Det är över nu och vi har en ganska väl fungerande relation efter separationen och också under hela krisen. När jag råkade se den här tråden funderar jag ändå lite och backar bandet.
Att hon på något sätt tröttnade på mig, oss (sig själv kanske?) var inte sårande direkt, inte heller egentligen att hon gick och blev förälskad i någon annan. Det är sånt som händer och jag kan förstå detta. Inte heller var det (i efterhand) särskilt sårande att hon ljög en del i början, dolde detta, fegade och mörkade.. Det är också naturligt, man vet inte, väljer att drömma, fly..
Under den här tiden blev jag dock så kraftfullt bortputtad och hon valde att vara lojal mot den andre framför mig. När hon lovade mig att vi skulle försöka och lösa vårta problem, lovade att bryta kontakten med honom. Vi var överens om att det kanske inte skulle gå till slut men vi skulle i alla fall skiljas av rätt anledning i så fall.. Det lät bra och kändes bra. Efter ytterligare någon lögn så hoppades jag att hon skulle förstå hur hårt det skadade och sårade mig, att det var som att hälla syra i ett öppet sår.
Ändå valde hon att fortsätta ljuga, kontakta honom, ljuga och svika mitt förtroende.
Jag vet att jag sa till henne flera gånger att jag klarar att bära vilken sanning som helst, hur tuff och sårande den än är. Kanske klarar rent av vårt äktenskap ett par smällar om det är vad sanningen innebär.. men inte fler lögner.
Till slut hade hon ljugit och svikit så många gånger att det inte fanns något kvar. Jag älskade henne så mycket och var beredd att kämpa men efter ett drygt år när hon plötsligt kom på att vi kanske skulle försöka så fanns det inget kvar. Jag ville kanske, egentligen, men det gick inte. Då blev det plötsligt mitt "fel" att jag tackade nej till hennes lite lama initiativ att försöka med nåt.
När hon valde att anförtro sig för en annan man och dela sina intima tankar, känslor på bekostnad av mig och den totala lojalitet som fanns - så lämnade hon vårt äktenskap. Hon gjorde det inte rakryggat utan via lögn på lögn på lögn.
Jag önskar att hon hade sagt som det var direkt, eller när jag konfronterade henne, eller när hon märkte att hon inte ville/orkade kämpa.
Att hon höll mig kvar med lögner medan hon sökte sitt nya liv var det som sårade mig allra mest.
Det var en slags tortyr som jag fortfarande inte har återhämtat mig ifrån riktigt.
Jag har en ny fantastisk kvinna nu men jag vågar inte lita på hennes kärlek fullt ut (rent känslomässigt) även om jag inte tvivlar i mitt sinne.
Det känns inte riktigt som att jag någonsin ska kunna/våga öppna mig för en människa igen.
