Timeout är...

Timeout så som supernanny Jo Frost gör på TV är dumt, det löser absolut ingenting. Däremot har vi en son som haft aggressionsproblem, vi säger bara till honom att om han t ex slåss så vill vi faktiskt inte vara med honom, då kan han gå till sitt rum och leka själv tills han kan komma tillbaka och behandla oss bra igen. Ser inte det some time out, för han bestämmer själv när han är redo att komma tillbaka, vilket oftast inte tar mer än 30 sekunder för han VILL ju vara med oss. Då lär vi honom vad konsekvensen av att slåss är - vi vill inte leka med honom - och han får fixa det som han vill. Om han dessutom har ett riktigt utbrott som vi märker att han inte kan hantera själv, då går vi iväg TILLSAMMANS med honom för att få bort honom från den jobbiga situationen, och hjälpa honom att hantera sina extremt starka känslor (vilket faktiskt är något vissa barn behöver HJÄLP för att LÄRA sig). Att tvinga ett barn att sitta på en pall i 5 minuter för att visa att man som förälder bestämmer, det är ju dumt som bara den. Mycket bättre att lära barn naturliga konsekvenser i så fall. Att slåss = folk blir ledsna och vill inte vara med en, det är en NATURLIG konsekvens som fungerar för alla, både barn och vuxna. Men att slåss = du får sitta på en pall i 5 minuter.. då kommer han ju fortsätta slåss när han sedan slipper sitta på pallen! Han kommer inte lära sig sociala färdigheter på det sättet, att förstå VARFÖR det blir som det blir, varför folk blir arga. Och sen när han blir äldre och inte "behöver" lyssna på någon som säger åt honom att sitta still på en pall, vad har han lärt sig då?

Det här är den typ av Time out som jag menar, och som jag tycker är dålig (därmed inte sagt att jag tycker alla som använder det på något vis är dåliga föräldrar):

Och även om barnet inte har ADHD som vår son, utan "bara är van att bestämma", så är det väl bättre att lära barnet vad det leder till om han/hon alltid ska få sin vilja igenom, dvs folk blir skittrötta på en och vill inte vara med en längre! För ett sådant barn lär ju vara lika bossig med sina kompisar, och kompisarna kommer inte tvinga barnet att sitta på en stol. De kommer bara sluta leka med det barnet! Man gör ju barnet en TJÄNST genom att lära ut den sociala färdigheten att kompromissa istället!

Det där med att tvinga barnet att be om ursäkt har jag svårt att förstå? Om jag bråkar med någon och tycker jag har rätt är det väl ändå höjden av förnedring att tvingas be om ursäkt. Om jag är liten och får frispel för att jag känner mig orättvist behandlad (vilket jag minns mycket väl ofta hände när jag var liten) är det ju höjden av förnedring att tvingas be om ursäkt när jag blir upprörd över detta. Det är ju inte lätt för små-knoddar att hantera starka känslor som ilska och de gör det ju knappast för att jäklas.

Nu beror det väl såklart på ålder och förståelse (och situation), men jag skulle aldrig drömma om att tvinga min son be om ursäkt när han blir arg och får ett utbrott. Jag säger till honom att det är helt ok att bli arg, men man behöver inte/ska inte kasta saker omkring sig etc, och behöver han vråla av sig får han väl göra det, men då i sitt rum så vi andra slipper höra det.

Sedan vill jag inte höra ursäkter som kommer av plikt heller, utan tycker de skall vara uppriktigt menade för att barnet förstår vad som är fel och är ledsen för det, och inte för att man "ska". Då kan de ju ursäkta sig hur mycket som helst men inte förstå vad de gjort fel egentligen liksom? (nu tänker jag på hur hon gör i supernanny tex)

Eller har jag missförstått något?