Vår- /Sommarbebis 2012 efter IVF

Julia, Najje, 7feb, Belfen och Moii, mina fina nätvänner, vad skulle man göra utan er. Tack för alla kloka och stöttande ord och inte minst er förståelse, och tack för att ni delar med er av era upplevelser och nojjor.

Jag har stort förtroende för den kompetens som finns hos personalen på förlossningsavdelningarna idag. Men min oro grundar sig i att detta är vår absolut enda chans till att få bli föräldrar - det får liksom inte gå snett. (Det får det ju aldrig göra!!) Jag har bekanta som förlorat barn strax innan och under förlossning och vet att det hör till ovanligheterna, men ett löfte om kejsarsnitt skulle definitivt lugna mig då jag vet att allt sker under mesta möjliga  kontrollerade former och därmed har man gjort allt som står i människans makt att hjälpa ett litet mirakel till världen.
Egentligen är jag inte den oroliga typen och hade det varit så att vi lyckats bli gravida under helt normala förhållanden så hade denna oro inte uppstått, det är jag övertygad om. Men jag tror jag är "ärrad" av många år (läs 6) av försök och en känslomässig berg och dalbana kantad av negativa besked i olika former. Någon form av posttraumatisk stress kanske.

Detta är dock inget som kastar någon mörk skugga över själva graviditeten, som jag upplever som ren lycka. Jag njuter av varje spark occh rörelse. Men det är som om oron ligger där och lurar latent och när den kommer på tal så bubblar det upp och det känns som att peta i sår som börjat läka. (Ursäkta mina tramsiga metaforer, men det är lättare beskriva genom att hitta liknelser..).

Nä, nu har jag gnällt klart. Jag tar verkligen till mig av alla lugnande kloka ord ni alla skriver och får helt enkelt försöka tänka positivt och hoppas på det bästa!

Tack för att ni finns!

Och Julia, vilket fint lapptäcke!! Jag önskar verkligen att jag hade tid och ork att pyssla lite mer och göra något så fint!   Jättefint, det kommer bebisen vila gott under!   
          

:) Se till att du fåt samtalsstöd! Oavsett om du bestämmer dig för vaginal eller KS förlossning. Jag står precis vid mållinjen att ta beslutet om KS och förstår dig. Det enda man vill ha är garantier och det är det sista man kan få så jag förstår absolut ditt resonemang. Och jag är övertygad om att om man väljer KS pga rädsla så gör man det rätta! Min vaginal fl var hemsk, jag trodde jag skulle dö. Jag tappade all kontroll och reson. Jag var änå ganska " cool" innan. Nu hade jag en komplicerad fl med stort barn som fastnade så sugklocka fick användas och jag sprack så illa att det nu är därför jag överväger KS. Min kropp skulle rent teoretiskt kunna genomföra en vaginal fl med mycket kunnig personal men jag är så rädd för att bli rädd och tappa kontrollen igen och det gör mig till en mindre bra vaginal föderska. Min kropp min rädsla la krokben för mig och hade jag vetat det första gången som du vekar känna om dig själv och din kropp hade jag resonerat annorlunda, jag hade inte nödvändigtvis valt bort vaginal fl men jag hade sett till att få samtal innan om fl. Så stor kram till dig och styrka!

Bouilotta: Detta är också i princip vår enda chans att få barn och sorgligt nog var vår vän med om samma sak som din, det sätter sig fast men jag ska säga att jag har tittat på ganska mycket förlossningsprogram, de som sändes på svt för några år sedan och det har ändå gjort att jag inte är orolig för just förlossningen. Jag vet att det kan bli snabba beslut och jag förstår att det kan bli kniviga situationer men det har varit väldigt skönt att se hur de löser situationerna. Men jag kan förstå att du känner att du vill ha kontroll och att du vill ha en plan för hur och när och att allt är förberett.Det borde inte vara problem, jag vet flera som fått KS på ungefär samma grundr som du så varför skulle du inte få det menar jag?

Något jag också undviker som pesten är att läsa folks förlossningsberättelser och så fort någon försöker berätta om sin fruktansvärda upplevelse så säger jag nej tack för jag behöver inte det just nu.

Har man som vi har kämpat och kämpat och längtat och kämpat i flera år så..

Men en sak måste jag säga att jag är fortfarande lite eller ganska distansierad på ett sätt från att det kommer en förlossning här snart. När folk frågar om jag är orolig så känner jag oftast att ja just det ja, förlossningen kommer ju också.. Och visst känns det ett visst obehag för att det ska göra ont och vad som kan hända med mig, men nej, jag har nog tur som inte känner mig så orolig för just den biten. Det räcker med all annan oro som man har kring det som sker nu och det som kan ske sedan.

Men jag tyckte att någon hade ett bra råd, skäms inte över din oro, den är ju reell och du upplever den så du måste få hjälp med den.

Lycka till!

Hu vilken hemsk upplevelse, stackare! Skönt att allt slutade lyckligt med dig och barnet men vilken pärs! Och man kan ju aldrig veta hur ´händelseloppet blir. Det kan säkert vara en alldlels fantastisk upplevelse men det kan lika gärna bli som det blev för dig. Det går aldrig att förutsäga, bara hålla tummarna och hoppas på det bästa. Men i min värld så är det inte tillräckligt lugnande, att hålla tummarna och hoppas på det bästa. I din situation, med den valmöjligheten, skulle jag abolut valt KS.

Remiss är skickad för sådant aurorasamtal till Karolinska och jag kommer nog att gå på det även om det känns som en smärtsam process att ta sig igenom. Men vem har sagt att något ska vara lätt?! 
Det känns motigt och jobbigt att delta i samtalen men jag förstår ju att det inte finns någon genväg direkt och det kan ju vara så att det känns bättre efteråt även om jag kommer vara svullen av rödgråt.

Ledsen om jag startade en negativ diskussion om något vi alla står inför, förlossningen. Det vara inte min mening att sprida oro, bara att ventilera lite tankar. Men ni är ju alla kloka flickor och är säkert mer stabila inför detta än jag är.    

Klart du ska ventilera! Och jag skrev bara om min " hemska" fl för att ämnet var uppe inte för att skrämma eller stöta. Oroa dig inte, bara keep on track. Håll fast vid vad du känner. Kram

Vill dela med mig om en liten historia jag hört. Låt den få fortsätta att vara sann. Jag läste om en kvinna som var gravid men tidigt under graviditeten hamnat i koma efter en olycka. Hon födde en bebis vaginalt, och det är för mig ett bevis på att kroppen klarar detta själv. Jag försöker lära mig att slappna av, andas och tänka på denna kvinnas förlossning när jag blir nervös inför förlossningen. Jag går på vattenyoga/vattengympa och lär mig lyssna på min egen kropp. Ska dit imorgon igen - helt fantastiskt.

kram

Bouillotta och 7feb: Jag tycker det är bra att ni lyfter era tankar och erfarenheter. Jag tycker den här tråden är så bra och givande att vara med i och grunden till att dela sådana här ämnen måste väl vara trygghet... otroligt att ett antal främmande kvinnor kan diskutera och dela så många personliga ämnen.
Kram till er alla!

För er som känner oro inför förlossningen kom jag på att jag har en meditations-skiva här hemma. Den heter Avslappning för blivande mammor, och jag tror den finns på www.theta.se. Jag lyssnade på den en gång när jag var orolig för mf i början av graviditeten, men så började berättar-rösten prata om fokus inför förlossningen och då stängde jag av. Ville inte tänka på förlossningen då när jag var i vecka 8 eller vart jag nu var. Men jag ska lyssna på den igen, och se om det kan vara till någon hjälp. Jag tror att det är viktigt att förbereda sig, gärna med meditation och avslappningsövningar. 

  

  

Tack! Det är bra fokus att ha att tro på sin kropp tycker jag! Både via berättelser och inre fokus/ meditation. Och jag vill bara poängtera att det som hände mig är ovanligt!! Och jag tror att om sjukvården varit mer alert hade de sett att han var för stor och jag för liten. Jag skulle göra vad som helst för att få kunna föda vaginalt och samlat som de flesta kvinnor har möjlighet att göra! Det är en fantastisk upplevelse, det tycker jag trots allt! Stor kram till er alla

7feb, jag ser nu hur det nog ser ut, att jag syftade på ditt inlägg här i tråden om din förlossning när jag skrev att jag skyr jobbiga förlossningsberättelser som pesten, då är det inte. Jag menade i allmänhet! Du vet när folk ska börja berätta om sin 40timmars förlossning där både det ena och det andra har hänt för att jag ska veta vad som ska hända osv.. det är mer så jag menar. Förlåt om det verkade som att jag syftade på dig!