Noll tolerans!

Självklart har jag använt hot.
Jag har förklarat att om han inte tar på sig tröjan, så kan vi inte åka iväg och äta lunch med pappa som planerat. Det är ett hot. Och jag har förklarat att om man inte borstar tänderna, så får man tandtroll och ont i tänderna. Det är också ett hot. 

Vissa är skrämmande hjärtlösa och kallsinniga. Att tvinga ett barn att öppna munnen med våld är dessutom misshandel,

OnlyZ, börjar tro att vi är riktigt kassa päron för den funkar inte heller på Siri mer än kanske 3 ggr av 10. Hon är inte redo när vi säger till ändå trots att vi pratat om det och sagt, 10 min kvar, 5 kvar osv.
 

:)- nu kom saga ut och ville kissa, jag frågade om hon inte ville jag skulle släcka lampan så det blev lättare att somna och då gick hon själv och släckte. Så nu lämnar jag tråden och säger önskar er lycka till!

Ja, det är jättebra att förbereda sina barn. Det gör vi också. Och vi försöker ha tex läggningsrutiner så lika som möjligt, måltider på ungefär samma tid etc, för att vi märker att det blir lättare för både dottern och oss då. Hon blir tryggare när dagen är förutsägbar.

Det är det där med hot och liknande, som jag inte håller med om är bra.

Uppmuntra är en sak....att låta ett stackars barn sitta å stirra på nåt den inte vill äta i två timmar tills barnet "ger upp" är nåt jag skulle vilja kalla psykisk misshandel däremot.

Vad gäller mat så hade min mamma en basic grej - smaka först - tycker du inte om det behöver du inte äta upp. Oftast så fick man ju smak för det när man väl började äta

Har aldrig någonsin blivit tvingad att äta och skulle aldrig falla mig in att tvinga min dotter heller. Oftast hade mamma annat på bordet jag kunde äta istället. (t.ex. om det var kött jag inte ville ha så åt jag potatis & sås istället, eller macka osv osv - ni fattar poängen) När jag blev äldre så led jag ju mest själv av att jag inte åt och då blev det att man åt lite mer nästa gång osv. Det sköna som jag kan känna idag är just att jag aldrig blev tvingad. Ingen vill bli tvingad till något. Och som Kalinka skrev: man vill väl att barn ska ha ett lustfyllt förhållande till mat.

att livet är fullt av tvång och måsten och man ska lyda utan att ifrågasätta bara för att någon annan säger att så här är det... vilket underbart liv.

Oj, jag tänker inte alls som du TS! Visst måste man borsta tänderna, men inte för att "mamma säger så", utan för att man annars får hål i dem. Jag tror inte på att till varje pris "tvinga" barnet till lydnad, det blir ingen glad av i det långa loppet - varken han eller jag. För mig är värden som självständighet, kritiskt tänkande och en känsla av självtillit otroligt viktigt att inge mina barn. Med din metod gör du nog precis tvärtom är jag rädd!

Ja, fy fan, sådana perioder har vi också. I synnerhet de eviga eviga ifrågasättandena, det är iofs bra att ha ett barn som kan tala för sig och som inte automatiskt böjer sig för auktoriteter, men ibland kan han väl bara acceptera faktum? Puh.

Vi bryter ihop och skriker här hemma ibland, vi tjafsar och grälar och det händer att jag drar maktkortet, men då skäms jag ju för mig själv. Då tycker jag inte att jag är en bra förälder. När jag förklarar, lirkar, avleder, skämtar och övertygar, då tycker jag att jag är en bra förälder. Och det intressanta är att min son är nu så stor att han själv kan uttrycka att han faktiskt inte gillar skrik och bråk, han gillar när jag har mer tålamod och förklarar istället. Och man kan ju undra vad som bygger tillit, om det är när man sätter hårt mot hårt eller när man bemödar sig om att iallafall försöka lösa konflikter på ett vänligt sätt.Nej, jag kan inte slänga min sons saker, jag kan känna mig helt desperat efter att ha vadat genom lego med en skrikande arg unge som inte vill eller orkar städa, och verkligen vilja slänga rubbet - men vilken grym kränkning vore inte det? Han har ju FÅTT de sakerna, de är hans, och han har en precis lika stark relation till sina saker som jag har till mina. Känslorna är inte mindre hos barn än hos vuxna. 

Jag hjälper honom att städa när han är trött på kvällen för det ÄR jobbigt. I går plockade jag ihop allt hans "oviktiga" lego och hans serietidningar så fick han fixa i ordning sina projekt och viktiga gubbar - och ett par timmar senare kom han och kramade mig och sa glatt "tack för att du hjälpte mig plocka undan mamma!!" DET uppskattar jag. Han förstår att det är en ansträngning även för mig och att det är lättare för alla om vi hjälps åt. Då lär han sig ju hjälpa andra.