tidigare, i perioder och då har det inte hjälpt. 80 % arbetstid är fortfarande alldeles för mycket för mig. Jag kan lika gärna jobba heltid. Jag tror ångesten har mera med känslan av att ofrihet och maktlöshet att göra, än den reella arbetstiden. Nu när jag har barn kan jag dock tänka mig att 80 % kanske ur den synvinkeln kunde ge mig mindre ångest.

    Samebutsame: att jobba skift är faktiskt någonting jag kunde tänka mig också, tyvärr finns inte den möjligheten varken i min tidigare bransch eller min nya.

    Chinchilli: gud, så jag hoppas att jag också kommer trivas med mitt jobb när jag studerat färdigt denna gång! Du ger mig lite hopp i varje fall :)

  • Fre 15 apr 2011 14:42 #20

    Hej TS!

    Jag är precis som du! Det är konstigt att det funkar att gå hemma, för det är ju mycket att göra hemma också, men så fort jag börjar arbeta är det kört! Det går ett par veckor, men sedan kommer problemen ett efter ett. Till slut är det bara bovägga!!

    Skumt, är det. . . Har du testar mediciner eller andra behandlingar?

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll