Joppelina skrev 2011-06-09 09:58:18 följande:
Igår syndade jag nog på de flesta punkter, till och med oskyddad sex. förrutom spiralen då
Men vi båda var nytestade
Jag är, hur ska jag nu definiera det, polygam singel med flera långvariga kk-förhållanden samtidigt. Inga fylleragg och ONS här inte,,,
Är oerhört attraherad av mina alskare på olika sätt. Och känner kärlek som till en god vän till dom. Vi kan umgås utan att ha sex också. Och en av dessa har jag alltså träffat under 11 år. Kanske längre än många haft sina fasta förhållanden här.
Jag levde ju trogen i ett fast förhållande i 17 år som dessvärre tog slut av flera anledningar. Försökte hålla ihop detta under många år innan det till slut var en omöjlighet. Så jag har säker också levt trogen med en partner lika länge och kanske längre än många som skrivit här.
En tanke bara. Man trodde väl aldrig när man var 25-30 att det skulle ta slut. Men det gjorde ju det ändå. Ska man då som singel vänta och leva i celibat resten av livet om man inte skulle hitta den rätta igen.
Att människor lever ihop och lyckas hålla samman i 40-60 år har jag upplevt. Men få har kvar samma kärlek och känslor för varandra. Att se ett par pussas likt nyförälskade tonåringar och ändå firat sin 60-åriga Bröllopsdag har jag haft den äran att få uppleva ett par få gånger. Beundransvärt.
Men hur många sådana par finns det? Man vet ju ingenting om framtiden. Om 10 år så kan man vara lika förälskad som innan, men lika gärna kan man ha vuxit ifrån varandra så mycket att man lever ihop som två främlingar. Framförallt om man träffas vid tidig ålder.
Tror du har en poäng där. Jag tycker det är ybermysigt att se de som hängt ihop länge och fortfarande blir kära I varandra och sånt, underbart att se. Tror dock de är få som hittar rätt med en gång i livet eller att det är rätt 10 år senare, det är så olika och för min del är inget av det fel.
Det som är fel, tycker jag är när folk slutar leva eller göra saker för sin egen skull, när man hänger ihop utan att älska varandra för barnens skull osv, men visst det är ju deras val, jag uppfattar det dock som tragisk och tycker synd om dom.
Att finna kärleken har ju inget med ålder att göra, min mamma var 40 när hon mötte sin man, då hade hon vart ensam med 4 barn i många år och den yngsta var typ 12, de är ihop ännu och det har gått 11 år, så jag håller hoppet uppet med att det finns ingen ålder då kärlek inte längre är viktigt eller går att finna, så om jag så är 60 när jag möter mannen i mitt liv, så kommer jag uppskatta honom lika mkt som jag skulle göra om jag snubblade över honom idag
Att få älska och bli älskad är en gåva.
Tills dess tänker jag fortsätta leva mitt liv så som jag vill och mår bra av
Antar att jag är "äckligare" än någonsin! 
