Anonyma viktklubben

Jag har fastnat i deppköping. *suck*

Vadådå?:/ Berätta?

Alice@ Jag vill att alla slutar vantrivas i onödan. Hoppas du blir nöjd oavsett vad du söker :- ) Lycka till!

Nåt särskilt eller bara en motig dag? Skickar en kram i alla fall. Och hoppas det går bättre för dig än för mig att inte fastna i att trösta med mat... Ibland kanske det är bra att kunna skriva ner deppigheten här i tråden istället... Som en terapi för att slippa matfixeringen...

Åh, det är så mycket.
Jag längtar ut, känner mig mer instängd än vanligt.
Brukar gömma mig vid datorn/tvn med en massa skräpmat.
Nu gör jag mitt bästa för att inte sitta så mycket vid datorn/tvn o det stressar mig.

Om ca 2 veckor är det meningen att jag tillsammans med en tjej från psyk.....jag får hembesök av henne varannan vecka för samtal....ska gå ut o jag vill inte. Får panik av bara tanken. 

Min sons pappa o jag....det är meningen att vi ska försöka få det att fungera efter att inte ha haft mer än sonen ihop de sista 8 åren o jag vet inte riktigt vad jag känner.
Är så arg o besviken på honom för mycket o gamla saker o de har inte blivit utrett.
Han har svårt för att reda ut saker. Avskyr att jag är så beroende av honom. 
Får vi det inte att funka utan verkligen bestämmer oss för att slå sista spiken i kistan, har jag bara min son.
Jag har ingen annan,

Jag avskyr träningen...att den tar nästan 3 timmar o att jag blir så trött att jag inte orkar med sonen eller något annat. Jag avskyr att ha ont o min crosstrainer bara gnisslar så jag är rädd att mina hemska grannar snart ska komma o klaga.
Behöver städa här för till o med dammråttorna vill flytta härifrån, men jag orkar/känner inte för det.
Jag känner mig stressad över vikten.
Usch..o det är bara en bråkdel.
Hela helgen kämpade jag emot att tröstäta. Låg istället på soffan o bara ville bort.
Men igår så gick det inte längre att hålla emot.
O jag sitter nu o har sån längtan efter allt det där jag inte ska äta.

Jag har gått ner över 20 kg...vet inte hur mycket....varför förstör jag för mig nu igen?

Stor. Skitjobbigt... Är man van att trösta sig med mat och godis är det grymt jobbigt att stå emot. Och äter man då eländet så triggas suget efter mer... Jag har också haft några jobbiga dagar, inte lyckats stå emot, och känt mig skiträdd att trilla tillbaks nu när jag i princip är i mål med vikten. Mitt immunförsvar tar också en himla stryk när jag sockermissbrukar, så jag vill inte trilla dit av den anledningen heller. Och jag har varit lite för nära mina gränser... Men vad kan man göra? Att trilla dit och ge efter för suget en gång är ju faktiskt bara en gång. Det vi håller på att bygga upp nu är en ny vana. En ny livsstil. En livsstil som på sikt gör både sug och annat lättare att hantera. Så häng kvar. Döm dig inte för ett litet misstag. Imorgon är en ny dag, och vi kämpar tillsammans här, trots att vi inte känner varandra!

Tisdagsvägning: 67,9 kg. Trist, då det i fredags visade 66,2. Men själva grundanledningen till att jag satt 65 som mål, trots att jag ändå har en rätt perfekt vikt nu. Jag vill ha marginalen att hinna vända det innan det drar iväg för mycket. Vet hur snabbt det kan gå åt fel håll. Så målet på 65. Fortsätta med tisdagsvägningarna och se till att aldrig mer hamna över 70.

Stor: Ja det låter verkligen förjävligt. Hur fungerar du som person för att ta dig upp igen? Vill du ha pepp, någon som säger ifrån eller någon som tycker synd om dig? :) Mest så man vet hur vi kan hjälpa dig på bästa vis! 

På vilket sätt ska du gå ut med psyk? Är det "utanför dörren i din takt" eller "nu ska vi in till stan och träffa hur mycket folk som helst!" ? För det kan nog vara bra för dig att testa gränserna men i din egna takt som du har möjlighet att processa. 

Känns som att du sätter väldigt mycket press på dig, på många olika sätt, samtidigt. Inte konstigt då att du blir "overwhelmed". Måste du göra allt på en gång? Eller kanske bara fokusera på en eller max två saker i taget, så du faktiskt har tid ork och möjlighet att klara av att hantera det? Både mentalt och fysiskt :) 

Detta är inget som bara ska gå över, det handlar ju om ditt liv! Det är något som får ta tid, då det borde vara det viktigaste du har :)

 

Där har du mina spontana tankar, hoppas att du mår bättre idag!

Stor. Hoppas det känns lite bättre idag. Du har kämpat på så otroligt bra så synd att lägga ner nu (desutom tror jag du skulle känna dig otroligt misslyckad då så det tycks vara ett dumt alternativ). Kan du kanske göra ett arrangemang där du står upp och kollar på datorn/tvn iaf en stund av tiden. Om tvn/datorn har varit din alternativa tröst så kanske du ska ha det kvar ett tag till så att inte allt kommer på en gång.

När det kommer till att gå ut så kanske det hjälper att tänka att det handlar inte om ett långt och avacerat utebsök om 2 veckor utan bara att öppna ytterdörren och kika ut. Du får med dig "psyk tjejen" som hjälper dig reda ut känslor och tankar runt detta utebesök, hon följer inte med dig ut för att tvinga dig till något. En hjälp att med mini steg nå ditt slutmål.

Sen finns vi här och hejar på dig.  

Igår smakade jag på kladdkakan jag gjort, en pytteliten bit, borde inte gjort det då var en fastedag för mig. O sabla vad dålig jag blev, magen mullrade, jag mådde illa o det kändes som cement i magen, helt klart inte värt det. I dag är det matdag o jag har just njutit av min sushi. Helt klart bättre-o godare-än kladdkaka..