cff skrev 2013-01-04 01:19:53 följande:
Vad gäller vad och när man väljer att berätta för sin omgivning skall man såklart göra det man mår bäst av. Själv är jag öppnare och öppnare ju längre jag befinner mig i den här svängen - men det känns som en privat fråga, så jag berättar inte vitt och brett för mina professionella kontakter - även om vi ofta kan ha en personlig ton i våra samtal. Men det känns så mycket lättare nu när min omgivning vet - då slipper man smussla med varför jag är borta någon dag, inte kan dricka vin - och, jag kan ofta vara helt ärlig även när jag t.ex. tackar nej till fester där det kommer att vara många barn. Jag väljer helt enkelt hellre att delta i de sammanhangen där jag inte behöver ägna all min koncentration till bita ihop mot tårarna. Väldigt tidigt på denna resa hade jag en graviditet som gick snett när jag hunnit njuta ett tag av att vara gravid och jag är glad att jag berättade för mina vänner (och familjen vet allt såklart) - jag kraschade så totalt och det hade varit ohållbart att låtsas som ingenting. Numera kan jag till och med uppbringa lite galghumor kring "min 500e spruta", "hur bra jag numera är på danska", "min coola film i fyrfärg - inifrån" (dvs från min lapraskopi), osv. :) Då känns allt lite lättare och mina vänner känner inte att de behöver tassa runt på tå kring frågan. Jag säger rakt ut att "det känns fördjävligt", men då vet folk att det är inte dem det är fel på, utan jag är ledsen över att det inte (ännu) funkat för mig. Ojoj, mycket text idag :) har varit lite tyst här på FL ett tag så behöver prata av mig
Det finns ingen arbetsrättlig skyldighet i LAS, anställningsavtal eller annan handling att berätta VARFÖR man ska ha semester eller VAD man ska göra. På Karolinska sa läkaren "det är väl bara att sjukskriva sig och låtsas som ingenting, vi säger ingenting". De verkar alltså vara väldigt vana vid att majoriteten av alla par inte vill att omgivningen ska veta att de gör IVF. Ljug så hästar travar. Apropå barn så har jag under många år både som singel undvikit fester där det varit barn med. Inte för att jag tagit illa vid mig alls, utan enbart för att jag inte tyckte det var så kul att umgås med barnfamiljer när jag själv var singel. Fortfarande träffar jag helst vänner med barn utan deras barn bara för att jag tycker det är roligare. Innan jag blev gravid kunde vi gå ut och ta en drink, hitta på något, leva som när vi båda var ensamma och obundna. Jag ville umgås med dem på samma sätt som när vi båda två var singel. Har inget med att jag tog illa vid mig över att de hade barn och inte jag. Det var först när jag var närmare 40 år som jag kände mig redo för att få barn. Jag hade tjänat bra, gjort karriär, skaffat mig det materiellt jag ville ha, utbildat mig under många år. Barn såg jag som en bonus, som jag sa till vänner hade det varit så viktigthade jag skaffat mig det tidigare, men jag tog det mycket mer för vad det var - har aldrig läst allt eller blivit besatt. Vi ville ha våra pengar till långresor, möbler och annat också. Det är bra att ha den inställningen om man nu inte skulle lyckas utan får ge upp tillslut.
Ni skriver så mycket spännande ju! Kul att det är flera som är på gång med nya försök.
Stor kram!!