"Ska" man byta tillbaka till sitt gamla namn efter skilsmässa? Nytt barn med ny man på väg.

Självklart är det en smaksak men jag bytt tillbaks till mitt eget efternamn efter att ha skilt mig (hade som gift mitt efternamn som mellannamn). Känns mer konstigt att heta som exet eftersom han har träffat en ny och om de gifter sig vill inte jag ha samma namn. Känns däremot inte konstigt att dottern heter som pappa och jag ngt annat.

Hade också det dilemmat och valde att ge barnet pappans namn. Kändes helt fel för mig att ge den min ex-mans namn.. Förhoppningsvis gifter vi oss nångång! :) Det stora barnet får då behålla sin pappas namn. Känns bäst för mig! Växte själv upp med min styvfars efternamn, så det vill jag inte ha tillbaka..

Nu kommer inte jag att skaffa flera barn så den biten behöver jag inte fundera över. Men jag ligger i skilsmässa som går igenom när som helst, vi har precis haft 6 mån betänketid så nu ska bara andra pappret in så är det klart. Jag kommer att behålla efternamnet som jag tog när jag gifte mej för jag vill fortsätta ha samma efternamn som barnen och numera så känns det efternamnet som jag.

ge bådas namn?

ditt efternamn är ditt, jag ser det inte som "ditt exs namn" 

Om du byter tillbaka till ditt dubbelnamn, ska barnet då få ditt tre "efternamn"?

minus "ditt" på slutet, jag omformulerade mig men missade att ta bort ett ord

Jag tycker det är helfel att barn och nya makar kan få efternamnet som man själv fick genom förra giftet. Trots att jag vet att det ÄR så idag. Om namnet är Karlsson spelar det knappast någon roll, men om det är ett ovanligt, rentav adligt namn..? Det är helt galet att det finns människor som heter adliga namn nu, som inte tillhör den släkten alls...

Så här tycker jag blir bäst:

Anna och Per Eriksson har dottern Livia Eriksson. De skiljer sig, och Anna behåller Eriksson för att heta samma som Livia. Anna träffar senare Nils Blom. När de gifter sig tar hon Blom som efternamn och behåller Eriksson som mellannamn. (Fast vilket namn som blir mellannamn tycker jag inte är så viktigt. Det kan även avgöras av vilket som låter bäst - namnföljden alltså.) Nils är inte Livias riktiga pappa, så hon ska inte ha hans efternamn. Hon heter fortsatt Livia Eriksson. När Anna och Nils får sonen Marcus, så heter han enbart Blom. 

Alltså heter alla slutligen:

Per Eriksson
Anna Eriksson Blom
Nils Blom
Livia Eriksson
Marcus Blom          

På det sättet får båda barnen fortsatt namngemenskap med båda sina föräldrar. Förklaringen till hur det blivit så, får man av mammans dubbla efternamn. Man ser vart alla hör och det är ordning och reda!    

Jag tycker att man har "rätt" att behålla exets namn, om man har ett eller flera gemensamma barn med det namnet. För man skiljer sig ju inte från barnen! Bandet till dem är evigt, och det får gärna märkas på efternamnen.

Däremot kan jag tycka att kvinnor som gift om sig och snart skilt sig igen på äldre dagar, när det inte blir några barn längre, gör sig ganska löjliga när de behåller exmakens efternamn. Speciellt om det är ett fiiiint, adligt namn. Då kan man nästan undra, om hon hade planerat att få tillgång till namnet - att det var bara därför hon gifte sig med gubben... 

Jaha, nu först såg jag att ni inte var gifta... Det smidigaste är ju om ni gifter er, av en massa skäl - bland annat juridiska! Det är ännu viktigare i styvfamiljer, på grund av att särkullsbarnen har rätt att få ut hela sitt arv på en gång.

Jag tror inte att det går att ta tillbaka flicknamnet men ändå behålla exmakens efternamn som mellannamn, när man är i ditt läge - d.v.s. redan skild från exmannen. Det vore ju det näst bästa annars (om ni inte vill gifta er), och så kunde ert nya barn få dubbelnamn: ditt flicknamn samt sin pappas namn kvar. Du får ringa Skatteverket tror jag, och fråga! 

Ungefär lika spridda skurar som jag trodde.

Jag känner ju att mitt efternamn är mitt efternamn oavsett hur jag fick det. Känner större tillhörighet till det än det än vad jag hette innan. Gifte mig ung och det är ett par (och några till ;) år sen) så mitt gamla namn känns för mig som jag som tonåring liksom. Så att byta tillbaka (blir inte till båda fternamnen jag hade då utan till ett av dom bara) känns avlägset. Skulle jag göra det är det redan bestämt att barnet jag har med mitt ex skulle få det också. Men som sagt det känns avlägset.

Just nu lutar det åt att jag behåller mitt "gifta" namn som jag känner är jag (det var ju inte så att jag "lånade" det så länge vi var gifta utan jag ändrade ju underskrift, pass, id, ja ALLT, kostar ju en slant och är sjuhelsikes med jobb att ändra om allt) och att bebisen på väg får mitt namn som mellannamn och pappas som efternamn.

Och nej jag kommer inte att ta min nyas efternamn om vi gifter oss inte ens som mellannamn. Just för att jag vet nu på äldre och klokare dagar dels hur knepigt det kan bli och på grund av att jag känner att mitt namn är mitt namn och han skulle aldrig byta sitt (nu kan han ju inte ta mitt men även om han kunde det skulle han inte vilja byta)