Så till slut, i lördags plockades till slut vår lille son ut ur mig efter att jag stannade på 8 cm och hans huvud inte roterade sig ner i förlossningskanalen.
Blev igångsatt i fredags då jag var i 42+0 och de tyckte fostervattenmängden var i minsta laget och jag hade ett högt undertryck på blodtrycket. Kl 13 börjades igångsättningen, då var jag ca 1-2 cm öppen redan och hade ca 2 cm tapp kvar. Bardkateter sattes in och ramlade ur några timmar senare när jag var och kissade. Då skulle hinnorna tas men han låg för högt upp så de vågade inte ifall att navelsträngen ev skulle kunna halka med emellan om de gjorde ingreppet. Ca 10 min senare så gick vattnet av sig själv. Då var klockan kanske 18 och jag hade lätta värkar.
Sen sattes det in värkstimulerande dropp och jag fick även cytotek (efter en lång diskussion med läkaren) för att få igång värkarna. Värkarna kom igång starkare och under natten tog de bort droppet för att det inte skulle bli för mycket sammandragningar men min kropp fortsatte i samma anda. Framåt 9-tiden på mogonen så var jag ca 8 cm öppen och de ville öka droppet ännu mer. Jag bad då om att prova lustgas och att få eda eftersom jag var så trött. Vid 10 kom narkosläkaren och försökte sätta edan. Misslyckades med att få den rätt så jag fick ingen smärtlindring alls av den utan bara ont i ryggmuskeln på höger sida. Läkaren ville inte sticka igen eftersom det fanns risker med det. Då var jag sjukt trött och hade tappat all ork och använde lustgasen vid varje värk utan större effekt.
Vid 13 hade jag fortfarande inte öppnat mig mer än 8 cm och han hade inte roterat ner ordentligt trots ökat dropp, konstanta värkar och försök att vara upprätt. Då togs beslutet att snitta mig istället, jag önskade även detta då jag insåg att jag inte hade några krafter att öppna mig ytterligare 2 cm och sedan krysta.
Bricanyl sattes in för att ta bort värkarna, vilket de inte gjorde men de mildrade dem. Narkosläkaren som skulle sätta spinalbedövningen för snittet var samma som gjorde försöken med edan och hon misslyckades med första försöket men andra försöket fungerade och guuuud vad skönt det var att äntligen bli smärtfri! Jag kunde då öppna ögonen och hälsa på hela gänget som skulle utföra operationen!
Snittet gick jättebra, läkarna var effektiva och duktiga och eftersom varken barnet mådde dåligt eller jag så kunde de göra snittet noga och lite långsammare än om barnets hjärtljud var dåliga eller dylikt. 14.30 plockade de ut en 3570 g tung och 51 cm lång pojke som skrek på en gång och som mådde så bra så!
Igår fick vi åka hem och det firade han med att bajsa ner HELA sig efter först amningen hemma ;)
Grattis till dig Sopp! Jag är säker på att kuratorn hjälper dig och du kommer känna precis som du vill inom loppet av några dagar!
