BF januari 2014

Det är bara att inse att jag inte längre kommer kunna träna på som vanligt. Höften gör alt för ont. Inte foglossning, men nerver i kläm vilket medför att jag har svårt att gå ens kortare sträckor. Och även om det inte är graviditetsrelaterat så är ett ingen som vill/vågar/kan göra nåt för att hjälpa av sjukgymnaster och naprapater. Så surt!  För mig är det verkligen tråkigt, och ledsamt och ja uppgivet. Jag är en person som behöver kunna röra på mig!! *färdiggnällt*

Alltså är det samma bm som mätt och du då minskat i sf-mått på ett antal veckor så tycker jag att hon borde reagerat och kanske åtminstånde tagit in dig på extrakoll. Men å andra sidan så var första mätningen väldigt tidig så den kanske hon inte borde gjort överhuvud taget. Tror du får utgå från nästa mått och då ska det ha ökat med nån cm (1-2). 

Ursäkta, jag läste tvärtom. Att du hade 22 cm i v 18 och 21 i v 26 :D Är du orolig ska du självklart prata med en annan bm. Jag vet att jag hade liten mage med första två, särskilt med andra och då hade jag 33 i sf-mått i v 39 så då gjorde de ett tillväxtul bara för att säkerställa allt med vatten och att bebisen fick näring å så :) Prata med en annan bm om du känner dig orolig  Är det första barnet? Eller kan du jämföra mot en tidigare graviditet?  

Det är jättevanligt med uvi under graviditeten och symtomen är ofta väldigt annorlunda än när man inte är gravid. De skickar på odling för att se vad du har för bakterier i urinen och är det GBS-bakterier kommer du att behandlas med penicillin inför förlossningen. Det är ofarligt att ta penicillin under graviditet (så länge de vet att du är gravid).
 

Jag har sån molande värk i nedre delen av magen emellanåt. Det gör dessutom ont när jag tar i magen, men jag har insett att det är spända muskler (som envisas med att hålla ihop magen) som inte kan slappna av. Brukar försöka massera när jag smörjer magen och vara noga med att ha kudde under magen när jag vilar Jag är inte orolig att det skulle vara nåt allvarligt, men tycker ändå att du ska prata med din BM det. Det kan vara ett observandum på nåt som hon kan behöva känna till

Jag har också en fantastiskt bra graviditet jämfört med de två tidigare då jag kräkts så jag legat inlagd med dropp. Hela graviditeterna kräktes jag. Så hade jag hemsk foglossning med första så jag gick med kryckor. Hade graviditetsmigrän så jag hade kontinuerlig kontakt med neurologen på KS. Jag hade prematura sammandragningar till följd av GBS. Och fick magsjuka i v 32 med minsta och fick spruta för att stoppa värkarbetet. Ett HB på 94 eftersom jag inte fick i mig näring. Ja, jag hade allt utom karptunnelssyndrom tror jag ;) Jag gick ju upp lite eftersom jag inte fick i mig nåt. Så plus 4 kg slutade jag med senaste och plus 7 med den första.

Den här graviditeten mår jag toppen, körde vattengympa igår, spinning i tisdags och promenerar dagligen. Har inte kräkts mer än en gång (då drömde jag om hamburgare) och går därmed upp i vikt istället ;) 5,8 kg i v 29+4. Inte mycket alltså, men ändå mer. Sist jag var på MVC så var jag sen och joggade därför upp för trappan och insåg att det är nog inte så vanligt i v 30. Som Veronica 76 sa, alla graviditeter är verkligen så olika!!

Sen att det är svårare att andas tycker jag med ibland på kvällarna, men störst skillnad på det märkte jag med andra graviditeten från första. Tror det är för att en bebis redan hittat ut och därmed är det bredare i höfterna och bebisen fixerar sig inte lika tidigt (vänder sig inte heller lika tidigt) och då ligger de högre upp och trycker på lungorna. Det är min teori i alla fall
  

Ahh v 31 och plus 6 kg :) Håller tummarna precis som du!

Jag kommer inte att skriva förlossningsbrev, det är tredje barnet och jag tror kanske jag skrev ett med första men inte med andra.

Mitt tips och spontana tanke är att skriva brevet konkret. Visst är det jättekul och charmig att läsa ett brev som kanske ger en bild av familjen. Men den tiden finns sällan för förlossningspersonalen. Spalta upp med tydliga överskrifter om vad som finns var. Brevet ska finnas ifall man själv inte orkar svara på frågorna eller en kaos-situation uppstår. Man kanske kan lämna två sidor med ett försättsblad med viktig info och ett efterföljande "brev".

Jag skulle skriva börja med att skriva mitt namn, personnummer. Nummer till närmast anhörig (det KAN vara så att man fått åka in akut utan närstående av någon anledning) och den närståendes roll (make, mamma, bästa vän) och kanske även en extra närstående. 

Särskilda problem typ GBS i urinen, allergi eller om jag går på nån medicin.

Jag känner mig: "Jag är nervös och lite rädd för smärtan, men tror att om jag får hjälp att andas kan jag hålla mig lugn" el "Jag mår bra i vatten, så finns möjlighet att bada gör jag gärna det".

Smärtlindring "Jag vill gärna testa lustgas" el "lustgasen skrämmer mig för jag har så lätt att må illa" "jag vill gärna testa epidural" el "Jag är spruträdd så jag vill inte ha smärtlindring med nålar". Eller om man vill testa akupunktur, kvaddlar eller så. 

Vid bekymmer: Om det uppstår ev komplikationer så behöver de veta hur ni vill ha det. Om barnet inte syresätter sig som det ska, stannar pappan med mamman medans hon återhämtar sig, eller ska han springa med bebisen. Viktigt att de vet. Om det skulle bli akut-snitt, hur vill ni göra då.

Min mans roll:  "min man är förlossningsrädd så pressa inte honom att delta" eller "min man är mitt stora stöd, han får vara tolken mellan er och mig" eller "jag vill inte att min man blir placerad vid utgången, för jag är rädd att bajsa på honom". Och viktigt "min man vill/vill inte klippa navelsträngen vid möjlighet"

Gör det så läsvänligt som möjligt, så det går att få en snabb överblick! :)  

Jag upplevde heller inte att de var där nere i onödan. Ja en vaginal undersökning vid inskrivningen och sen tycker jag att det var länge till nästa gång. Jag kände att jag kom nära krystvärkar och att jag nog var helt öppen, men de undersökte mig inte ändå förän jag fick dra till med att det kändes som att jag skulle bajs (vilket det inte gjorde men jag förstod känslan av det) så visste jag att om jag sa det skulle de bry sig. Då var jag öppen 10 cm och allt var utplånat. Så jag fick snarare "tjata" till mig en vaginal underökning med första. Medandra var jag öppen 10 när jag kom in så tja, där vart det bara en ;)

Jag tycker inte att det är ett dugg konstigt, men jag tycker absolut att du ska prata med din BM om det. Dels i att få stöd att hantera det, för det kanske är nåt fel som du känner av. Men även för att du behöver få prata om det och få glädjas över det barn som kommer. Tror inte att det är nåt "fel" på dig, det kan finnas hundra anledningar till att du känner så. Kanske man känner att det gick så bra första gången så varför skulle det gå bra nu, man kan känna att man är äldre, man kan känna sig annorlunda för att alla graviditeter är unika men man relaterar det till att barnet är sjukt. Men oavsett anledning så behöver känslorna få komma ut. KRAM