Är det rätt att adoptera sn-barn?

Att påstå att man är svensk när man ser ut som en kines är att förneka sitt ursprung.

Hur ska du ha det? I #485 skriver du "Jag är svensk. Min släkt är både svensk och Göteborgare. Lååångt tillbaka."

Han citerar min presentation i det inlägget, i ett försök att misskreditera mig. Han tror att det är samma sak att beskriva sin bakgrund som att identifiera sig med en stat eller nationalitet.

Snurrigt det blir här då...Bäst att förtydliga:

"Jag är svensk. Min släkt är både svensk och Göteborgare" i citat 485 är Butterflowers egna ord (om sig själv) 

Personen med ungers/peruansk bakgrund är Dorian Ertymexx 

För övrigt stavas "göteborgare" med litet g. Kan vara bra att veta för den som är noga med etiketterna... 

Ja, och i #532 skriver samma skribent "Jag är en komplicerad personlighet med blod från många kulturer och folkgrupper. Jag är född i Ungern av en ungersk mor, men min far är från Peru. Jag har även spanskt, quechua (inkaindianskt), kinesiskt, tyskt, judiskt och kanske också arabiskt och rumänskt blod i mina ådror.

Töntigt och patetiskt?" som ett svar till Dorian E. OBS att citattecknen har jag satt dit. Buterflower uppger inte att det är ett citat, än mindre var det är hämtat. Av vilken anledning ser VNmamman sig manad att förtydliga detta?

Faktum är att butterflower har slagit knut på sig själv. Behöver h*n förtydliga kan h*n få göra det själv. Om h*n klarar det, vill säga.

Jag vet att "göteborgare" stavas med litet g, men när man citerar ska man göra det ordagrant med stavfel och allt. Se #485.

Att påstå att man är människa när man ser ut som ett lejon är också att förneka sitt ursprung

Allvarligt talat, jag tycker du skriver många obehagliga saker men fyrkantig tycker jag inte att du är. Därför tror jag du egentligen förstår att frågan om vad man ÄR är mer komplexe än vad du ger uttryck för.

Många svenskar med ursprung i andra länder (inte bara adopterade) upplever att de har dubbla identiteter. För de flesta är det berikande, för en del kan det periodvis vara förvirrande.
Också för omgivningen kan det vara förvirrande, vi vill så gärna dela in människor i enkla kategorier. Men självfallet ska man respektera den enskildes uppfattning om sig själv.

Många svenskar med ursprung i andra länder (inte bara adopterade) upplever sig som svenskar och inget annat. Låt dem göra det. Varför ska omgivningen tvinga på dem en uppfattning om sig själva?! 

Och vem ska avgöra om mitt liv är "värdigt" eller "meningsfullt",  jag själv eller omgivningen?

Har jag skrivit något om dettra någonatanns?
Jag pratar om foster och nyfödda, som inte överlever utan medicinska insataser.
Vi kan rädda i princip alla barn, frågan är om det är rätt?