Vår- /Sommarbebis 2012 efter IVF

V27 idag! Jag älskar att va gravid!
Tycker dock det är lite tråkigt när folk vill veta vad man han för krämpor. Visst har man ont här och där men varför är det så intressant!?

Har börjat på vattengympa för gravida! Det kan verkligen rekommenderas! Så härligt är det.

7feb: Skönt att allt såg bra bra ut på UL. Jättefin mage, nu är snart våra bebisar här!

Här är min "mammatatuerade" mage i v 36 (35+0)

Känner ni verkligen hela tiden att ni är positiva? Jag blir nyfiken för jag får väl erkänna att jag inte gör det även om jag inte precis skriver om det stup i kvarten. Kan också känna att det är jobbigt ibland just för att vi försökt 4 år och har gått igenom så mycket med sambons cellförändringar och det som man trodde var missfall + en massa andra sorgligheter, att jag borde vara lyckligare men det är dom att orken inte räcker riktigt till det också. Det förväntad lite av en också med tanke på att vi kämpat länge, men nja lyckorus varje dag har jag svårt att känna.

moii: Nej, jag är inte 100% överlycklig hela tiden. När jag på natten går upp för att kissa för 7:e gången och magen krampar och höfterna strejkar då är jag väl inte världens mest positiva. Det jag tror jag klagar mest över är allt jag inte fixar att göra, har jag haft en dag där jag tex städat lite och varit och handlat så klarar jag inte mer och måste vila i två dagar efteråt, det kan jag tycka är jobbigt. Jag har orken och energin men jag får så förbaskat ont.

Jag har skrivit det förr, att man ibland känner sig negativ, orolig, deppig är helt okej och det viktiga är att inte ha dåligt samvete för det, alla känslorna är viktiga och värda att accepteras.

Men jag har ganska lätt att vända det negativa till att känna tacksamhet, så även om natten har varit fruktansvärd så kan jag vakna på morgonen och vara glad över magen. Lite luddigt...Förstår du hur jag menar?

Jag har haft några ordentliga svackor, senast en hel dag när jag grät från morgon till kväll typ. Helt utan anledning, jag fattade själv inte varför tårarna kom så plötsligt. Hela dagen kändes allt bara fel, jag kände ingen glädje alls, inte ens när bebisen sparkade och höll låda där i magen. Inget hjälpte, inget kändes kul... men dagen efter var allt som vanligt igen. Jag hade sovit ruskigt dåligt natten innan, tror det var lite därför... plus att jag vart sjukskriven och bara drällt hemma och känt mig oduglig och värdelös på dagarna när jag inte kan göra nått vettigt pga foglossning. Jag tror i alla fall att det är helt normalt att man inte är överlycklig hela tiden, det ÄR man ju inte. Innan trodde jag nog att jag skulle skutta runt på rosa moln hela graviditeten om jag bara blev gravid, men så är det inte alltid. Men förutom mina (lyckligtvis få) dagar med total depp, så känner jag mig jäkligt lycklig iaf några gånger om dagen. Det är ju så mycket hormoner som flyger omkring i kroppen så ibland vet man inte om man ska skratta eller gråta ;)

Najje, så är det ofta för mig med. Det är frustrerande att bli så sliten av minsta lilla. Jag krattade lite häromdagen och sen var det kört att göra nått alls dagarna efter... jag känner mig så jäkla oduglig om jag inte gör nått på dagarna, plus att man jag får överskottsenergi som jag inte kan göra av med om jag har ont. Men kroppen säger ju ifrån, så det finns inte så mycket annat att göra än att vila... hur trist det än blir ibland.

Najje, du är så fin med din kula :) Helt otroligt att det får plats två grabbar därinne!!    

Tjusigt Najje!! Du ser liksom ändå " nätt" ut! Kul att se magar!!!! Jag trodde jag skulle svälla som en ballong denna graviditeten eftersom alla säger att man är större med andra barnet. Inne på fl med sonen vägde jag 64 kg och nu väger jag 62 och har ca 5 veckor kvar, så det känns som en bra. Jag är oxå tacksam och glad över detta efterlängtade barn men har skitsvårt att skilja på det och krämpor eller sömnbrist eller smärta. Vaknar jag efter 8 kisspauser under natten och foglossning är jag inte glad men jag kopplar det liksom inte till graviditeten. Jag tycker inte man ska stå ut med mer bara för man kämpat för att bli gravid. Jag ser bara bebisen som ska komma snart och inser helt enkelt att jag tycker det är rätt så jobbigtft att vara gravid. Nu har vi alla förutsättningar och kroppar och känslor men så är jag ihopsatt:) Hoppas på KS redan i v. 38 pga mina besvär då är det snart dags!!! Vi får fortsätta tråden med bebissarna, ska bli kul att se hur många pojkbebisar det blir:)

Julia: Precis så är det! Man vill men kan inte.. Tack, jag tycker allt att det börjar bli lite tungt nu, men de verkar trivas bra, så det är väl bara att fortsätta vänta!

7feb: Det är nog första gången i hela mitt liv som jag har blivit kallad nätt, det kommer jag leva på läääänge!
Jag har ju "bara" gått upp 6,5 kg än så länge, BM trodde jag kanske kommer gå ner 10-15 kg efter förlossningen. Jag ser inte riktigt själv att jag har smalnat av, men alla säger det. Fick en påse med byxor och kjolar (inte mammakläder) av en kompis  och blev jättebesviken när jag såg att alla kläder var typ två strl mindre än det jag hade innan jag blev gravid... men allt passade utmärkt, så det är väl bara att inse att bli gravid var den bästa bantningskuren för mig (synd att det tog 7,5 år och 20 kg upp på vägen bara)...

Såklart måste vi hålla ihop när bebisarna är här! Då ska vi ju stötta varandra genom vaknätter, jobbig amning, ledsna bebisar, första leenden, stress och press och massor av kärlek!!!!

Jag verkat ha fått en "ovanligt" balanserad hormonnivå. Jag har inte gråtigt eller blivit arg på grund av graviditeten. Jag har inte mått ella eller haft några krämpor. Det har man ju alltid hört, att mannen får stå ut med mycket från sin gravida kvinna. Men jag har inte gråtit för någonting annat heller, mår för det mesta väldigt bra och det liksom bubblar i mig, och jag blir lättare rörd av att se någonting fint eller kärleksfullt i min omgivning. Jag känner mig som förälskad, men kan vara mycket annat som påverkar också. Har börjat fundera på vad jag vill göra med "livet" och har fått mycket energi från det. Och våren i sig får mig alltid att bli kär. Pratade med mina fastrar och alla har mått väldigt bra. Kanske en bra gen där .

Fast jag är i v. 30 nu och börjar få ont, eller mer som träningsvärk eller mjölksyra, i korsryggen. Mest på kvällar och nätter. Ont i höftbenen när jag sover, men det brukar bli bättre under dagen. Jag har har haft en intensiv jobbvecka med mycket rörelse och sena dager, och jag börjar nu inse att jag faktiskt är gravid och inte "kan" göra allt som vanligt.

Jag har gått upp ganska mycket. I mitt huvud är min normalvikt 58 kg, men jag vägde 65 på invägningen vid IVF. IVF:ens hormoner fick mig att gå upp en hel del. Nu hos barnmorskan i v. 30 vägde jag 80 kg. Mina vänner säger att det inte syns så mycket, då det mesta sitter runt rumpan och  höfterna och inte så mycket i ansiktet.  Men jag känner helt klart skillnad. I sommar, eller så fort kroppen känns 100% igen så ska jag ner till min "originalvikt". Hoppas på att gå ner igen vid amning också. Hoppas allt vill funka. Amning är nog det jag är mest nervös för. Jag är rödhårig och har mycket fräknar och blek hy. Mina bröstvårtor och vårtgårdar är både små, ljusa och ömtåliga.

Idag snöar det! 1 april imorgon. Känns ändå som att sommaren är nära nu.

Kram till er alla. Kram Moa Li