Borderline

Ja fast jag hat ju sakt att jag e här för henne. Skulle inte funka då blir hon arg för jag pratar om henne här inne o åter igen ingen mår eller har måt så dåligt som hon gör enligt henne själv. Men jag låter de va nu tills mötet sen får vi se va som händer om hon ljuger eller är ärlig.

Känner så jävla väl igen mig själv i det nu när jag får läsa om det. Allt det här får mig att inse hur mycket smärta och lidande jag har orsakat i min dag.

"Ingen mår så dåligt som jag gör. Ingen förstår."

Hon förstår på något plan att du finns där för henne. Hon kan också veta om det utan att egentligen förstå vad det innebär på något djupare sätt. Det är nästintill meningslöst att försöka att resonera med personer som är så pass djupt nere som hon verkar vara. Då tar man inte riktigt in. Man lyssnar men varken hör eller förstår på riktigt. Det är också en sjukt destruktiv diagnos som ingen tror på. För i andras ögon är man ju bara helt jävla dum i huvudet, självisk, otacksam, farlig, konstig... allt. 

Hoppas att saker löser sig, att hon kan acceptera vilka problem hon har och vad hon behöver för hjälp.

Måste dela med mig av min historia

Då jag var 8 år blev jag mobbad i 3 års tid. Jag blev slagen och kallad ful och tjock. Böt skola. HAde nästan inga vänner alls. Några som stod mig nära. Började dricka alkohol som 12 åring och röka då jag var 11. Mistade oskulden som 12. Blev knivhuggen som 15 åring som ledde till rättegång. På samma kväll blev jag nästan våldtagen, han hann inte gå så långt, jag tvingades se på då han skar upp sina armar och han slog mitt huvud i wc dörren. Jag har varit otrogen mot alla mina killar. Varit i säng med ca. 50st. Killar har utnyttjat mig för sex då jag var den jag var. Mistade jobbet p.g.a att jag försov mig. Jag vaknade inte trots 5 väckar klockor...Jag började röka på och tog exctasy. Har även gjort 2 aborter. Hotat min första kille med kniv och slagit honom då jag blivit förbannad av små saker. Juni 2012 hittade min mamma mig i skogen på väg att ta mitt liv. Hamnade in på psyk. Efter att jag kom ut igen blev det lite bättre men sedan föll jag ner igen. Jag drack alkohol i stort sett varje dag. Jag skar upp mina armar ock försökte ta livet av mig med överdos. Jag klarade mig som tur var. Har alltid haft problem med mitt humör. Det svänger på några minuter upp och ner. Säger saker jag inte menar. Sedan har jag mina perioder. Jag kan vara manisk så jag börjar städa mitt i natten. Och så igen.. spelberoende... Lider jag fortfarande av. Då jag spelat bort allt jag har börjar jag stor böla och vill ta livet av mig. Panikångestattacker och dödsångest... Finns alltid där... Läkarna sa att visst hade jag en väldigt färgrann bakgrund...

Nu har jag snart varit nykter i 1 år. Den enda lasten jag har är cigaretterna. Men det är ju det minsta problemet.

Alltså mycket skall en människa orka med... Hoppas ni andra mår fint <3 / Sandra

Glömde skriva. Idag är jag bipolär typ 2 med borderline. 

Nu på morgonen kom hon hem o duchade o åt lite sen gick hon. Hon nämde att hon känner att våran äldsta dotter drar sig undan henne men hon bryr sig inte sa hon. Få se om hon kommer igen senare. Tycker man borde få en vekaklocka när ens barn drar sig undan men tydligen inte.

Tala om för psykologen hur barnen reagerar så de kan få prata med någon de med.

Ja tänkte de men e så synd att hon inte inser va hon gör.

Hoppas att hon förstår det en dag inom snar framtid bara

Helt ärligt så tror jag inte hon kommer förstå det för hon skiter i allt o kan inte ens svara när man ringer henne. Sen märker jag på henne att hon vill inte ha det här med barn o allt hon vill bara va själv o inte ha något ansvar o kunna göra va hon vill när hon vill.