Anonym (Farmor) skrev 2012-11-02 09:58:24 följande:
Min son har nyligen gift sig med sin sambo sedan många år tillbaka. De har ett barn på två år. Jag får väl erkänna att jag under de första åren av deras relation hade svårt att acceptera henne, vilket jag också lät min son få veta. Visst, det var dumt, men jag ville bara hans bästa och man måste ju få säga vad man tycker. Det är ju egentligen inget fel på henne, hon är snäll, skötsam och smart.
Problemet: Jag känner att jag inte får träffa och rå om mitt barnbarn och min son så ofta som jag skulle vilja. Vi ses ett par gånger i månaden, men jag skulle helst vilja att det var minst en gång i veckan. Inte en enda gång har jag suttit barnvakt heller, trots att de vet att jag vill. Mormor däremot har jag hört att suttit barnvakt flera gånger. Jag blir ledsen, för när vi träffas allihopa till födelsedagar tex, så märks det att barnbarnet har en närmare relation till hennes sida av släkten än till sonens. Jag tror att svärdottern vill ha det så och manipulerar min son så att det ska bli så.
Jag vet inte vad jag gör för fel! Jag brukar försöka åka hem till dem någon kväll då och då på väg hem från jobbet. Verkar inte så uppskattat, men man måste väl få kunna komma och hälsa på även en vardagkväll? Jag tycker att jag ställer upp så mycket för dem. Varje gång de ska göra något med huset t.ex. så frågar jag om jag ska komma och hjälpa dem. Oftast svarar de nej, så man får ju nästan tvinga sig på för att få vara delaktig och hjälpa till! Jag brukar också lämna lite saker hemma hos dem som jag tycker att de saknar i sitt hem, som dukar, blommor och gardiner. Ibland kommer jag även med lite matvaror, eller blöjor eller kanske några hundralappar. Jag vet att de har pengar, båda två tjänar ju hyfsat, men jag vill ju också få bidra lite och känna mig nyttig!
Jag vill ju vara delaktig i mitt barnbarns uppväxt, men jag känner mig motarbetad av svärdottern. Kläder som jag köper verkar inte användas, försöker man komma med något råd så nyps det av direkt. Svärdottern vet ju alltid bäst såklart. Att få ha barnbarnet hos mig en helg känns väldigt långt bort.
Vad ska jag göra?
Spontant, Du talar om för Din son vad Du anser om hans sambo, säger att han kan få bättre osv.... Du förminskar Din son talar om för honom att han inte kan välja sin kvinna själv genom detta (nu är jag i o f s av den åsikten att det är kvinnor som väljer och att vi sedan TROR att vi har något att säga till om men det är en annan sak).
Jag antar att Du utöver detta ringer hem till dem en hel del också? Att Du stormade in på förlossningen med, inte BB utan förlossningen. Jag skriver här utifrån egen erfarenhet, och Du beter Dig skrämmande likt den kvinna som födde mig.
Din skriver att Du vill träffa DITT BARNBARN och DIN SON men svärdottern glömmer Du helt bort.
Du åker över och "hälsar på" en vardagskväll si sådär och kommer med saker, genom att Du kommer med saker på detta sätt så säger Du åt dem (henne) att Du inte anser att hennes saker duger. Du stormar in visst, men kom igen, ge Din son och hans familj ett eget liv, låt dem få umgås med varandra de skall inte leva på Dina villkor. Jag hade slängt ut Dig om Du varit min mamma. Det är dags att Du fattar att Du riskerar en massa här, att Din son kan komma att ta avstånd från Dig. Läs resten av det jag skriver, jag återkommer till mina erfarenheter längre ned.
Kommer med "råd", OK det är bra, men min erfarenhet är, mammor kommer inte med råd till sina söners flickvänner/sambos/fruar, de försöker ta befälet. Klart att hon sätter ut taggarna.....
Ni har en infekterad relation, bara att inse, klart att hon hellre använder sin egen mamma som barnvakt/stöd osv eftersom hon känner sin mamma. Dig känner hon inte, Du vill träffa DITT BARNBARN och DIN SON men henne glömmer Du helt bort. På samma sätt som Du vill Din sons bästa så vill hon SITT barns bästa och oss emellan, tycker Du på allvar att Du har visat att Du är det bästa som hänt sedan färdigskivat bröd kom ut på marknaden?
Det Du skall göra är att ta ett STORT STEG tillbaka, både Din egen son och Din svärdotter markerar detta tydligt. Ta ett så pass stort steg tillbaka som Du anser är rimligt, sedan backar Du tillbaka lika långt till.
Du skall ha ett samtal med Din son, förklara hur Du känner det, men UTAN att skuldbelägga HONOM, Du skall ta på Dig hela skulden för att det blivit litet dåligt (minst sagt) och sedan be om ursäkt och förklara att det var en totalt missriktad kärlek och omtanke.
Låter detta hårt och elakt? Bra, det är meningen, det är dags att Du vaknar upp. Jag hade sedan min dotter föddes en minst sagt dålig relation med MIN mamma, hon agerade på exakt samma sätt som Du, samma med mina bröder, med deras flickvänner osv.
Effekten har blivit att vi alla känt oss kontrollerade av henne, jag har i dag inget umgänge med min mamma av just den anledningen. Mina bröder har en sporadisk kontakt med henne som jag fattat det hela. Min pappa som tog mitt parti och var gift med min mamma i 25 år vägrar att prata med henne alls. Själv har jag inte träffat henne mer än tre gånger på tio år.
Är detta vad Du vill?
Om inte tagga då ned ORDENTLIGT låt Din son och svärdotter ta det första steget. Se till att Du finns där på DERAS villkor inte när Du känner för att vara farmor och vill träffa DITT BARNBARN och DIN SON.
Allvar, skaffa en hobby, börja jogga, ta en knypplingskurs, skaffa en karl, börja läsa en kvällskurs i swahili, gör vad som helst men se till att Du själv fattar att det är dags att klippa navelsträngen, Din son har en egen familj. Låt honom vara vuxen och hll Dig i bakgrunden så kommer han sedan.
Och det är INTE svärdottern som förstör, det är Du som gör eftersom Du inte fattat att Du måste ta ett STORT STEG tillbaka.
Och det kommer ta tid, det kan komma att ta ett par år, om Du ens kan rädda detta, men försök om Du verkligen älskar Din sin och Ditt barnbarn, på sikt kanske Du även för Dig att komma i håg Din svärdotter med. Vem vet, Du kanske får en väninna i henne på sikt.
