Varför amma stora barn?!

Säkert kan det stämma, att om jag hade blivit ammad länge, så hade det kanske kännts på ett annat vis...mera normalt kanske? Jag vet inte. Hursomhelst blir jag inte illa berörd av att se en 2 åring ammas, det är ju ett ganska litet barn. Men 3-4 åringar börjar bli för stora anser jag...jag är själv mamma, har två barn och har ammat båda, om än inte så länge. Så jag har erfarenhet av amning. Det är bara det att jag har svårt att se stora barn ammas. Det blir fel där på något vis...sen får ju folk göra som dom vill, det behöver ju inte jag blanda mig i. Ville bara se vad folk skulle svara på min fråga, och kanske vädra mina åsikter lite... ;)

Nu tror jag att det är ganska ovanligt att 3-4 åringar ammas offentligt, av den enkla anledningen att de oftast inte ammas på dagen och när de är iväg nånstans. Utan det brukar mest vara mys som är förbehållet till hemmet.

Själv hade jag aldrig reflekterat över hur länge som var "länge" att amma, innan jag fick barn som 18 åring. Det hade jag inte hunnit då än. Utan jag tog det som det kom och eftersom amningen (efter en tuff början) fungerade så bra så körde vi bara på så länge det kändes rätt och bra. Hade inte alla sagt sen när jag blev gravid när äldsta var 22 månader att jag måste sluta amma för att inte riskera missfall, så hade jag troligtvis tandemammat. Inte alls omöjligt att jag fortfarande ammat när äldsta fyllt 3 isf.

Det där är ju olika när man tycker att barn är stora också. Har en bekant som slutat amma sina 3 barn runt 6 månaders ålder för hon tyckte att de är så stora efter det. För mig är en 3 och 4 åring väldigt liten fortfarande.

Hur länge en kvinna väljer att amma sitt barn är helt och hållet upp till henne. Tycker man att det ser dumt, eller äckligt ut, så låt bli att titta. Det finns inget "rätt eller fel", bara moraliska åsikter. I många Afrikanska länder/stammar ammas det upp till 10 års ålder, inte som näring, utan som tröst och närhet.
Såvitt jag vet finns det inge vetenskapliga studier på att barn/vuxna som ammats länge mår sämre än andra. Utan några som helst bevis för min tes, tror jag ändå att de som ammats länge, ser det som något positivt. På samma sätt som barn uppväxta med exempelvis skilda eller homosexuella, oftast tycker det fungerade jättebra. Barn är anpassningsbara, det viktiga för dem är kärlek och trygghet, vilket inte amning tar ifrån dem.

Ja, du tror att dom ser det som något positivt. Okej, jag tror att detta skulle kännas negativt, lite konstigt. Men den åsikten baseras ju på hur jag tror att jag själv skulle känna. Som jag sa redan, jag säger inte att det ÄR fel, bara att jag tycker att det känns fel/ser fel ut att amma ett stort barn. Jag tycker att det finns många andra sätt att ge t.ex en6- 7 åring närhet, det behöver man ju inte amma för att ge närhet? Kramar/sitta i famnen t.ex...det känns vettigare. 4 + barn borde väl inte behöva suga på bröst för att få närhet? Jag förstår det bara inte.

Tråden har spårat ur lite.Att det inte skulle finnas sakliga fördelar med långtidsamning är strunt.

Det finns flera fördelar med långtidsamning, förutom den närhet det ger. Även efter första året ger mjölken näringsämnen till barnet samt främjar barnets immunförsvar. Som jag skrev tidigare i tråden så har det visat sig att barn som delammats efter 1 år även haft en bättre utvecklad hjärna.

Fördelar för mamman är bland annat minskad risk för bröstcancer och fetma.

Ni som tycker att det är äckligt med långtidsamning kanske borde rannsaka ert inre för att ta reda på varför ni känner så.

Amning fungerar inte för alla och då är det jättebra att det finns så bra ersättning som det gör. Tycker det är tråkigt att de som inte ammar känner ett behov att racka ner på de som gör det.

Jovisst, sen är det ju oxå väääldigt ofta tvärtom. Att dom dom inte vill amma får en massa skit av dom som vill. Dom får ofta höra att dom är dåliga mammor/ egoistiska osv...

För att veta om du skulle upplevt det som konstigt, måste du först ha upplevt det. Nu har du växt upp med något annat, och dina tankar och värderingar är formade efter det. Jag själv är uppväxt i en helt vanlig "mammapappafamilj", jag kan även tänka att det skulle kännas konstigt att växa upp med två pappor eller två mammor. Dock vet jag att jag är formad efter min uppväxt och det jag är van. Hade jag växt upp med homosexuella föräldrar eller varit ammad till 7 års ålder, hade jag troligtvis sett det som normalt och okej.

Jag vet att de ser det som något positivt. Kan inte säga att alla långtidsammade barn generellt gör det, eftersom jag inte känner alla. Men av dem som jag känner som blivit ammade länge (och ja, det är fem farbröder, fem fastrar och ungefär hälften av mina runt 70 kusiner) så tycker de alla att det varit positivt.

De flesta ammas inte till 6-7 års åldern, det är länge även bland långtidsammare.
Ja, det finns många sätt att ge närhet och tröst. Amning är bara ett av dem. Och mest effektivt

Hur skulle ni reagera om ni kom på att en mamma ammar sin 14 åring? För närhet o trygghet...?