Vi som kom ut ur garderoben när vi var vuxna

Haha, vilka fördomar! Hur hård är du själv? Finns många många som är helt vanliga. Men de syns inte på samma sätt som de tjejer som är butch och går med slips och kortkort hårfrisyr. De flesta kan man inte se om de är homosexuella, för de ser ut precis som vanliga människor... vilket de också är.

Jag vet inte om du behöver hjälp av vården (du är ju inte sjuk, bara inte hetero). Men jag tror RFSL har nån telefonlinje där man kan prata ut om tankar och känslor med nån som faktiskt förstår precis vad du går igenom. Det viktigaste är nog att du pratar med någon, kan även vara en väninna som du har förtroende för. Eller posta dina tankar här på FL (även om det tyvärr finns en del på FL so är intoleranta).

För min del kändes det fantastiskt rätt första gången jag var intim med en kille. Det var en lättnad för även jag hade i det längsta förträngt min sexualitet. Efter det släppte rätt mycket av mina splittrade känslor, det kändes som både kropp och själ var i harmoni.

Om du läser mina svar ser du här en till som 45+ insett vad jag gillar efter 2 långa förhållanden med män o 4 barn. Träffade som sagt en ny väninna (jobbkollega) i höstas, blev goa vänner i vintras o i april hände det. Nu har vi haft en sexuell relation i 4mån snart o det är fantastiskt. Har fått egen lägenhet o flyttar dit 1.9. Vårt förhållande med mannen har varit dött i snart 3 år så det hade varit på tapeten länge att skiljas åt. Mina äldsta 3 barn är vuxna, den yngsta 12år o hon har tagit separationen bra. Däremot har jag inte berättat åt nån att hon är mer än en vän denna nya. Tror aldrig vi kommer att säga det.

Killen! Jag menade inte att alla gay är hårda. Men som du skrev, det är de som syns. Sökt till vården för att prata med någon som har kunskap, det finns psykologer som är sexologer och har hbtq-erfarenhet. Det känns som det kommer kännas rätt om jag träffar någon och är intIm. Men det har jag inte gjort än. Tar det lite lugnt. Har pratat med en väninna också. Känns lite jobbigt att fr o m nu tolkas det man säger utifrån att man är intresserad av någon av samma kön (om de vet om det) om man t ex frågar hur gammal hon är eller att personen tror man är intresserad av henne. Hur du/ni med vänskapsrelationer?

Manna! Skönt att höra att allt föll på plats! Lite annorlunda för mig, har svårt att känslomässigt separera från min (manliga) eftersom allt utom det sexuella funkar mellan oss, så vill inte separera från honom men har inget val. Vi har bara varit ihop två år, och vänner två år innan dess. Men hur känns det att inte vara öppen med din relation?

Hur gör du/ni med vänskapsrelationer? (Ska det vara)

Allt fungerade bra med min man också utom sexet (o att tala då), men var vänner o reste mycket, vardagen fungerade bra.

Jag är inte jätteöppen om min sexualitet. Så många tror säkert att jag är hetero. Jag är som vanligt med folk, är man intresserad så frågar man ju lite extra. Men det brukar märkas om det finns ett intresse tillbaka. Får man inget direkt gensvar så brukar jag dämpa mig, om man säger så.

Alltså, jag bryr mig inte jättemycket om vad folk tänker heller. Det är väl inte hela världen om andra kvinnor tror att du är lite intresserade av dem, även om du inte är det? De kan väl inte ta det som ngt annat än positivt? Och är det någon som av nån anledning (homofob) ogillar dina frågor, så märker du ju det på kroppsspråk och på vad de säger.

Men som sagt, om du registrerar dig på qx och söker där, så vet du ju att kvinnan som du pratar med också är intresserade av kvinnor. Lite svårare i en vanlig bar...

Killen och Manna, tack för svaren. Det känns som ni känner er trygga med er själva och har en avslappnad inställning och inte bryr er om vad folk tycker. Att gå ut på internet, utan att kunna läsa av människor i verkligheten, funkar inte för mig, har provat förut, men tack för tipset, det hade vart enklas!

Det är svårt att separera från min sambo som är min närmsta vän och den jag känt mig trygg att vara som jag är tillsammans med, så det blir två saker på en gång att ta mig igenom! Plus att jag verkligen tycker om att leva tillsammans med en partner. I alla fall, det verkar som det löst sig när ni träffat någon, och då menar jag inte att man måste träffa någon, utan när det känns rätt och man har accepterat sig själv.

Men ska du träffa utan internet, så prova nån gaybar. Är ju lite svårt att finna människor med rätt läggning annars.

Jag personligen föredrar internet, några mail följt av telefonkontakt, följt av träff i verkligheten, före att träffa en random människa i en barmiljö och hoppas att man passar jättebra ihop.Och att bara stöta ihop med rätt människa på Ica har i alla fall aldrig inträffat för mig... hur du än gör: Lycka till!

Förstår att det är jobbigt med separation samtidigt. Partner är jättejobbigt att vara utan, det är så tyst o tomt. Jag tror att det jobbigaste är att acceptera sig själv, och det verkar du vara på god väg. Att du även kommit ut för närmaste personerna i ditt liv är toppen. Då har du tagit dig igenom de tyngsta delarna.

Jag hade tänkt att göra som jag gjort när jag träffade min nuvarande sambo, efter det att jag gett upp dejting på internet. Lära känna folk som har liknande intressen inom kultur, på jobbet osv. Jag söker en trygg relation, precis som jag har nu. Och min erfarenhet är att det inte funkar på internet (för mig). För många andra funkar det! Ja, det jobbigaste just nu är att ställa in sig på att leva ensam. Min sambo och jag bor ihop ett tag till, vi pratar om hur det känns för oss och hur läget är. Jag är så tacksam mot honom att han funnits där, kommit hem på kvällen, varit där när jag vaknat och mått dåligt på natten.

I alla fall, jah gillar din inställning, och det skulle vara roligt att ha kontakt utanför det här communitiet. Men jag vet inte hur man gör. Och om det ens känns intressant för dig.