FDFMGA skrev 2014-05-17 01:15:50 följande:
Det handlar om något så grundläggande som att respektera andras rätt att få uttrycka sina åsikter - och med vilken rätt tar jag mig frihet att överrösta Åkesson på ett torgmöte - eller Fridolin, eller Gudrun Schyman.
Ja, det handlar enligt min uppfattning om förakt för demokratins former och framförallt finns det så mycket värdigare sätt att visa sitt förakt för Åkessons människosyn än att hindra honom att tala.
Jag tycker att man kan jämföra tanken på ett möte där 1.000 människor samlats kring Åkesson och 900 överröstar honom med ramsor som "inga rasister på våra gator" med tanken på motsvarande möte men där 900 tyst vänder honom ryggen och låter honom tala.
För att anknyta till din internationella utblick; Vilken metod tror du Gandhi hade förespråkat?
Vill poängtera att även de protester där folk har vänt ryggen till, i vissa fall kallats odemokratiska.
Jag tror du känner mig (lite i alla fall). Att du använder Gandhi som exempel tyder ju på att du gör det
Så du kan säkert gissa vilken metod jag gillar mest, och vilken Gandhi hade gillat. Men det är ett väldigt stort steg från att ogilla något till att stämpla det som odemokratiskt. Jag kan inte tänka mig att Gandhi hade hävdat att icke våldsamma högljudda protester mot intolerans var odemokratiskt.
Jag gick West Pride Marschen för ett par år sedan i Göteborg. Trevlig tillställning med glada människor, som gick från Operahuset till Götaplatsen. När "vi"kom fram till Bältespännarparken så hördes plötsligt musik. Och det visade sig att en rätt stor grupp religiösa hade samlats där, med instrument och högtalare och banderoller och T-shirts med tydliga budskap. Att gud gillar heterosexuella mest. Och att homosexuella bör sluta med sitt syndiga leverne. Jag är väldigt skeptisk till att de hade tillstånd. Och de överröstade absolut marschens sånger en liten bit av vägen. Jag såg dock inte någon pride-arrangör som sprang efter polisen. Eller som försökte tysta dem. Istället fick de skratt riktade mot sig, några sprang dit och gav dem ballonger, några drag-drottningar sprang dit och sjöng med. Efteråt var det knappt någon som pratade om dem eller kom ihåg dem. Media skrev inte ett ord om "sabotörerna" .
Att folk, med ickevåld, protesterar mot torgtal eller demonstrationer är i mina öron inte ett problem.
Då finns det betydligt större demokratiska problem, som att debatterna i riksdagen och i debattprogrammen ofta liknar farser, där politiker sällan svarar på raka frågor. Eller att att politiker och journalister och aktiviteter hotas och attackeras med våld på grund av sin politiska övertygelse.
Självklart är det jättebra om man respekterar varandras rätt att uttrycka sin åsikt. Men vilken rätt har Jimmie att oemotsagd få stå på ett torg, vilken rätt har han att tysta de som inte håller med? I min syn på demokrati ingår inte att folkvalda politiker ska kräva att få mer respekt än vanliga människor. Att han är folkvald innebär inte att alla automatiskt tvingas respektera honom.
Reagerade på något liknande i en artikel som det länkades till här tidigare:
www.expressen.se/ledare/ann-charlotte-marteus/sd-sabotagen-ar-ett-hot-mot-demokratin/
"Demokrati handlar om att åsikter får brytas fritt mot varandra utan straff, blodsutgjutelse och statskupper. Tolerans handlar om att tolerera, det vill säga att uthärda sådant som man inte gillar."
Det första i citatet kan jag hålla med om. Jag hatar våld och älskar tolerans. Men andra meningen anser jag ju är problematisk. För det första köper jag inte den definitionen på tolerans. Men det återkommer jag till. För det andra så hade jag älskat om debatten och politiken i Sverige var mer tolerant. Men det är den ofta inte. Jag hade älskat om debatten på nätet, i radio, i TV, i Riksdagen var tolerant. Men det är den inte. Debattörer och politiker svarar knappt på frågor längre, utan pratar politikerspråk som inte betyder något, eller kastar halmgubbar och falska anklagelser och medvetna missuppfattningar omkring sig. Varken SD eller medias ledarsidor är knappast några goda exempel på att tolerera andras åsikter. Att då kräva att "antirasistiska rörelsen" i demokratins namn ska vara en förebild och vara tolerant är väldigt märkligt.
För i demokratibegreppet ingår inget krav på tolerans. För hur mycket vi än vill det så kan aldrig tolerans tvingas fram. Yttrandefriheten innebär ju tvärtom rätten att vara intolerant.
Åter kort till toleransbegreppet.Jag köper inte att tolerans skulle betyda att alla på bästa hippiemaner tvingas hålla varandra i händerna och acceptera alla åsikter, hur hemska de än är. Tolerans innebär att man inte ska döma personer efter deras åsikter, det innebär att man ska försöka förstå andras åsikter och acceptera att man kan tycka olika, att man inte medvetet ska missförstå, men det innebär ALDRIG att man tyst ska tolerera intoleranta åsikter. Tvärtom måste man i toleransens namn jättetydligt ta avstånd från intolerans.
Det läggs ofta fram som någon slags sanning. Att kritiken och motståndet mot SD får fler att rösta på dem. Att SDs offertaktik har fungerat. Men exakt vad finns det egentligen för belägg för detta?
Sverige var ju trots allt väldigt länge mer eller mindre unikt i Europa som INTE hade ett nationalistiskt
invandringsfascinerat parti i riksdagen. Och det beror ju inte på EN sak, utan ett gäng olika.
För det första så är ju Sverige faktiskt speciellt. Vi har en speciell historia, och folket som bor här har varit ovanligt o-nationalistiska. Vi är också ett land där många varit lite extra stolta över vår ofta jämförelsevis ansvarsfulla och solidariska utrikespolitik. Många "svenskar" ser nog Sverige som ett litet land I världen, inte som en isolerad nationalistisk ö.
Och jämförelsevis reagerade delar av "svenska folket" starkare än i andra länder på nynazismens framtåg på 80- och 90-tal. Vilket i många år påverkade hur media och vanligt folk bemötte SD och liknande rörelser.
För det andra så är SD annorlunda, speciellt om man jämför med deras "systerpartier" i grannländerna. De har en lite mörkare historia, och en ofta lite mer radikal politik. Vilket kanske inte heller är så konstigt. DE har ju fått slåss i motvind i ett land, så pass, o-nationalistiskt som Sverige har varit.
Båda dessa faktorer och många andra påverkar ju hur motståndet mot SD och SDs popularitet har förändrats genom åren.
Men om man ska se lite förenklat på fakta. Så lyckas ju invandringsfixerade konservativa partier betydligt bättre i länder där media från början har behandlat dem som ett parti bland andra, och har behandlat deras åsikt som en åsikt bland andra.
Men i svensk media och debatt valde man länge en lite annan metod. Och så länge man gjorde det. Så länge de inte fick vara med på alla debatter och inte behandlades exakt som andra. Så länge denna strategi var ganska intakt, så lyckades inte SD komma in i riksdagen.
Utan det var först när strategin ändrades, när det började påstås att SD tjänade på motståndet, och att man istället skulle "ta debatten" (trots att det knappast har blivit så mycket seriös debatt), sen man började behandla SD mer som man behandlar andra, först då kom SD in i riksdagen. Och efter SVT-dokumentärer och debatter och debattartiklar och torgmöten och mer publicitet än andra jämnstora partier så har SD bara fortsatt växa.
Ser man på historien så är nog kanske snarare det motsatta sannt, att SD faktiskt inte alls tjänat på motståndet, utan tvärtom.
Det finns som tur var forskare som börjat ifrågasätta detta också:
"www.fria.nu/artikel/114494Anders Nergaard, docent i sociologi på Linköpings universitet med fokus på högerpopulism och rasism, menar att framför allt de protester där yrkeskårer säger nej till SD slår hårt mot partiet.
– Sverigedemokraterna försöker göra sig till verklighetens folk, men när massiva och relativt folkliga protester breder ut sig stämmer inte den bilden och protesterna blir snarare ett problem för SD."
Vilket är lite vad jag varit inne på tidigare i tråden. Jag tror ju också till exempel att SDs användande av poliser, SÄPO, landstingspampar ,m.m. att tysta skolungdomar, vårdpersonal, brandmän, protester på gatorna
kommer bita dem i baken. För att ha kravallpoliser och SÄPO och pampar och den liberala delen av media i bakfickanoch att använda denna makt mot folket, det sänder ju inte signalen av ett parti som är folkets förkämpar, som etablissemanget vill tysta och förfölja och förbjuda.
Men vad vet jag, kanske protesterna gör att några till väljer att rösta på SD.
Men det är nog folk som tänkt tanken innan, det är nog ganska få som blivit hängivna sverigedemokrater p.g.a. motståndet mot SD. Blir man hängiven så delar man nog oftast någon eller några värderingar med SD. SD
Sen har vi proteströstare, som röstar på det parti som är mest illa omtyckt. Men dem kan man inte göra så mycket åt. Man bör nog inte sluta ge konstruktiv kritik eller ändra sin politik för att blidka dem, för då ger man dem oproportionerligt mycket makt. Politiker bör enligt mig bli mindre populistiska, och stå för det de själva tycker samt lyssna på de egna väljarna mer.
Men det jag känner är att det nog är dags att sluta fokusera så mycket på de kanske 15% som kan tänka sig att rösta på SD. Utan istället fokusera på den stora majoritet som aldrig kan tänka sig göra det. Hur påverkas de av protesterna?
Det är kanske dags att sluta ge den lilla minoriteten så mycket makt och istället se alla de andra.
De senaste åren har som jag sett det färgats av politikerförakt och synen på politik som något byråkratiskt och tråkigt. För extremt många är politik något som inte känns viktigt.
Jag har med jobbet och som privatperson de senaste tio åren besökt väldigt många demonstrationer och möten. och ofta ställt mig frågan
Hur viktiga är politikertal på torg. hur stor skillnad gör de?
Är de verkligen en livsviktig del av demokratin, så som de har fungerat nu? Där några (ibland lite) entusiastiska debattörer håller tal för en ofta rätt liten skara människor som redan håller med.
Självklart ska man få hålla möten, och självklart ska de inte saboteras. Men är det så viktigt att de får stå där oemotsagda. Eller ska vi se det som händer nu som en chans?
Att politik kan bli passion igen.
Att politik blir viktigt.
Att människor som normalt sett ser sig sm "politiskt ointresserade" nu går och ställer sig på torg eller fyller sina facebooksidor med protester mot SD.
Kanske skäms många lite när de hör talas om protesterna mot SD. Kanske tycker vissa som du att det är odemokratiskt. Men kanske drar detta igång en debatt om hur vi istället ska protestera? Kan dras många ändå med lite av passionen. Kanske gör protesterna att allt fler slutar vara rädda för att protestera. Att allt fler faktiskt tar bladet från munnen och säger vad de tycker om SD.
Att politiken blir lite mindre byråkratisk och artig och mer passionerad och på riktigt. Att vi gemensamt kan stå upp för saker som överskrider blockpolitik och budgetar.
Kanske är jag inte så lik Gandhi som jag ibland vill tro
Jag är nog inte alls så artig och belevad som han var.
Jag lever ju hellre i en demokrati där politiken bultar passionerat. Där folk högljutt stödjer det de gillar och protesterar mot det de ogillar. Än i ett land där politik blir något tråkigt och byråkratiskt, som man kanske pratar lite tyst om vid matbordet. Men bara gör något åt var fjärde år.
