Här kan du skriva det där sms:et eller mailet du så gärna vill men inte vågar skicka!

"Hej!

Du fick två chanser att göra slut. Två chanser att säga sanningen. Ändå var allt lugnt. Du gick och drog på det. Utnyttjade mig, lekte med mina känslor. Du såg hur jag grät för dig, för vad jag kände för dig. Vid tredje gången när jag visste allt så kunde du inte ens stanna kvar. Du gjorde slut och gick. Nu är jag ensam med tusen frågor, tusen funderingar och jag mår så dåligt!

Det var vi! Vi som skulle leva ihop och bilda familj. Vi hade bara börjat. Du valde att lägga fokus på din kollega istället. Trots våra år, minnen, historia. Inser du själv vad din kollega är för människa som visste att jag fanns men ändå bara fortsatte? Inser du själv vad du har gjort?

Du har varit dum i så många avseenden. Ändå saknar jag dig, vill ibland ha tillbaka dig och önskar att du hör av dig. Vi är slut och jag inser det från och till. Så onödigt!

Jag hoppas trots detta att du faktiskt mår bra.

/Tin"

Till mitt ex:

Jag älskar dig fortfarande och det gör så ont utan dig. Kan vi snälla ge oss en chans igen och göra det rätt denna gång?

Idag är en sån där dag... Känslan av... Dig...

Ditt inlägg andas så mycket längtan, hopp och kärlek. Varför nöja dig med att hoppas att den du längtar efter varje dag ska veta att du känner samma sak som hon/han gör? Varför inte försäkra dig om att den vetskapen faktiskt finns där? Vad är det du går omkring och väntar på, vad är det för förutsättningar som behöver se annorlunda ut?

Förlåt för mina frågor, men ditt inlägg talade verkligen till mig av olika anledningar.

Tack för din omtanke!

Förutsättningarna är att vi båda är gifta på varsitt håll och har barn. Dessutom bor vi i olika städer. Och anledningen till att jag inte kan försäkra mig om att han vet att jag känner som han är för att jag inte litar på mig själv i hans närvaro så skulle vi prata om det finns en risk att jag går över gränsen för både vad som är okej och för vad mitt hjärta klarar av.

Till saken hör också att vi inte setts på över ett år. Vi jobbar fortfarande inom samma område, men inte på samma ställe som vi gjorde tills för ca ett år sedan, så när vi är iväg på konferenser etc så finns chansen att vi ses. Det har dock inte hänt det senaste året men tyvärr gör det att det är svårt för mig att släppa taget.

Vem av er gjorde slut och varför?

Jag hatar dig för att du inte kunde berätta sanningen. Du fick mig att känna mig skyldig för att vårt förhållande inte fungerade. Jag gjorde allt jag kunde för att förbättra de saker i vårt förhållande som du tyckte var bristfälliga. Varje gång jag försökte avvisade du mig. Samtidigt märkte jag hur du alltid textade med någon. När din telefon ringde gick du bort för att prata och jag kunde höra genom väggen hur du skratta fast jag själv inte sett dig skratta på månader. Du fick mig att känna mig löjlig när jag undra varför mina saker var borta från vårt sovrum när jag kom hem ibland och när jag undrade varför våra foton var i en låda. För att inte nämna den där dagen jag kom hem från jobbet och hittade henne i vårt hus och du försökte ännu säga att det bara är min fantasi.

Jag hatar dig för att du förnedra mig. Jag hatar dig för att du var för feg att säga sanningen. Jag hatar dig för att du inte ens kunde erkänna det när du blev fast. Fortfarande försökte du säga att det är jag som är paranoid och att jag bara måst försöka mera. Jag hitta alla de halvbrunna ljusen bak i garderoben i vårt sovrum. Jag hatar dig för att du tog henne hem till oss och till vår gemensamma säng.

Jag har aldrig i hela mitt liv känt mig så värdelös och borttappad som jag gör nu. Det är du som borde skämmas för vad du gjorde men på något sätt är det jag som sitter ensam med skammen och inte vågar berätta vad som på riktigt hände.

Ja, hur mycket ska ens hjärta klara av egentligen? Det är smärtsamt att känna så mycket kärlek, men inte ha möjlighet att ge av den på det sätt man så hett önskar! Ni måste någon gång ha närmat er ämnet eftersom du vet att han har känslor för dig?

Ja det är så otroligt smärtsamt. Samtidigt är det betydligt mindre smärtsamt nu än det har varit. Han slutade vid årsskiftet förra året och de första åtta månaderna var absolut värst. Det som sitter i är förnekelsen. Jag vägrar liksom tro på att vi aldrig mer kommer ses och så klänger jag mig kvar vid att det finns en liten liten chans och så kan jag inte släppa taget.

Vi har aldrig pratat om det. Har aldrig varit i närheten av att göra det men jag vet att han känner som jag. Jag är högkänslig och känner av mycket känslor andra känner men även om jag inte hade varit det hade jag märkt det. Han var väldigt uppenbar i hur han tittade på mig och hur han alltid försökte vara nära tex.

Det låter som att du har egen erfarenhet av det jag beskriver? Vad hände?

Min mamma bor och lever ihop med min styvpappa som är som min riktiga pappa för mig- vi kan kalla honom G. Han har 2 döttrar som är hans biologiska barn (vi kan kalla de K & S) och det här skulle jag skriva till de:

Jag fattar inte hur ni tänker, båda två! Speciellt du K. Han har aldrig fått träffa sitt barnbarn och det tycker jag är helt sjukt. Och du S- hur ofta får han träffa dina barn? Aldrig! När han ska komma och vara i staden ni bor i så bor han och mamma på hotell. När de hälsade på mig i Sthlm hade jag en etta och de bodde hos mig. Nu har jag en större lght och de är välkomna- alltid! Jag fattar att G inte är perfekt men han är mer perfekt än många andra pappor där ute. Jag tycker ni båda 2 behandlar honom som SKIT! Och det gör mig både besviken men också j*kligt förbannad! Du, K hör aldrig av dig och han fick veta via Facebook att han hade blivit morfar till ert barn- så fult gjort av dig! Du VET att han inte förtjänade det där! Trots det skickade han och mamma en present till ditt nyfödda barn.. jag tycker allt det där är så sorgligt och jag ser hur ledsen han är ibland. Speciellt under jul och likande högtider. Jag tycker att ert beteende är lågt! Speciellt ditt K. Skärp dig! Sen så har du valt åt ditt barn att inte ha ngn kontakt med sin morfar vilket tyder på att du är egoistisk! Du gör allt det här pga av ett bråk mellan er två. Nä var det nu igen..? 3 eller 4 år sedan?? För att han blev arg och höjde rösten! Men snälla du, väx upp! Ingen är perfekt men ska du hålla det där mot honom för alltid, han har inte svurit, har inte kränkt dig, han blev bara arg pga av en annan privat situation som du egentligen inte skulle ha lagt dig i? Min mamma har gapat på mig 100 ggr ska jag stänga ute henne för alltid pga av det? Skulle inte tro det!