HäxanSurtant skrev 2011-06-09 10:17:11 följande:
Tror du har en poäng där. Jag tycker det är ybermysigt att se de som hängt ihop länge och fortfarande blir kära I varandra och sånt, underbart att se. Tror dock de är få som hittar rätt med en gång i livet eller att det är rätt 10 år senare, det är så olika och för min del är inget av det fel.
Det som är fel, tycker jag är när folk slutar leva eller göra saker för sin egen skull, när man hänger ihop utan att älska varandra för barnens skull osv, men visst det är ju deras val, jag uppfattar det dock som tragisk och tycker synd om dom.
Att finna kärleken har ju inget med ålder att göra, min mamma var 40 när hon mötte sin man, då hade hon vart ensam med 4 barn i många år och den yngsta var typ 12, de är ihop ännu och det har gått 11 år, så jag håller hoppet uppet med att det finns ingen ålder då kärlek inte längre är viktigt eller går att finna, så om jag så är 60 när jag möter mannen i mitt liv, så kommer jag uppskatta honom lika mkt som jag skulle göra om jag snubblade över honom idag
Att få älska och bli älskad är en gåva.
Tills dess tänker jag fortsätta leva mitt liv så som jag vill och mår bra av
Just när jag höll på att separera så började jag på ett nytt jobb. Och där fanns detta paret jag tänker på. Varje kväll när de pussade varanda gonatt och man såg kärleken lysa i deras ögon så började jag gråta inombords, och undrade vad det var för fel på mej som inte kunde hålla ihop mitt förhållande. Jag glömde alla de gånger då jag varit behandlad som en dörrmatta och alla slagen, utan då hamnade jag i den situation som jag tror många förr i tiden känt att man till varje pris ska hålla ihop i nöd och lust. Men för mej var det bara nöd.
Att jag lyckades uppbringa styrka att ta mej ur ett destruktivt förhållande är jag idag så ytterst tacksam över. För själv så tror jag att jag ej hade levt idag om jag hade stannant kvar.
Antar att jag är "äckligare" än någonsin! 
