Vill du ta reda på barnets kön före förlossningen?

Jag kan erkänna att jag till viss del har både kontrollbehov och är nyfiken, men jag tror inte att det väger in så mycket när vi har diskuterat om vi vill ta reda på könet.

Alla andra verkar "veta" om det är en flicka eller pojke, alltså känna på sig vilket, och jag har inte en aning. Då blir det nästan så att folk i min omgivning gärna vill tala om för mig vad just de tror och varför de har rätt. Jag tycker det är rätt jobbigt, plus att jag upplever det som att jag inte "känner" min bebis lika väl (läs: jag känner att jag är en lite sämre mamma) som de som "känner på sig" vilket kön det skall bli.

Jag tycker inte heller att det handlar om att öppna julklapparna före julafton, jag förstår inte vad "köns-överaskningen" egentligen har med förlossningen att göra. Det är så stort att få ett barn, att barnet är friskt och att förlossningen gått bra att det känns som om könet inte är lika viktigt. Jag skulle vilja likna det vid att ha en påse godis, och äta/njuta en bit då och då, istället för att vräka i sig hela påsen samtidigt och inte uppskatta varje enskild bit lika mycket.

Så vi kommer att ta reda på könet, om barnmorskan är hyfsat säker. Är hen inte säker på vad det är, så är vi ju tillbaka i osäkerheten och då kan det lika gärna kvitta.

Nej. Vad barnet pinkar med har inte så stor betydelse i vår familj. Färger, tillbehör och kläder har inte kön här hemma heller.

Nej jag vill inte veta könet. Har 2 barn och inte velat veta någon av gångerna.

1) Könet är inte viktigt
2) Jag tycker att det tillhör förlossningen, när man träffar sitt barn första gången. Kön / längd /vikt / hår / ögonfärg / vem är barnet likt osv
3) Vet dessutom fall där könsul inte stämt
4) Tycker ovissheten är en del av charmen. Spekulera i namn, gissa könet, vilken dag barnet kommer osv

   

För oss handlade det inte heller om kontrollbehov. I min familj är det ingen som kollat kön i förväg, nånsin, så det kändes märkligt för mig att ens fundera på att göra det. I början kände jag starkt att jag inte ville veta men men min man var som sagt väldigt nyfiken och hoppades redan till rutin-ul att det skulle gå att se. Då gick det inte, och jag andades ut. Sen gick veckorna och när jag närmade mig vecka 25 och bebisen började röra sig mer så blev jag också nyfiken på vem det var som bökade runt där inne. Jag kände att jag gärna ville kunna säga han eller hon och inte "den" hela tiden när vi pratade om bebisen. Så vi gjorde ett köns-ul i vecka 27-28 nånting och fick sagt att det var en pojke.

Att veta könet förtar inte överraskningen tycker jag för du vet fortfarande ingenting om hur bebisen ser ut, vem han/hon liknar eller har för personlighet. Och könet är ju inte helt hundra heller så vi köpte inte mer saker eller så bara för att vi "visste".

Sen talade vi inte heller om för någon att  vi hade kollat könet så det var ingen som visste att vi visste. Därmed slapp vi även alla frågor och eftersom "kulturen" i min omgivning är att inte kolla så behövde vi aldrig ljuga eller mörka för andra.

För oss var de ingen diskussion om att vi skulle ta reda på könet. Varför ska bm veta om inte vi vet för dom ser garanterat :) sen blir de mkt mer personligt att veta könet. Vi kallade våran kille de namn han skulle få och även heter idag :) sånt kan ju dock ändras.

Ville veta med första men fick inte, med andra fick vi veta och nu när vi fått 2 pojkar kommer vi garanterat vilja veta nästa gång. Vill gärna vara lite förberedd om de blir en flicka då vi har få kläder som är neutrala då vi misstänkte att första va pojke.

Men ser man inget så är det inte hela världen tänker inte utsätta den lilla för onödig strålning.

Jag vågar inte tro på vilket kön babyn har före jag håller i det och man själv ser det med egna ögon. Dock är det nog kul att höra vad läkaren tror. Men jag tror inte på det till 100% före jag själv ser det.

Nej, det är vad det är ändå. Så det kan gott få bli en överraskning när bebisen kommer, enligt mig

Nu var det ju inte jag som tyckte att det var bull att man tror sig knyta an bättre om man vet vilket kön barnet har redan innan förlossningen, utan min bm som precis varit på föreläsning med den senaste forskningen bakom sig! Man TROR sig kunna knyta an men det handlar inte om det. Visst det låter ju bra iaf. Men kanske det ändå ligger lite(eller mycket) kontrollbehov bakom. Du känner ju inte ditt barn bara för att du vet om det är en tjej eller kille. Däremot kan du kanske bättre förlika dig med tanken och vara beredd innan. Uppenbarligen finns det ju de som hamnar i svår depression när det barn de tror sig vetat skulle komma ut men där det inte var det! Hur gick det då med "anknytningen"????

Vi tog inte reda på det.Pappan ville veta,men inte jag så då fick det vara.
Att ta reda på könet innan,tycker jag är som att öppna packetet dagen innan julafton.
Tyckte det var spännande o mysigt att gå o gissa o känna på sig vilket kön barnet hade.
Att tolka drömmar o sina *typiska* krämpor.
Jag hade sen länge längtat efter en liten anton så det var vad magen hette under hela grav.Ut kom en pojke,dock inte en anton Kände på mig hela grav att det var en pojke o jag brukar *känna på mig* rätt
Hade det vart en flicka så hade det självklart varit lika underbart. 

Nu längtar jag efter att få vänta barn igen,inte ett kön.