Augustibebis 2012

Hej! Har ni berättat än? I vilken vecka för vem? Hur länge har ni som har barn sedan tidigare vänta innan ni berättar?

Gudars skymning som folk skriver, jag kommer aldrig hinna läsa ikapp! Hej alla nya! 

 Idag är jag i 7+1 och börjar känna av det berömda illamåendet... Har inte kräkts än och hoppas att det förblir så! Känns rätt bra att  ha början av graviditeten såhär över jul för veckorna bara flyger fram ju. Första helgen i Februari går jag in i vecka 12 och det känns som att tiden kommer flyga fram tills dess :)

Jag är ganska säker på att det lilla livet har runnit ur mig idag. Jag har blödit sen igår kväll, och för nån timme sen när jag var på toa kom det en klump med slamsor när jag torkade mig. Det såg inte ut som blodklumpar. Har ju ett inplanerat vul på fredag, det får väl visa sig då, men jag känner mig säker. Sa t o m till min man att han nog inte ska vänta sig att det går bra.

Tycker du verkligen att det är att sjunka till låg nivå genom att berätta om graviditeten på julafton?... Det har jag svårt att förstå.

Jag kan inte ansvara för hur hon tar det eg.

Du fråga efter folks åsikter och det är min åsikt. Och alla andra har svarat dig samma sak, VÄNTA. Men du gör såklart som du vill

Vad är ett KUB test`?

Är det någon mer som inte har symtom? Jag är i v 5+1 och känner inget längre, innan bim kunde jag misstänka graviditet på grund av molvärk och illamående.

Förra gången var nästan lika, men då gjorde allafall brösten ont och växte, nu händer inget?!

Vad härligt att läsa din historia. Jag känner lite likadant med min kropp. Den måste "väntat på den rätta" )
Jag har levt i 3 längre förhållanden innan detta (första 4 år, andra ett år och det tredje 5 år) och inget av dom skyddade vi oss mer än när vi lärde känna varann. I mitt första förhållande försökte vi på riktigt efter ca 2 år och inget funkade. (vi hade ju inte använt skydd innan det heller, men då först började vi aktivt) och när vi sen separerade och han träffade sin nya flickvän så blev dom gravida direkt. Då förstod jag ju att det var mig det satt hos, eller iaf så drog jag den slutsatsen. Så i förhållandet där i mellan skyddade vi inte oss eftersom jag ändå inte kunde få barn. Jag ska tillägga att jag vid 3 olika tillfällen provat p-piller men mått så annorlunda psykiskt av dom och dessutom gått upp i vikt, så slutade. Men när jag träffade min tredje partner som dessutom hade barn sen innan ville jag göra en utredning varför det inte hände ngt och då konstaterades det att jag hade cystor i äggstockarna, men inte överdrivet mkt ändå. Man kunde då kontrollera dom genom p-piller, eller hormoner om man ville bli gravid direkt. Jag och mitt ex hade då inga planer på att få barn direkt, så jag sköt upp det ett tag. Sen gick åren och inget hände. Nu har det alltså gått 10 år och jag träffar min nuvarande. vi pratade mkt om framtiden och att vi båda ville ha barn men inte på en gång, men att vi kanske skulle ta och boka tid på mama mia och få mina cystor kollade bara så vi visste hur läget låg. Den tiden bokade jag i juli. Fick tid i december så det var låång väntetid för detta. (vi blev tillsammans i maj)  I september testade vi positivt och var då i 7e veckan. Jag har aldrig blivit så paff. Trodde självklart inte på testen (minns inte hur många jag tog) men tyvärr så slutade det i ett MA 3 veckor senare med skrapning som resultat. Vi blev (nog mest jag) förkrossade men kunde ändå gå vidare från det med vetskapen om att jag faktiskt kunde bli gravid. I mars blev vi gravida igen efter en mens mellan missfallet och det. Att det skulle gå så fort förvånade oss lika mkt. och i december för ett år sen föddes vår dotter. För några månader sen fick vi ett till plus (som slutade i mf) och nu denna grav. Så nu lite mer än 12.5 år senare så är detta min 4 grav inom loppet av 2.5 år. Som sagt. Min kropp väntade nog på den rätta