Lejonmamman01 skrev 2013-10-29 12:05:50 följande:
Fast grejen var ju att han inte HADE några vänner på fritiden, och så är det för många som går arbetslösa eller sjukskrivna (för diverse psykiatriska diagnoser menar jag nu) under många år. Det är ingen mening med att sätta en sådan person på en vanlig arbetsplats med lönebidrag, och kräva att han ska prestera. Efter ett antal sådana försök, måste man inse att det inte GÅR.
Utan då måste man ta itu med personens djupare problem först. En sådan verksamhet som den jag beskrev är förmodligen bättre för det än samtal med en psykolog, eftersom de samtalar - men i ett naturligt sammanhang. Det kan vara lättare att öppna sig när man har något för händer, än när man ska göra det på beställning en timme i veckan hos psykologen. Och ledarna kan vara med och SE var det går fel i det sociala umgänget (det kan inte en psykolog), och medla, stötta och peppa på plats. PRATA med de andra kanske, be dem att sträcka ut en hand.
I fallet med min vän har det funkat över förväntan! Och samhället tjänar på det i längden, för nu har han möjlighet att faktiskt skaffa sig en yrkesutbildning, och hinna jobba och betala skatt 25 år fram till pensionen.
Det ändå inte så att skattepengar ska gå till anordnare som får betalt för att aktivera arbetslösa dessutom så är inte handledare hos anordnare utbildade att ta hand om människor som har psykiska svårigheter, ska det vara arbetsträning eller verksamhet för människor med funktionshinder ska det finnas utbildad personal.
Det är bara 28% av de i Fas3 som har någon form av handikapp de flesta behöver med andra ord ingen daglig sysselsättning för att må bra, snarare är det så att majoriteten mår dåligt över att antingen tvingas till riktiga arbetsuppgifter hos ekonomiska föreningar, av att sitta overksamma eller göra fritidsaktiviteter de inte är intresserade av.
Har läst en anordnare som sagt att många av deltagarna blir så glada om vi tar en promenad med dem, låter då inte det minsta som något som leder närmare arbetslivet.
