Cicek skrev 2011-11-25 13:58:52 följande:
Det enda jag inte förstår bara, är varför du kör med båda två? För det känns som ganska olika saker, och jag TROR faktiskt att det skulle funka att göra exakt som du gör, fast utan det där med ett visst antal minuter på en bestämd plats, så att det blir ett straff. Det är DET jag tycker känns helt meningslöst, och som ofta får barnen att bli ledsna. Jag är verkligen inte en sån som daltar med min son, jag har nolltolerans för att slåss osv och kommer aldrig acceptera att han slår någon, men av min erfarenhet (då har jag mest jobbat med barn med funktionshinder men jag tror det gäller för alla) handlar det om att barnen inte förstår eller KAN göra på ett annat sätt, och då fungerar det bäst med att prata och lära dem hur man gör ISTÄLLET, precis som du gör! Fast utan själva straffet som blir helt överflödigt och tar bort lite av vikten av det andra :) Förstår du vad jag menar? Men självklart inte säga "Man får inte slåss" och sen låta honom puckla på lillebrorsan i alla fall. Jag tror bara verkligen verkligen på att de måste lära sig att bete sig "väl" för att de själva VILL och FÖRSTÅR varför, så att de sedan lär sig att applicera det överallt, och inte blir beroende av en vuxen som kan sätta dem på plats efteråt. Det är verkligen inte min mening att säga att ni är dåliga föräldrar för att ni kör med time out, för det tror jag inte alls.
Jag har valt en särskild plats att lugna ner sig på för att jag vill inte förknippa deras rum med något negativt, Rummen ska vara en plats för glädje och lek och fantasi och vila, inte en plats dit man blir bedd att gå för att man betett sig illa och behöver reflektera. dessutom har vi våran time out plats i hallen vilket gör det lättare att stödja barnet som sitter där än om det har gått på sitt rum och kanske smällt igen dörren.
sedan med tiden, när barnen är små är tiden rätt flexibel för en 2 åring har ändå ingen tidsuppfattnign ännu. En 4 åring däremot har det och barn mår bra av att veta vad som gäller och vad som kommer att hända. När jag då säger 4 minuter så vet dem att det är fyra minuter, dem blir inte bortstötta eller bortglömda eller missar kvällsmaten eller vad som, tidsbegränsningen tar bort dramatiken och ger barnet en trygghet. Dem vet då att vi kommer att prata om 4 minuter och dem hinner tänka. Så har jag i alla fall uppfattat mina barn, därav tiden.
Jag har aldrig sett time out som ett straff utan som ett mycket bra sätt att hantera konflikter som gått för långt. Jag sätter ju inte mina barn i time out för minsta lilla utan det krävs att det gått ganska långt innan det blir det. I första hand försöker jag ju lösa konflikter på ett annat sätt.