Juni-barn

Jag har också ett jobb med delvis långa arbetspass. Jag var halvt sjukskriven hösten 2010 pga värkproblem. Min läkare hade skrivit tydligt att inte skulle jobba mer än 5 timmar. Tyvärr funkar inte detta på f-kassan för i deras värld ska man jobba halva arbetspass om man är halvt sjukskriven. Detta skulle i mitt fall betyda att jag vissa dagar skulle jobba 1,5 timme, vissa 2,5, andra 4,5 och vissa 13 timmar!! så olika är mina arbetspass. Konstigt system tycker jag. Eftersom jag inte klarade att jobba 13 timmar så fick jag bli helt sjukskriven i stället trots att jag hade klarat att jobba halva arbetspass max 5 timmar!

Jag vet inte om jag har talat om det men om ca 3 veckor blir jag mormor! Längtar

Ja det skabli jättekul men det har inte bara varit lätt och vi har pratat mycket och kommer behöva fortsätta med det.

Gulligt sagt av din son. Vi har fullt upp med att förklara för vår 2,5 åring att hon ska bli moster först och storasyster sen. Förhoppningsvis kommer förstå mer när systern barn är ute.

Såfort vi säger att vi ska träffa någon baby så tror hon att det är den babysen som ska komma. Hon blir jättebesviken när storasyster kommer ensam. Men det går snabbt över för hon älskar sina storasyskon   

Ja framförallt för min dotter. Vi har en fantastisk relation men det kräver mycket jobb och öppenhet. Det vill ju till att man inte blir vänninor utan fortsätter vara mamma och dotter. Vi umgås mycket redan i dag så det kan bli svårt. Nu har hon börjat förstå och tycker att det ska bli kul, i början skämdes hon för sina känslor. Det som är lite annorlunda att vi har alla fem barnen med 22 å emellan och med samma föräldrar. Hade man börjat om med en ny partner hade ingen direkt reagerat. Jag måste också passa på att berätta att det är en HELT annan känsla att bli mormor jämfört med att bli mamma. Det är jättekonstigt men så är det. Jag har varit noga med att hon har haft sin graviditet och sina berättelser. Mitt kan vänta, dels har jag långt kvar dels har jag gjort det förut.

Eftersom vi redan har en sladdis blir det inte så stor skillnad. Vi är liksom i småbarnstiden ändå. Vi ser det som att vi kommer kunna hjälpa till mycket, om dom vill, eftersom vi redan har vaknätter, blöjbyten, leksaker mm mm. I början när hon blev ledsen funderade jag faktiskt lite på abort, självklart skulle jag inte tala om för henne att jag gjort det, men den tanken sköt jag bort ganska snabbt.

oj vad långt det blev.      

Hon är 22 år och jag är snart 42. Det är bara roligt att ni frågar. Era funderíngar kan säkert hjälpa mig att förstå henne också:) Min dotter bloggar, jag har tipsat henne om att skriva om detta, om inte annat som lite terapi;) I bland blir jag också sugen på att blogga men jag är så dplig på allt sånt här. På tal om det, flera av er pratar om bildtråden, vad är det?

Vad gulliga ni är. Faktiskt så är det lite unikt. Förra gången, för 3 år sedan vet jag inte hur många gånger vi fick frågan om det var med samma partner:) Lite roligt att kunna säga att det är det. Inte med det sagt att det alltid har varit en dans på  rosor, vi har gått igenom våra kriser. Och vi är absolut inte bättre än någon annan. Det skulle var jättekul att blogga men jag måste i så fall få lite hjälp av mina barn att komma i gång.

På tal om att börja om så känns det helt rätt för vår del. Min man var mer skeptisk men han är en mycket snäll man och make så han "gick med på det" och tycker i dag att det är lika kul som jag tycker. För några år sedan träffade jag en tjej, en ytligt bekant, som hade skaffat en sladdis men en ny man. Hon lovordade detta och sa att alla skulle få vara med om detta. Jag tyckte hon var helt knäpp och tyckte riktigt synd om henne, jag var i helt fel läge i livet. Nu vet jag att detta var nåt för mig, så när jag träffade henne förra sommaren berättade jag hur jag kände.    

Tack för ett långt och uppmuntrande svar. När vi hade tre barn, varav den yngsta var 14 blev jag ofrivilligt gravid. Spiralen hade åkt ut utan att vi visste det, mannen hade precis börjat ett nytt jobb och jag har problem med ryggen. Dessutom hade jag bara ett år tidigare gjort en bröstoperation. För mig tog det inte lång tid att veta vad jag ville, det var värre för mannen. Vi gick nån vecka och sa inte så mycket till varandra mer är det vanliga vardagssnacket, vi pratade alltså inte barn. när veckan gått kom mannen hem från jobbet på lunchen, kramade om mig och sa att han ville behålla barnet. JAg blev så glad! Det gick ett par veckor eller tre, jag minns inte, så fick jag missfall, min värld rasade samman. KOnstigt vad fort man vänjer sig vid tanken. Ytterligare några veckor gick sen bestämde vi oss för att skaffa en sladdis. Det togs emot med blandade känslor av våra stora barn. 14 åringen sa inget till sina kompisar förrän jag var i typ 6 månaden, då hade jag gått med kryckor i 4 månader:) Pojken blev jätteglad och den äldsta likaså. När minstingen var 1,5 år hände samma sak. Det verkade som min kropp hade börjat stöta i från spiraler.

Även den här gången bestämde vi oss för att behålla barnet, det skulle ju vara kul och nyttigt för lillan att få ett jämnårigt syskon. Tyvärr slutade även denna graviditet med missfall. Vid ett tidigt u-ljud upptäcktes en sk mola. Jag fick skrapa och återigen var jag jätteledsen. Vi hade ju börjat planera hur allt skulle fungera praktiskt. Vi bestämde oss även denna gång för att försöka igen. Jag har alltid haft lätt att bli gravid, ett p-pillerbarn och två spiralbarn:) men den här gången tog det lite tid.   
 
jag tror precis som du att min äldsta dotter kommer förstå när hon själv fått barn. Till saken hör att de vet att jag blir väldigt dålig när jag är gravid och ett bra tag efter, så mycket av deras oro och tveksamhet beror på omtanke om mig. Kul att höra att din mamma resonerar som jag 

Dancia; Precis, du slår återigen huvudet på spiken. 14 åringen som var så skeptisk med sladdisen sa för ett tag sen:- mamma vilken tur att du fick missfall.... annars hade vi ju inte haft Alva nu. Glömde skriva förut  att alla tre är jätteglada åt lillasyster idag och att dom hjälper till, utan krav helt frivilligt

Vad härligt med F-kassan. Hoppas jag får min snart också. Det är så jobbigt att gå och vänta och inte veta. Tyvärr är det bara en vecka sedan jag skickade in det så det lär väl dröja. Förra graviditeten var det inga problem så jag håller tummarna. Min dotter gick med kraftiga sammandragningar men hon har snart gått tiden ut, håller tummarna att det blir samma för dig

baby 1112: ja det är häftigt. Vilken vecka är du i? Jag känner inte jättemycket heller och kände första ganska sent jämfört med de andra men fick aldrig veta hur moderkakan låg