Så j***a trött på mitt vuxendagis!!!

Jag har gjort det under lång tid, men nu tar det inte längre tid längre. Kolla "inkomna senaste dygnet" och ringa något telefonsamtal.

Ja, det är ju förvisso så att förtidspensioneringarna i praktiken ställts in. Blir väl då fler Fas3-are kan man tänka varpå fler anordnare behövs.

Sak samma. De kommer att finna där alltid. Oavsett regering. 

Vad ska vi göra med de oanställbara? De som är för gamla, för sjuka, för lågutbildade, de som saknar social kompetens eller helt enkelt är ointresserade av att jobba?

Det tar tar några år innan man kommer till fas 3. För maken tog det 8 år av arbetslöshet innan han hamnade i Fas 3 (och lyckades några månader senare bli utsparkad eftersom han inte skötte sin del). Syrran hamnade efter 11 år i FAS 2 och hade turen att fångas upp av ett annat projekt. 

Som sagt jag har varit där. Jag har skyllt allt på alla andra och dragit på mig offerkoftan. Bara ren tur har hållit mig borta från Fas 3. Idag har jag tagit av mig offerkoftan, idag har jag tagit tag i mitt liv. Idag inser jag att man inte bara hamnar i fas 3, man hamnar där för att man av en eller annan anledning inte är anställningsbar inom den reguljära marknaden. Vissa saker som ålder och sjukdom kan man inte påverka, men de andra sakerna kan man åtgärda om man vill ha ett jobb.

Det är detta som är så motbjudande, människor som egentligen inte är tillräckligt friska istället för att som tidigare vara sjukpensionärer ska sitta hos anordnare på heltid. Anordnare som inte har någon annan verksamhet förutom att tillhandahålla lokaler och som dessutom tjänar enorma summor på att bara låta människor sitta framför en dator eller brodera dukar.
Finns heller inga krav från myndigheter att anordnare till Fas3 ska uppnå något mål med verksamheten vilket är mycket märkligt eftersom det påstås att det ska vara ett stöd för den arbetslöse och leda närmare ett arbete.

Tvärtom. Det var motnjudande att fult arbetsföra människor sjukpensionerades. 

Tänker på mamma. Dålig rygg och visst då är det svårt att jobba på långvården. Men det fanns arbeten hon hade kunnat göra. Istället sjukpensionerades hon i 35-års åldern. 

 

De oanställningsbara som är för gamla, för sjuka, saknar social kompetens tycker jag att man ska låta bli pensionärer om de vill, framför allt ska man inte tvinga dem att sitta samlade på vuxendagis på heltid om något så leder det till att många förutom att vara för gamla och för sjuka även blir psykiskt dåliga.

Den kan rimligtvis inte vara så att daglig verksamhet för att få social gemenskap ska vara någon form av tvång? 

man ska ju inte sjukpensionera friska eller arbetsföra personer. och man ska inte tvinga sjuka ut i arbeten.

har en släkting som har ont i hela kroppen, kosntant. hon har varit sjuksirven i 2 år men nu ska de tvinga ut henne i arbete och hon har på grund av detta fått börja med anti-depressiv medicin. hon får ju visserligen inte mindre ont i kroppen men ångesten inför att börja jobba igen är hemsk.en människa som lider ska ju inte behöva arbeta.

men det system som var förr ville till och med förtidspensinera mig! jag var 19 år hade precis gått ut gymnasiet med högsta möjliga betyg! kom till arbetsförmedlingen (Stockholm) och ville ha jobb. pigg och glad och taggad. hon sa att jag borde förtidspensineras istället (har en synnedsättning).

Folk tvingades inte till förtidspension, det var en valmöjlighet om man varit fysiskt eller psykiskt sjuk länge.
Man har alltid kunnat avbryta en sjukpension om man ansett att man blivit tillräckligt bra för att återgå till arbete numera kan man tom. prova att jobba under bibehållen ersättning för att se om man kan klara av att arbeta. 

Såhär anser en större anordnare av sysselsättning att det står till med deltagarna.

Anställningsbar är ett svårt ord men ändå ett försök att sätta siffror på vår uppfattning om en deltagares möjlighet att kunna få ett arbete och som sedan kan klaras. Vi delar grovt in detta i fyra grupper/nivåer.

Den första gruppen är de deltagare där vi ibland ställer oss frågan varför han eller hon inte redan har ett arbete, vilka utgör 1,9%. Vi brukar sammanfatta detta med att det är personer som vi med glädje skulle rekommendera till ”våra bästa vänner”. Den andra gruppen är deltagare som varit hos oss en tid och där vi bedömer att de nu kan klara ett arbete internt hos oss eller en annan hänsynstagande organisation. De utgör 10,8%. Den tredje gruppen är de vi bedömer kommer att klara ett enklare ”skyddat” arbete där arbetsgivaren har möjlighet att visa tålamod och förståelse för deltagarens begränsningar. De utgör 44,6%. Den fjärde gruppen är de vi inte kan se att de vare sig orkar eller klarar ett arbete.
Dessa deltagare behöver en målinriktad och sympatisk sysselsättning för att hjälpa dem att över huvud taget orka en hel dag ”på jobbet”. De utgör 42,7%.

Fast det där stämmer inte heller.

Folk satt i en beroendeställning till läkaren och KF och dessa bägge parter sjukpensionerade långt fler än som behövdes.

Väl sjukpensionerad så föll du ur systement och det fanns ingen systematisk rehab med målet att du skulle tillbaka ut i arbetslivet.

Det är en gränsdragning. Antingen "tvinga" folk att försöka jobba eller så skicka ut dem ur systemet via förtidspension. Vi som samhälle kommer att behöva göra den avvägningen hela tiden.

Dagens bedömning må vara för tuff för många men vi vare sig vill eller kan gå tillbaka till det som gällde under den förra regeringen heller.