Pappautanbarn

Äldre 1 Jun 22:11

161 svar

pappa UTAN barn

Mamman har äntligen lyckats efter 5 år.
Nu är barnen vända emot mig. Jag har kämpat och kämpat genom soc, advokater och domstol. Gemensam vårdnad är klubbat men vad är det värt när mamman lyckas vända barnen emot att inte vilja komma.
Detta är ett problem som behöver uppmärksammas. Jag är ju inte ett enskilt fall utan det finns ju tusentals fall att läsa om bara man googlar. Jämställdhet pratas det väldigt mkt om. Lika löner oavsett kön, kvinnor till chefspositioner mm men i denna fråga är det ingen som sticker ut hakan. Så fort det blir vårdnadstvist så är domstolarna snabba med att ge ensam vårdnad till mamman. Skulle en pappa få ensam vårdnad då är mamman fast i tungt missbruk eller psykiskt otillräknelig. Annars är det i princip omöjligt. Sen är mamma alltid en mamma och pappa är alltid en pappa. Den stora frågan är vad det är för mamma egentligen som baktalar pappan och vänder barnen emot sin egen pappa bara för att man blivit lämnad. Det är jättetungt och jobbigt att bli lämnad av den man älskar, men inte att man använder barnen för att skada den andre. Det är bara barnen man gör illa.
Detta borde tas upp ordentligt av soc tanter, domstolar och dom borde öppna ögonen för att se världen som den är. TYVÄRR!!

Anonym (...)

Äldre 4 Jun 15:34

#121

h8him skrev 2013-06-04 15:29:25 följande:

Då tycker jag att du ska prata med familjerätten om möjlighet att få ha umgänge någon annanstans, utan hennes familj närvarande.

Nu har jag inte uttryckt önskan på det sättet men jag har gråtit och beskrivit situationen då den är så oerhört mentalt påfrestande. Men jag ska tydligen leva med det för jag måste förstå mamman och hur svårt det är för henne med en separation efter förlossningen och att vara utan sitt barn.

Det är skrattretande hela situationen. Det känns verkligen som att springa in i en vägg i 180 km/h och bredvid står hon hånflinande med uppbackning från allt och alla.

h8him

Äldre 4 Jun 15:38

#122

Anonym (...) skrev 2013-06-04 15:34:07 följande:

Nu har jag inte uttryckt önskan på det sättet men jag har gråtit och beskrivit situationen då den är så oerhört mentalt påfrestande. Men jag ska tydligen leva med det för jag måste förstå mamman och hur svårt det är för henne med en separation efter förlossningen och att vara utan sitt barn.

Det är skrattretande hela situationen. Det känns verkligen som att springa in i en vägg i 180 km/h och bredvid står hon hånflinande med uppbackning från allt och alla.

Visst är det jobbigt med en separation just kring förlossningen, och allt vad som hör till den. Samtidigt så är det kanske barnets bästa att få träffa dig i lugn och ro, utan bråkiga släktingar i samma rum.

Anonym (...)

Äldre 4 Jun 15:48

#123

h8him skrev 2013-06-04 15:38:44 följande:

Visst är det jobbigt med en separation just kring förlossningen, och allt vad som hör till den. Samtidigt så är det kanske barnets bästa att få träffa dig i lugn och ro, utan bråkiga släktingar i samma rum.

Det är klart att det är jobbigt för mamman men det är ju inte lätt för pappan heller. Det är det som är frustrerande alla förstår mamman men ingen förstår mig, jag ska gilla läget och tacksamt ta emot smulorna. Gör jag inte det utan försöker få till ett vettigt umgänge med bättre villkor så pressar jag henne och är dum, jag borde minsann förstå hennes situation bättre. Om man i teorin bara skulle strunta i det för att man känner att man inte har stöd någonstans och allt bara leder till konflikter så är man en hemsk man och pappa och det är typiskt pappor att bara skita i sina barn. Så då står man där och får nöja sig med smulorna och gilla läget som helt beror på vad mamman har bestämt gäller för idag.

Det är verkligen absurda situationer som uppstår som jag faktiskt inte tror att folk som inte har varit där kan förstå.

h8him

Äldre 4 Jun 15:55

#124

Anonym (...) skrev 2013-06-04 15:48:45 följande:

Det är klart att det är jobbigt för mamman men det är ju inte lätt för pappan heller. Det är det som är frustrerande alla förstår mamman men ingen förstår mig, jag ska gilla läget och tacksamt ta emot smulorna. Gör jag inte det utan försöker få till ett vettigt umgänge med bättre villkor så pressar jag henne och är dum, jag borde minsann förstå hennes situation bättre. Om man i teorin bara skulle strunta i det för att man känner att man inte har stöd någonstans och allt bara leder till konflikter så är man en hemsk man och pappa och det är typiskt pappor att bara skita i sina barn. Så då står man där och får nöja sig med smulorna och gilla läget som helt beror på vad mamman har bestämt gäller för idag.

Det är verkligen absurda situationer som uppstår som jag faktiskt inte tror att folk som inte har varit där kan förstå.

Fast ert barn är så litet än. Det måste du tänka på. Jag tror att situationen kan förvärras av att hennes familj blandar sig i. Hade hon bott själv hade hon kanske lättare kunnat kommunicera med dig.

Jag förstår att det är besvärligt men samtidigt får man aldrig ge upp sina barn.

Anonym (...)

Äldre 4 Jun 16:01

#125

h8him skrev 2013-06-04 15:55:41 följande:

Fast ert barn är så litet än. Det måste du tänka på. Jag tror att situationen kan förvärras av att hennes familj blandar sig i. Hade hon bott själv hade hon kanske lättare kunnat kommunicera med dig.

Jag förstår att det är besvärligt men samtidigt får man aldrig ge upp sina barn.

Nej och det säger jag inte att jag ska göra heller. Jag bara beskriver den absurda situationen som uppstår, man har ingenstans att ta vägen man kan bara foga sig allt annat leder till att man är dum. Utöver det så finns det ytterst lite stöd att få, jag kan prata med min familj, mina vänner och här på FL. Men även det oroar mig om hon skulle se att jag skriver här och förstå att det är jag. Jag kan inte säga vad som helst till mina vänner heller för det kan upplevas som att jag talar illa om henne osv. Det kanske ligger mig i fatet.

Det hade inte varit lättare att kommunicera med henne själv. Det har jag redan provat, det leder till ilska när hon inte får sin vilja igenom till 100%. När hennes familj lägger sig i, främst mamman, så blir det inte bråk utan mer anklagelser och påståenden som jag ska bemöta.

men jaja, det känns som att den här tråden har blivit lite av min personliga gnälltråd så jag ska nog dra mig ur den för stunden iaf.

h8him

Äldre 4 Jun 16:07

#126

Anonym (...) skrev 2013-06-04 16:01:13 följande:

Nej och det säger jag inte att jag ska göra heller. Jag bara beskriver den absurda situationen som uppstår, man har ingenstans att ta vägen man kan bara foga sig allt annat leder till att man är dum. Utöver det så finns det ytterst lite stöd att få, jag kan prata med min familj, mina vänner och här på FL. Men även det oroar mig om hon skulle se att jag skriver här och förstå att det är jag. Jag kan inte säga vad som helst till mina vänner heller för det kan upplevas som att jag talar illa om henne osv. Det kanske ligger mig i fatet.

Det hade inte varit lättare att kommunicera med henne själv. Det har jag redan provat, det leder till ilska när hon inte får sin vilja igenom till 100%. När hennes familj lägger sig i, främst mamman, så blir det inte bråk utan mer anklagelser och påståenden som jag ska bemöta.

men jaja, det känns som att den här tråden har blivit lite av min personliga gnälltråd så jag ska nog dra mig ur den för stunden iaf.

Du verkar ha en jobbig situation och jag hoppas att det löser sig snart!

Anonym (Hmm!)

Äldre 4 Jun 18:15

#127

Anonym (...) skrev 2013-06-04 15:24:39 följande:

Hon bor hos sina föräldrar. Vid ett tillfälle har hennes kusin vart där också.

Där sitter jag omringad av hennes familj. Vid några tillfällen har jag också blivit verbalt attackerad under umgänget. Inte med skällsord utan avkrävd en massa svar här och nu utan tid att tänka och ansatt från flera håll med barnet i famnen.

Samma som mig, bara det att jag har med mig en diktafon överallt. Så sägs det massa kränkningar så har mitt iallafall.

Skamligt att det ska vara så tycker jag, lider med dig och förstår vad du går igenom.

SVBk4rr1ng

Äldre 4 Jun 23:28

#128

Anonym (...) skrev 2013-06-04 15:34:07 följande:

Nu har jag inte uttryckt önskan på det sättet men jag har gråtit och beskrivit situationen då den är så oerhört mentalt påfrestande. Men jag ska tydligen leva med det för jag måste förstå mamman och hur svårt det är för henne med en separation efter förlossningen och att vara utan sitt barn. Det är skrattretande hela situationen. Det känns verkligen som att springa in i en vägg i 180 km/h och bredvid står hon hånflinande med uppbackning från allt och alla.

Jag förstår det som att ni båda måste må dåligt i och med att ni nyligen separerat med en i princip nyförlöst bebis. Men jag skulle vilja påstå att det ändå är lite jobbigare för mamman. Det är hon som gravid gravid och genomgått en förlossning. Det är hon som ammar och i princip sitter fast ibar et. Och allt detta under massiva hormonsvängningar. Och eventuella förlossningsskador on top of all. Ditt ex bor ockdå hemma hos sina föräldrar vilket jag tolkar med att hon förmodligen blivit bostadslös i samband med er separation. Inget som gör det lätt för en nyförlöst ensamstående mamma. Förutom att hon förmodligen har det en smula jobbigare än du är hon också barnets primära vårdgivare och större krav på sig att fungera för främst barnets utan att gå ner sig. Bara det låter stressande. Om hon inte alltid varit knäpp och behandlat dig som skit borde du fundera på att vara lite mer förlåtande och behandla henne med silkeshandskar ett tag framåt. Om inte för din egen eller hennes skull. Men för barnets skull. Barnets välmående hänger ju trots allt med hur mamman mår. Så hur du behandlar mamman har direkta konsekvenser för ditt barn.

Anonym (been there)

Äldre 5 Jun 00:36

#129

h8him skrev 2013-06-04 15:16:52 följande:

Ja, nog är det konstigt men samtidigt är det väl mycket som är konstigt kring familjelagarna? Människor lever inte som man gjorde förr, men lagarna är kvar sen "gamla tiden".

Både mannen och kvinnan har 3 månader på sig att skriva under faderskapet. Så där är det "rättvist" mellan kvinnor och män, trots den relativt långa tiden.

Bor hon med sina släktingar?

Det finns ingen (lagfastställd) tidsgräns för hur lång tid man har på sig att underteckna faderskapsbekräftelsen. Det som står i lagen är att soc/familjerätten har ett år på sig att _utreda_ faderskapet!

Anonym (hej!)

Äldre 5 Jun 01:29

#130

SVBk4rr1ng skrev 2013-06-04 23:28:33 följande:

Jag förstår det som att ni båda måste må dåligt i och med att ni nyligen separerat med en i princip nyförlöst bebis. Men jag skulle vilja påstå att det ändå är lite jobbigare för mamman. Det är hon som gravid gravid och genomgått en förlossning. Det är hon som ammar och i princip sitter fast ibar et. Och allt detta under massiva hormonsvängningar. Och eventuella förlossningsskador on top of all. Ditt ex bor ockdå hemma hos sina föräldrar vilket jag tolkar med att hon förmodligen blivit bostadslös i samband med er separation. Inget som gör det lätt för en nyförlöst ensamstående mamma. Förutom att hon förmodligen har det en smula jobbigare än du är hon också barnets primära vårdgivare och större krav på sig att fungera för främst barnets utan att gå ner sig. Bara det låter stressande. Om hon inte alltid varit knäpp och behandlat dig som skit borde du fundera på att vara lite mer förlåtande och behandla henne med silkeshandskar ett tag framåt. Om inte för din egen eller hennes skull. Men för barnets skull. Barnets välmående hänger ju trots allt med hur mamman mår. Så hur du behandlar mamman har direkta konsekvenser för ditt barn.

Jag håller faktiskt med dig. Har förhållandet varit dåligt innan efter en förlossning kan det rentav utvecklas till förlossningsdepression för mamman. Så pappan med spädbarnet vinner på att ta det lugnt ett tag. Däremot förklarar inte det TS exfrus beteende. Hon vekar vara den lämnade frun och vill helt enkelt hämnas.

pappa UTAN barn

INNEHÅLL