Här kan du skriva det där sms:et eller mailet du så gärna vill men inte vågar skicka!

Det har gått så lång tid nu och alla tankar är sedan länge tänkta, inte bara en gång. Egentligen finns det bara en enda sak att säga - jag älskar dig.

Underbar tråd, here we go!

1: ?Jag visste att jag hade rätt hela tiden och borde ha gått på min magkänsla från första början. Vem fan är 36 bast och förälder, som på fullaste allvar bl.a. retuscherar magrutor på sig själv och lägger ut i sociala medier; och förväntar sig att folk ska gå på det? Jag har sett dig naken, och där finns bristningar, inga magrutor, dessutom tog du bort kommentaren från en tjej som sade att du var fin som du är. Pinsamt! Du är den mest falska och oärliga person jag någonsin mött och dessutom är du korkad, ljug ordentligt åtminstone utan en massa usla ursäkter som hör hemma på mellanstadiet om ens det. Jag SKÄMS över att ha varit din låtsasflickvän, tills jag efter ett tag insåg att du inte pallade att vara själv, du gav sken av att vara så stabil och trygg när du i själva verket har sämsta självkänslan ever och inte klarar av att stå på dina egna ben. Stå för det för i helvete och deala med dina barndoms-issues istället för att trösta dig med en ny tjej några dagar efter jag dumpade dig, trots att du bedyrade hur mycket du älskade mig och aldrig har träffat någon som mig, det bästa sexet du någonsin haft dessutom. Ha. Jag ser fram emot den dag allt kommer komma ikapp dig, när tex ditt barn kommer ifrågasätta varför hans pappa ljuger och förskönar allt. Tönt.?

2: ?Jag älskade dig och såg dig som min själsfrände, fastän det gått lång tid så har jag tänkt på dig varje dag men det kommer du nog aldrig få veta?.

Jag har inget sms jag inte vågar skicka men var nyfiken på vad som skrämmer er andra att våga skicka.

Visste ni att ni att för att komma över någon krävs det inte kontakt med personen, när ni skriver dessa sms här, eller skriver ett långt brev hur ni känner som om det är till personen, så lurar ni er hjärna att ni sagt det till den det gäller. Du kan till och med tänka att personen du vill säga något till är ett föremål i det rum du befinner dig i, och du kan tala med föremålet och det kommer kännas exakt som att personen var där.

Väldigt effektivt som jag använt många gånger när man inte mår bra av att fortsätta ha kontakt med personen men inte kunnat släppa taget.

Men till alla ni andra som VILL ha kontakt med någon men inte vågar, DO IT förfan!!

Jag skäms lite i efterhand att jag föll för någon som var så mycket äldre som du.

Jag skäms för att jag trodde på alla dina fantasi drömmar om att du och jag kunde bli något bra trots det, och att vi kunde, vågade och ville bryta normen för att bara med varandra.

Jag hatar att jag föll för att du sa att du ville allt med mig, skaffa barn och hus, resa till fjärran platser när du lika snabbt bara vände kappan efter vinden.

Det värsta av allt är att jag vet att du ångrar dig men att jag aldrig kommer kunna ge dig min hand igen oavsett hur mycket jag vill.

Jag litar inte på dig, och jag vet varken hur eller om du verkligen kan göra bättre än du gjorde då, och det är det värsta.

Hej älskling!

Jag vet att allt är förvirrande just nu, det är det för mig också, men jag hade hoppats på en bättre dialog efter att jag kom ut. Du var så förstående och lovade att stötta mig i vått och torrt, ändå är jag den som måste driva allt. Du var kanske lite väl förstående för du hade inte så många frågor utan accepterade det jag berättade rakt av. Sa att det förklarade mycket. Jag kände mig så fantastiskt stöttad i stunden då jag kom ut. Sen dog samtalet ut trots att det fanns mer att säga och jag har svårt att ta upp det igen. Du vet att jag är trans men det finns så mycket mer att säga. Du berömmer min förändrade klädstil och säger att du älskar mig för den jag är och jag är otroligt tacksam över det, men jag önskar att du ställde mer frågor och öppnade upp för mig att berätta. Det är svårt att hela tiden vara den som tar upp det. Jag önskar att jag var stark nog att ta upp det med dig öga mot öga och berätta vad jag behöver i stunden, men det är jag inte. Jag fegar ur. Går och mår dåligt i min tysthet. Drar mig undan för jag är rädd för att säga något som går över gränsen och får dig att lämna mig. Förtrycker mina egna känslor för att jag är rädd att du inte ska acceptera mig fullt ut. Samtidigt förstår jag ju att det är svårt för dig också. Att du säkert har tusen frågor du inte vågar ställa. Jag önskar att du ställde dem så att vi kunde ha en mer öppen dialog.

Jag vill t.ex. att du ska veta att när jag sa att jag var obekväm med min kropp så inkluderar det att du rör min kropp på vissa sätt som påminner mig om att den är "fel". När jag drar mig undan och skrattar bort det med att jag inte har lust att ha sex just nu är det inte för att jag inte är kåt. Jag är så kåt att jag håller på att spricka, men jag får svår ångest när jag påminns om att mitt könsorgan är "fel". Jag kan inte röra det själv och vill inte att du rör vid det. Inte just nu. Det är inte skönt att onanera just nu och jag mår illa av tanken på att ha sex för jag vet att det kommer att leda till ångest och att jag inte kommer att njuta. Vissa dagar är bättre, andra är sämre. Jag gör det gärna skönt för dig med mun och händer, men om vi ska ha sex nu när jag är inne i en period med mycket dysfori (du vet den där känslan jag beskrev när jag kom ut) så måste vi först diskutera möjligheterna och begränsningarna. Jag har några förslag på hur vi skulle kunna få det att funka för mig men jag vågar inte föreslå dem eftersom att du är cis och heterosexuell och jag inte är säker på att de skulle funka för dig. Du är det bästa som har hänt mig och jag är så rädd för att förlora dig...

Så snälla, ta upp det. Prata om det. Ställ frågor. Få mig att känna mig accepterad. Hjälp mig att öppna upp.

Du är säkert lika rädd som jag, men som du sa; vi fixar det här tillsammans.

Älskar dig.

Din N

Du går och du tar med en bit av mig och lämnar kvar en bit av dig.

Jag älskar dig! Jag vill kunna säga dig just de orden. Men det går ju inte. Det gör ont i hela mig denna gränslösa ständiga längtan och saknad efter dig, en längtan efter dig som finns när jag träffar dig eftersom jag vill så mycket mer och en avgrundsdjup längtan efter dig så fort vi skiljts åt. Älskade, älskade du, jag kan inte, jag vill inte vara utan dig, men jag orkar inte att slitas mellan dessa känslor längre.

Smärtan är total! Jag orkar inte och det gör ont:(

Seriöst! Vad fan håller du på med! Du kan fan inte lova en sak och sedan låtsas som du aldrig gjort det. Nu är det jag som får skiten för att jag räknade med ditt löfte. Känns jävligt tråkigt att vår vänskap reduceras till din snålhet. Du har mycket mer pengar än mig och nu ska jag betala för något jag inte ens valt eller vill ha. Svårt att vara vän med en löftesbrytare som låter sina vänner betala för sin skit!

Sen kan vi väl också snacka om din brist på lojalitet! Går till din pojkvän, förstorar och skvallrar, hittar på och ljuger för honom om mig och andra vi känner. Säger att ni förlåtit mig fastän det är er reaktion som är störd. Säger att du inte klarar av att säga jobbiga saker rätt till mig, utan skriver på chatt när jag kommit hem. Har slutat säga vad jag tycker och tänker, vill inte ha mer bråk. Du spelar falskt och missförstår allt, börjar inse att det är något du gör med flit. Spelar skör.

Trodde vi var på väg mot en närmare vänskap, men fan så besviken jag blir när du fuckar upp allt. I mitt huvud har jag börjat kalla dig för min så kallade vän, för jag tror inte jag kan lita på dig. Kommer inte kunna förtro saker till dig mer. Är så besviken på dig, varför beter du dig så här?! Ångrar att jag ens tackade ja till den där saken, jag sitter här och försöker komma på ursäkter för att slippa.

Du ringer mig knappt längre. Svarar inte på mina sms. Du säger alltid att du vill ses men säger sen att du inte hinner och att du har så mycket att göra hela tiden. Du berättar knappt något om dig själv eller ditt liv. Men du vill att jag ska öppna mig hela tiden för dig. Ledsamt. Tänker inte höra av mig mer. Fast jag saknar dig. Kommer att sakna dig.