Här skrivs det verkligen för fullt! Man är ifrån datorn ett par dagar så tar det en dag att läsa ikapp :p Men va kul att vi är så många, och beklagar verkligen ni som tvingats lämna tråden :( Jag var i samma sits för några månader sen och det gör så otroligt ont i själen. Nu tar jag en dag i taget och tackar för att det är mitt andra barn, för när jag väntade min dotter så var jag så fokuserad på graviditeten, satt och läste varje dag om vad som händer :) Nu kan jag tom glömma bort att jag är gravid. Jag är otroligt glad att vara gravid men är samtidigt så väldigt orolig att mista denna lycka.
Och som många andra skrivit. Det är en otroligt aktiv tråd och det är svårt att ha personliga konversationer än så länge. just nu bubblar nog alla tankar hej vilt här. Jag får heller inte svar på det mesta jag skriver, men uppskattar ändå att läsa alla era inlägg (även om det ibland tar evigheter att läsa ikapp ;) )
Och så riktigt avis jag är på er som fått göra VUL eller har det inplanerat. Vill ringa och försöka jag med, men är lite skraj för att få ett nej.. men tar lite emot att berätta för släkten innan man vet mer säkert än utifrån ett sträck på en sticka. Men vi kommer berätta på julafton till min familj, min sambos familj vet redan. Har beställt en tröja till dottern -Jag ska bli storasyster. Härligt när den dimper ner i lådan. Då kommer det nog kännas lite mer verkligt med :)
Fast å andra sidan har den värsta gasmagen lagt sig, blir inte lika uppsvullen längre. Allt som allt har jag trots allt gått upp ett par hg sen jag fick reda på att jag är gravid.
Fast å andra sidan har den värsta gasmagen lagt sig, blir inte lika uppsvullen längre. Allt som allt har jag trots allt gått upp ett par hg sen jag fick reda på att jag är gravid.
Arba - Jag känner att det har varit ett väldigt laddat ämne när jag läst ikapp här, det där med din svägerska. Och jag har inte tänkt ta upp diskussionen igen, och ber om ursäkt om ngn tar det så, men kände att jag ville skriva några rader ändå.
Jag kan varken säga bu eller bä. Som ni skrivit, ett mynt har två sidor, jag vet inte hela eran story, men jag håller med dig i det du skriver om att din svägerskas sätt att behandla dig (vet inte om det är dig bara eller andra med) verkar minst sagt märkligt och kan inte mer än beklaga att ni verkar ha en sån relation. Jag trivs jättebra med mina svägerskor. (tre på min sida, mina bröders flickvänner och fruar) och två på min sambos sida. Har en svägerska som står mig närmare än vad min bästa vän gjort. Ser henne ibland som min syster. Hon har funnits i familjen i många år och det är ett år mellan oss. Min äldsta brors fru har funnits längst i mitt liv ( 23 år) och hon betyder oxå väldigt mkt. Dock är det 19 år mellan oss så vi är ju naturligt inte så sammansvätsade pga åldersskillnaden. Men hon är läkare och har varit till stort stöd då jag har haft många års ofrivillig barnlöshet. Har under olika omständigheter inte lyckats bli gravid under sammanlagt 10 år, och självklart har vänner och familj runt om mig fått barn till höger och vänster. Självklart har det gjort ont och känts orättvist, men i botten har jag varit otroligt glad för allas skull, för jag längtade ju efter samma sak. Men har aldrig känt som du beskriver. Jag kan liksom inte skriva vad jag tycker är rätt el fel, eftersom du kan eran sits bäst. Men har ni aldrig suttit ner och pratat? kan du beskriva för henne hur du uppfattar det, inte bara det här med barnbiten, utan att du inte förstår vad hon har emot dig. Jag skulle må så dåligt om jag var i din sits, med barn inblandat el inte, jag mår jättedåligt överlag när jag känner att ngn inte tycker bra om mig.. vet att det är en stor svaghet, men jag är sån. Och jag tror verkligen att du är ledsen för deras skull, men som jag känner så tror jag att mycket av hindren sitter i eran ´relation´, tänk vad mkt bättre allt skulle kännas (inte minst för henne) om ni kunde prata med varann, och stötta! Jag har en nära vän som verkligen vet hur dåligt jag har mått över att jag hade så svårt att bli gravid och hon gjorde ngt fantastiskt för mig. Hon och hennes man gjorde mig delaktig i deras graviditet med andra barnet och jag fick följa med på deras UL och sedan frågade dom mig om jag ville bli gudmor. Det var det finaste jag kunnat tänka mig. Vad säger din sambo? Upplever han det lika jobbigt? Har han och hans bror en bra relation? Det är stöd din svägerska behöver, för det är något fruktansvärt dom behöver gå igenom, men jag förstår att det är svårt när hon tar ett avstånd från dig. Jag kanske framstår som lite mesig och helylle, men försök att prata med henne. Sätt er ner, ostört från allt runtomkring. Och försök nå fram till henne att du inte vill ha det så där, att du vill finnas som stöd för henne och hennes man.
Någon som gjort det innan? Hur smakar det och hur mycket måste man dricka?